Är kristendomen bra på att hantera döden?

Det är fortfarande i hög utsträckning kyrkan och prästerna som vi vänder oss till för att hantera döden. Efter stora katastrofer där många människor dör kallas kyrkan in, och efterfrågas av alla möjliga människor som annars inte är religiösa. De flesta människor kommer idag i kontakt med kyrkan inför och vid anhörigas begravning. Det finns en förväntan på att kristendomen, kyrkan och prästerna är bra på att hantera frågorna om vår dödlighet. Stämmer det?

David Rönnegard är både ekonom och doktor i filosofi, och forskar i ett gränsområde mellan de bägge ämnena. På samma institution finns prästen Erik Blennberger; bägge är verksamma inom det filosofiska ämnet etik. Rönnegard är ateist och uppenbarligen fast engagerad i en modern ateistisk, så kallad humanistisk livssyn. Här ett samtal mellan de två apropå hur man som ateist respektive troende hanterar döden.

http://www.tv4.se/efter-tio/artiklar/cancersjuke-ateisten-filosoferar-om-d%C3%B6den-med-pr%C3%A4sten-551bc405fca38f98d500007b

Rönnegard har vid 37 års ålder fått diagnosen obotlig cancer. Nuförtiden kan människor med rätt behandling ibland leva rätt många år med en sådan diagnos, men är cancern alltför spridd vet man ändå vart det bär – eller rättare sagt, att hastigheten på vägen dit är högre än vanligt. Vi ska ju dithän, allihop. En sak i taget, och döden sist.

Basen för medieuppmärksamheten är artikeln ”En ateist inför döden” som Rönnegard fått tryckt i ett par filosofitidskrifter (på svenska och engelska) samt i Läkartidningen. Jag hittade även en intervju i DN.

http://www.lakartidningen.se/Aktuellt/Kultur/Kultur/2015/03/En-ateist-infor-doden/
http://www.dn.se/insidan/doden-kan-ge-livet-varde/

Bland mycket annat skriver Rönnegard att

Om våra liv har en mening så ligger denna mening hos oss själva.

Det håller jag fullständigt med om. Det är en vanlig kristen missuppfattning att icke-troende människor skulle gå omkring och uppleva någon typ av meningslöshet. Jag ser det som att icke-troende får lära sig laga sin meningsmat utan recept, och handen på hjärtat: vem är normalt bättre kock, den som lagar enbart efter recept eller den som improviserar ihop sina egna?

David Rönnegard menar att när man vet att sanden i timglaset närmar sig den punkt då sista kornet trillat ner i den undre glashalvan blir varje ögonblick i livet i sig självt viktigare och därmed mer meningsfullt, medan den som tror på ett liv efter döden enligt honom missar detta. De tror ju på en fortsättning, alltså missar de denna förhöjda livskänsla. Nu vet David R. inte mycket om vad och hur det är att vara kristen, vill jag stillsamt påpeka. Funkar kristna så som han säger? Bara om de verkligen är mycket rädda för döden, tror jag. Så rädda att de inte förmår hantera saker. Hur många människor som är det, vet jag inte.

Han påpekar att det finns en tendens hos vissa kristna att betrakta evigheten som det ”riktiga” livet, och livet här och nu bara som en förberedelse. Det måste jag hålla med om är ett sätt att missa själva poängen. Lev här och nu, något annat finns inte… det betyder alls inte att man flummar ut i hedonistisk nöjeslystnad. Den kristne som tror det bör IMHO fråga sig om enda skälet till att den själv inte gör det är rädslan för det eviga straffet. – Men som sagt, jag tror inte att detta är det vanligaste hos kristna. Men tendensen finns, ja. Det är förmodligen en kristen grop att falla i.

Något paradoxalt sitter prästen Blennberger i TV-soffan och håller med sin ateistiske kollega om att kristen tro kan vara komplicerande inför döden. Han vet förstås väsentligt mycket mer än den ateistiske ekonom-filosofen om hur döende troende människor fungerar, och hans synpunkter är därför på ett sätt mer intressanta. Han pekar på att troende människor ofta har en uppfattning att allt i deras liv har en särskild mening som Gud sett ut, och att de därför efter ett cancerbesked måste brottas med frågan varför just jag, ”varför ville Gud detta”, medan ateisten slipper brottningen med att försöka läsa in någon mening i det meningslösa.

Den andra möjliga komplicerande faktorn, menar Blennberger, är rädslan för det eviga straffet. För helvetet. Helvetestron är visserligen inget som poängteras så mycket i dagens kristendom, men möjligheten finns fortfarande kvar i mångas medvetande. Är man rädd för helvetet är det nog svårt att ta vara på sin sista tid i livet. (Här får man säga att katolikerna nog har det bättre förspänt. Bikt och sista smörjelsen, så bör det i de allra flesta fall vara kirrat.) Rädslan för döden bör i de allra flesta fall vara samma sak som rädslan för helvetet, menar han. När vi inte längre tror på helvetet försvinner rädslan för döden ur det allmänna medvetande. Kvar blir rädslan för döendet, vilket inte är samma sak. Rimlig reaktion inför döden är sorg snarare än rädsla, säger han. Jag är beredd att hålla med.

David R. och intervjuande Malou i Efter tio gör inte riktigt denna distinktion mellan rädsla och sorg. De är överens om att rädslan för döden är att inte få vara med. Att livet pfortsätter, men utan mig. Att inte få vara med på festen. För mig är sorg en rimligare reaktion inför den tanken än rädsla, men Malou upplever det som rädsla. Tja, vem är jag att säga att det är fel.

I sin artikel konstaterar Rönnegard att hans eget ämne filosofin inte alls sysslar så mycket med dessa stora livsfrågor som utomstående tror.

Gemene man ser ofta filosofer som de som tar sig an de stora frågorna – om döden, livet och dess mening – men jag har egentligen aldrig sett att dessa frågor skulle vara särskilt angelägna för dem som faktiskt arbetar inom filosofin. På sin höjd dryftas de kanske mellan kolleger över en öl, efter konferensen. Kanske är det så att filosofer anser det underförstått att meningsskapande i detta fall innebär en individuell resa, som inte kan generaliseras (dock verkar de flesta filosofer jag känner knappast fundera över meningen med sina egna liv heller). Och om inte filosoferna gör det, vem gör det då? Det verkar som om tankarna om livets mening helt har lämnats åt religionen.

Det är faktiskt otroligt märkligt. Varför är det så? David R. efterfrågar sekulära alternativ, och jag kan förstå honom. Det enda icke-religiösa fokuserat på frågorna om liv och död torde vara medikaliserat, i form av sorgegrupper för anhöriga och liknande.

Ett skäl till att det är såhär är förstås att det är prästen som traditionellt har hjälpt människor att hantera de här frågorna. Blivande präster vet att det ingår som en del av deras arbetsuppgifter. De lär sig, bearbetar själva, tränar sig. Förmodligen är denna vana, denna praktiska träning i att tala om döden viktigare för förmågan att göra det än vilken filosofiskt eller religiöst tankesystem man bekänner sig till.

Är kristendomen hjälp eller stjälp för den som vet att den inte har mer än kanske några år kvar? Tankefiguren det eviga livet är, för mig som aldrig hyst den och inte heller längtat efter den – något mer meningslöst än evigt liv har jag svårt att föreställa mig – verkligen inte meningsskapande, tvärtom. Men tänk om det är tack vara denna lilla fuskfigur som döden blir lättare att hantera – och därmed möjlig att tala om? fast man då lutar sig mot en smula fusk?

Jag kommer att tänka på Den långa flykten/Watership Down, Richard Adams succéromaner om en grupp kaniner som vandrar långt på jakt efter en ny boplats. De passerar en kaninkoloni där alla är väldigt välmående, men där under den vackra ytan bor en besk sanning om vad som möjliggör denna välmåga. Detta talar man aldrig om. Samtalsämnet är tabu, och får beröras bara i fördolda ordalag i sång och poesi.

David Rönnegård snuddar vid tanken i sin artikel att kanske frågan om livets mening är bättre lämpad för poesin än filosofin. Kanske religionen och poesin är de redskap vi behöver för att kunna hantera döden, just genom att de hanterar sanningar på andra sätt än de rent faktamässiga? De religiösa sanningarna må vara aviga, som jag anser om de kristna sanningarna om döden. Men kanske det är de tankarna man behöver ha för att inte hela dödspaketet ska bli för stort, och över huvud taget inte gå att tala om?

Kanske har jag redan nämnt den kristne (gissningsvis någon sådan där mer eller mindre bokstavstroende evangelikal) som berättade om en borgerlig begravning han varit på. Han tyckte det var så hemskt ”för det fanns inget hopp”; med det menade han att det inte fanns något prat om och inget tro på ett liv efter detta. Det är lite som Mats Selander, som blev troende efter att i tonåren ha tänkt att om det bara är slut när jag dör, då är allt meningslöst. Om detta är den kristna hållningen vad gäller döden menar jag att kristendomen är livsförnekande. Om kristendomen är den tamp man drar i för att försöka undkomma döden, riskerar man att punktera själva livet. Kristen tro måste inte fungera så, kanske, men kan absolut göra det.

)()()(

Den bästa definition på liv som finns, det är att det någon gång dör.

För att ett ord ska kunna uttalas (…) måste det finnas tystnad. Före, och efter.

Ursula K. Le Guin, ”Den yttersta stranden”

Annonser

3 thoughts on “Är kristendomen bra på att hantera döden?

  1. Ping: Ursula Le Guin, religion och döden | Rebellas andra

  2. Ping: Filosofi som ett slags andlighet | Rebellas andra

  3. Ping: Det är faktiskt ganska skönt med standardritualer | Rebellas andra

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s