Begravningen slutar vid graven, och hör sen

Det är något mycket konstigt med våra nutida svenska begravningsseder. Vi har liksom klippt lös det ceremoniella från det praktiska. En begravning, det verkar idag definieras som att man sjunger saker, spelar musik och någon står och säger saker om den döde. Hanterandet av själva kroppen, stoftets slutgiltiga placering, är avlägsnat ur ceremonielet såsom ovidkommande.

Förr i världen slutade begravningen vid gravkanten. Ända in på 1800-talet hölls faktiskt hela begravningen vid gravkanten. Det var där de kristna begravningarna hade sin huvudpunkt – liksom alla andra, för ända sen forntid har begravningsederna handlat om vad man gör av den döda kroppen. Den kanske tvättas, smörjs och/eller kläs. Den kanske får saker med sig i graven. Begravningen slutar där, vid graven. Där tar man farväl. Man placerar kroppen någonstans, antingen intakt eller bränd, och stänger sedan på något sätt till så stoftet inte ligger öppet för väder och vind utan blir kvar där man lämnat det.

Idag tar man farväl i en kyrka. Man defilerar runt kistan på ett sätt som ger mig krupp. Själv får jag mest lust att klappa i händerna, buga för kistan och leka buddist – men det passar sig förstås inte.

En gång har jag varit med vid gravsättning, dagen efter begravningsgudstjänsten eftersom den skedde på annan ort. Det var konstigt. De som sköt vagnen med kistan till graven och sedan sänkte ner den hade grova arbetarkläder. Ritualen var liksom slut. Högtidligheten saknades. Värdet för mig den gången var att få se kistan på nära håll och kunna lägga handen på den utan att man står som på en scen till allmän beskådan, som under den där otäcka defileringen. Ungefär hälften av oss som var där ville ha en högtidlig stund. Den andra hälften tog det med en klackspark. Vi borde ha tagit dit en präst, men de som bestämde tänkte inte på det eller utgick från att man kan ha präst bara i kyrkan. Prästen hade inte behövt göra mycket. Jag personligen hade struntat i vad hen sagt eller gjort, bara hen med sin närvaro markerat att här gör vi ritual. Något viktigt.

Det kan omöjligt vara viktigare att sitta i en kyrka, sjunga sånger och tala om den döde än hur den döda sedan sänks ner i graven, och vad man gör där och då. Hur kunde det bli så här?

Dessa begravningavslutningar i kyrkan måste vara något snudd på unikt svenskt. De beror på två saker, tror jag. Det ena är förstås att kremering numera är norm i Sverige, och kistbegravning undantaget. Det andra är att vi är formade i en protestantisk kultur. Vi är så fixerade vid ordet. Vi förstår inte alltid att ritual först och främst är att göra. Starkast är den ritual som man själv deltar praktiskt i. Näst starkast är den ritual som någon annan utför å allas vägnar, medan man själv ser på. Först därefter kommer sång och ord, som är utmärkta förstärknings- och förklaringsmedel men ganska futtiga på egen hand.

Apropå ett kort samtal om katolsk begravning på annat håll letade jag upp en sida om katolsk begravning på KatolikNu.se och blev ganska avundsjuk. En del av det som står där är tydligt präglat av de invandrarkulturer som säkerligen satt stor prägel på Katolska kyrkan i Sverige, men annat är ungefär så som vi gjorde begravningar kring förra sekelskiftet. Så som jag tycker att det ska vara. Det som skiljer är väl större fokus på sinnena: rökelsen och vigvattnet, att se och röra vid den döde eller vid kistan. (Fast vi hade begravningar med öppen kista i Svenska kyrkan också, dock vanligare att man såg den döde vid samling hemma innan kistlocket spikades på och man gick i procession med kistan till kyrkan.)

Man börjar i kyrkan eller i begravningskapellet. Kistan är där inne. Vi använder rökelse och vigvatten i början och i slutet av själva begravningsmässan. Vigvattnet skall påminna om dopet som renar från synden och ger föreningen med Kristi död och uppståndelse. Rökelsen symboliserar våra böner som stiger upp som en väldoftande rök upp till Guds tron i himmelen.
(…)
Ibland vill de anhöriga att kistlocket är öppet under själva begravningsmässan. Då kan det hända att de går fram och tar på eller kysser den döde.
(…)
Man tar avsked av den döde i slutet av mässan eller vid graven. Då brukar anhöriga och vänner komma fram i tystnad och stanna upp vid kistan i tystnad. De rör ofta vid den. Ibland säger någon något eller ber en bön.

De närmaste brukar hjälpa till att bära kistan till graven.
Framme vid graven välsignar prästen (diakonen) graven med vigvatten och rökelse.
(…)
Efter att prästen (diakonen) har lagt tre skovlar jord på kistan kan de anhöriga och andra deltagarna komma fram och lägga en skovel de också. De anhöriga och övriga närvarande brukar ta ett sista avsked genom att lägga en blomma på kistan innan den sänkes ned. Man kan också kasta blommor i graven.

Ungefär så här kan det gärna gå till – om man nu har kistbegravning, alltså. Jag noterar att man även här kan ta avsked inne i kyrkan, men förmodligen sker det ganska sällan. Röra vid kistan, ja… känner man sig fri att göra som man vill kan man förstås göra det i Svenska kyrkan också, men känner man sig fri att göra det? Nej, det gör man inte. Åtminstone inte där strax framför koret, när alla ser på.

Jag vill fram till gravkanten. Helst skulle jag vilja att hela sällskapet tog varsin spade och skottade igen. Så gör man tydligen fortfarande i Baltikum och i delar av Finland. Finnarna är mer jordnära än vi, och jag kan förstå att det passar deras kynne.

Jag har funderat på min egen begravning ganska länge nu. Jag har ju gått ur kyrkan, och då bör man planera sin borgerliga begravning. Förvisso bör jag ha ett bra tag kvar, men man vet aldrig. Jag har alltid tänkt mig att jag ska kremeras, men då är mitt problem att det jag anser vara huvudakten är bortskuffat till något oviktigt. Ofta gravsätter man inte ens urnor året om, utan det får vänta till våren. Jag kan skaffa mig en gravplats någonstans där man gräver ner urnor året om, och jag kan begära direktkremering följd av uppmaning att hålla allt ritualaktigt vid gravsättningen. Vid gravkanten. Man kan samlas inomhus före men det är egentligen inte nödvändigt.

Samtidigt börjar jag tänka att det är lite avigt att designa något som är så olika mot vad alla andra gör. I så fall är det faktiskt enklare att följa den gamla ritualen med kistbegravning. Någon präst blir det väl inte om jag nu inte smäller till och blir kristen på gamla dagar, så som jag trodde för att halvår sen att jag nog var på väg att bli, men även en borgerlig begravningsförrättare borde kunna hålla en begravning vid gravkanten på 1700-talsvis. Det är nog bäst att ha kapellet bokat, ifall det är smällkalla vintern eller för den händelse det skulle bli dåligt väder, men finns inga regnmoln på himlen ska det strängt taget inte behövas.

Ner i jorden, sen gravöl. Det är, enligt mig, begravningens två viktigaste element. De kristna lär väl inte hålla med mig, men så tänker jag.

Det som grämer mig är att jag ju inte får bestämma över de begravningar jag kommer att bevista framöver, ens i de fall då de är viktiga för mig. Det kommer att designas såna där stympade akter där en präst (i de flesta fall) som inte har någon aning om vem den som ska begravas var ska stå och säga en massa saker. Det ska göras sån där vidrig defilering. Sen lämnas kistan i kyrkan, och mänskorna går och antingen dricker kaffe eller äter mat och blundar för vart den döda kroppen sen tar vägen. Inte konstigt att många idag hellre minns sina döda på annan plats än på kyrkogården. Hur ska man få någon relation till den, om man inte får se med egna ögon när kropp eller aska sätts ner?

Den enda begravning jag kan styra över så den blir som den ska vara, det är den där jag inte kommer att vara med själv.

Nog är det väl för ironiskt.

)()()()(

Det är märkligt tyst i detta ämne. Jag hittar inte mycket på nätet alls. Det var en prästblogg någonstans där bloggaren tyckte att det är ett ofog att lämna kistan i kyrkan fast den sedan ska jordbegravas, så som nu blivit vanligt. Jag minns dock inte vem och var. Annars har jag även hittat blogginlägg där någon begravningsgäst blivit smått chockad över att man efter begravningen – OBS som bloggaren uppfattade det, efter! – gick ut på kyrkogården och sänkte ner kistan. Otäckt, tyckte bloggaren som aldrig varit med om något sånt förr, och helt oförväntat. Jag avstår dock från att länka, för jag tycker att den som känner så ska få ha sina känslor ifred utan någon som klankar ner.

Annonser

4 thoughts on “Begravningen slutar vid graven, och hör sen

  1. Kvällen innan jag skulle bli upptagen i Kyrkan hamnade samtalet vid begravningar. Jag fick klart för mig att det jag tänkt mig sen många år inte föll fader Damian på läppen. Jag tänkte då och tänker väl fortfarande att synen på begravningar inte är kyrkoskiljande, Jag tog ändå beslutet, att tala med min kyrkoherde i Västerås, vilket inte blivit av, så tack för påminnelsen.

    Gilla

    • Uj. Och jag som tycker det katolska låter så bra … hoppas din nuvarande katolska kh inte tycker lika som din förra.

      (Jag missförstod dig först och har redigerat min kommentar)

      Gilla

  2. Ping: Dagens begraveri motsvarar inte människors behov. Kyrkan tappar greppet. | Rebellas andra

  3. Ping: Det är faktiskt ganska skönt med standardritualer | Rebellas andra

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s