Djurblodet i grottorna. Om religionens ursprung och äldsta kärna

I allra första kapitlet av ”För Guds skull” skissar Karen Armstrong upp den kultur och den religion som frambragte målningarna i Lascauxgrottorna (Wikipedia), så som man tror att det var. Långt under jorden, där dagsljuset aldrig nått, målade människor djur och jaktscener med färg skapad av jaktbytenas fett och blod. Detta hör ihop med mytologi, menar hon. Berättelser. Någon av scenerna som avmålats kan innehålla en schaman, som i trans kommunicerar med Djurens herre – eller något liknande. Kanske separat för varje enskild djurart, så som hos en del indianfolk. Med självaste Hälleflundran, eller Hälleflundrans ande, och med Renens, osv. Armstrong menar att avmålandet av djuren är ett sätt att avhända sig dåligt samvete över att djuren måste dö. Kanske man genom målandet tackar Djurens herre, och genom ritualen menar att man skänker djuret livet åter fast i annan form, som ande. Kanske man i grottornar genomförde ritualer för att initiera unga pojkar, mogna nog att börja betraktas som män och jägare, till vuxenlivet.

Jag som trodde att kärnan i den primitiva religionen var att be om saker, att besvärja verkligheten för sin egen skull. Be om jaktlycka, be om bra väder. Kanske de två sakerna kombineras? Man ber om jaktlycka samtidigt som man liksom gottgör det dödade djuret?

Djuroffer var centrala i nästan alla av antikens religiösa system, berättar Armstrong. Alltså bör det gälla även jordbruksbaserade samhällen. Är det jägarritualerna som förts vidare? Att ge erkännande åt något i grunden tragiskt, som Armstrong formulerar det – att djuret måste dö? Jag har lite svårt att se det, måste jag erkänna. I så fall har ritualerna färdats lång väg och omformats från ett ursprungligt innehåll till ett helt annat, när man köper duvor på tempelgården uppfödda att offras. (Okej, judendomen på Jesu tid kanske inte räknas till antiken. Eller så gör den det. Det är lite oklart vad Armstrong menar med ”antiken” här. Avses ”förhistorisk tid”? Forntiden? Något annat?)

Ritualerna var inte något uttryck för en ”tro” som man blint måste anamma. Enligt den tyske forskaren Walter Burkert är det meningslöst att söka en tro eller en lära bakom riten. I den förmoderna världen var inte ritualen någon produkt av religiösa föreställningar; tvärtom var föreställningarna en produkt av ritualen.

Ritualen skulle alltså rimligen vara sig själv nog, tillsammans med lite berättelser som hör till. Bara man har bakgrunden via berättelserna blir ritualen självförklarande. Riten som grunden för kulten.

Hur mycket av det lever kvar i modernare religioner?

Armstrong vill se det som – alltså, nu spekulerar man rimligen på rätt löst underlag. Hon spekulerar säkert inte själv, hon åberopar källor och så – hela boken är flitigt källnoterad – men det låter ändå ganska våghalsigt… nå. Karen Armstrong vill se det som att forntidens människor hade en uppfattning om det som Martin Heidegger kallar för Varat, ”en fundamental energi som bär och besjälar allt som blir till”. Kanske man hade gudar, kanske inte, men om man hade gudar fanns i så fall något som var bortom gudarna. En makt som var högre, mer grundläggande och djupgående.

Hon hävdar också att forntidens religiösa, mytiska berättelser aldrig varit avsedda att tolkas bokstavligt, att ”tros på”. De har en effekt och en funktion. Det är nog.

Där tar hon avstamp, i religionens början i en långt avlägsen forntid.

Religion som något mycket mänskligt. Religion som mänskligt behov. Människor som skapade dessa rit- och mytsystem tillsammans, utifrån vad de behövde. Jag finner tanken tilltalande. I botten ligger också ett antagande att religion är något kollektivt.

Vad är vår tids myter? Var finns vår tids Lascaux-grottor?

Kan jag uppfinna min egen religion? Den blir ju individuell, inte kollektiv. Det bör vara en stor nackdel. En egen religion, utan hjälp av andra människor – klarar man av att upprätthålla den? Religion är hårt arbete, säger Karen Armstrong. Utövande, inte trossatser. Jag bör väl inse att uthållighet inte är min största tillgång.

Kanske jag är intresserad av religion på ungefär samma sätt som den allmänt sportintresserade ofta inte är så intresserad av att utöva idrott, utan mer av att titta på den.

)()()()(

Bilderna är från Wikimedia Commons. Där finns också fler bilder från Lascaux.

Annonser

2 thoughts on “Djurblodet i grottorna. Om religionens ursprung och äldsta kärna

  1. Ping: Varat: Brahman, atman, Dao, ilam, ellu, Elohim | Rebellas andra

  2. Ping: Offermossen | Rebellas andra

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s