Karen Armstrong i halvtid

Så.

Nu har jag läst hela Karen Armstrongs ”För Guds skull”, och bloggat om halva. Återstår andra halvan – det vill säga bokens första halva, som jag läst sist. Som vanligt blir det väl mest nedslag i diverse detaljer och tankestråk jag finner intressanta, snarare än försök att sammanfatta boken i sin helhet. Det sistnämnda går bara inte, för boken innehåller fantastiskt mycket. Den är grundligt källnoterad och litteraturlistan är på 13 sidor. Ändå är den ganska lättillgänglig – det är väl där Karen Armstrongs storhet ligger. Den är nog såpass lättillgänglig som ämnet medger, men om det inte direkt intresserar finner man den kanske mastig.

Jag förstår givetvis att Karen Armstrong väljer ut sina detaljer, att hon vill visa på trender och huvuddrag snarare än att perfekt avspegla varje tidsperiod som hon berättar om. Hennes syfte – det står nånstans i slutet av första bokhalvan – är att lyfta fram religionens apofatiska stråk, den som menar att vi ingenting kan veta om Gud och att allt vi säger om Gud med nödvändighet ur någon aspekt går miste. Den insikten behöver vi i vår tid, säger hon, för den har vi tappat.

Vad gäller boken i sin helhet är detta föredrag, med påföljande frågestund, en av de bättre sammanfattningarna. Voilá, en och en halv timme. Det finns rätt många olika varianter av föredrag och intervjuer med Karen Armstrong på Youtube, om man föredrar något kortare.

Om man hellre läser något ganska kort finner jag denna SvD-intervju välskriven, och journalisten lyckas pricka in det viktigaste.
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/moter-karen-armstrong_4213365.svd
Några smakprov:

När vi möts på ett hotell i Boston lyckas jag genast göra henne irriterad med ivriga frågor om det jag hoppas hon kan svara på. ”Finns Gud? Är Gud en man? Eller en kvinna? Finns det en Gud eller flera?”

Det är precis problemet med religion i vår tid, enligt Karen Amstrong – att många människor ofta söker konkreta svar som innehåller logik, och hoppas kunna bilda sig en uppfattning om Gud som en tydlig figur, med skägg eller utan, som går att relatera till som en slags hygglig chef på jobbet som vet allt och förstår allt och styr allt.

– Gud är inte en person. Gud är inte ens en varelse. De tre största religionerna är överens om det. Gud existerar inte ens, säger hon direkt.

Hon tar sats och fortsätter:

– Vårt tänkande kring Gud är förvånansvärt primitivt, trots våra framsteg. Det stora misstaget som människor gör är att tro att religion går att läsa eller tolka bokstavligt. Från början var det ingen som tänkte på religion så. Det är inte meningen att det ska förklaras i detalj.

Så skulle världen se bättre ut om inte religion fanns, eller helt enkelt avskaffades?

– Det vore arrogant att försöka avfärda något som är en så enormt stor del av den mänskliga upplevelsen, tycker Armstrong. Jag bryr mig inte om vad någon tror på, men huvudsaken är att det gör dig snällare och övar upp mer medkänsla. Om sekulära idéer får dig att bli en vänligare människa så är det ju också bra. Men det går inte att lyfta ut religion ur kulturen. Det vore lika omöjligt som … att ta bort gin ur en cocktail.

– Nationalism har blivit vad religion brukade vara. Vi har skapat olika ritualer för vad vi tycker är brittiskt och svenskt. Nationalstaten uppfyller det behov som religion gjorde. Och sektmentalitet uppstår även där, när någon hänger upp sig för mycket på vad nationalstaten utgör, och därför inte kan inkludera minoriteter.

Nu har vi fotbolls-VM eller en olympiad som en ritual för att fira nationalstaten och skapa samma stämning och känsla av samhörighet, och konkurrens, som religion kan göra i andra delar av världen. Och ibland blir det liknande konflikter.

Armstrong drar sig till minnes när hon nyligen blev ombedd att hålla tal på en begravning i en kyrka: Inga psalmer spelades och sjöngs, men däremot skrålade alla med i fotbollshymner för att ära den döde. Av detta rördes de till tårar.

Så tror hon själv inte på någon Gud alls längre?

– Jag kan uppleva en känsla av under när jag studerar religiösa texter. Det är det närmaste jag kommer en religiös upplevelse.

I Sverige, börjar jag förklara, är de flesta med i det som nyss var statskyrkan, och gillar att fira jul. Samtidigt vill många inte säga att de tror på Gud. Men de tror ändå på ”något”.

Karen Armstrong ler.

– Det funkar för mig. Det är väl ett alldeles … utmärkt sätt att tro, säger hon.

Ett så fantastiskt sätt att ställa saker på huvudet. ”Jag tror inte på Gud, men jag tror på någonting” är den svenska versionen av engelskans ”spiritual, but not religious”. Bägge företeelserna är en smula fnysta åt. Klyschigt Svensson-aktigt.

Men om jag försöker ställa mitt tänkande en smula på huvudet.

När människor säger ”Jag tror inte på Gud men jag tror på något”, då menar de att de inte tror på den personalistiska moderne guden. Människor som säger så, de skulle på 1100-talet helt klart ha menat sig tro på Gud. Med det skulle de dock inte mena riktigt samma sak som människor menar idag.

Jag är nöjd med att ha läst ”För Guds skull” bakifrån. Det var inget medvetet beslut, jag bara började med de kapitel som verkade mest intressant och på så sätt började jag med det som var lättare att relatera till. Eftersom jag ytterst sällan stört mig på översättningen torde Inger Johansson ha gjort ett ypperligt jobb. Enda skälet att läsa på engelska hade väl i så fall varit det där med faith och belief – och samma sak gäller intervjun i SvD. ”Det är väl ett alldeles utmärkt sätt att tro.” Vad sade hon egentligen? ”That’s an excellent faith”, eller något helt annat? Om jag hade läst på engelska hade jag dock knappt känt igen namnen på många av de personer hon nämner. Engelskan är ju så konstig där, exv heter Hieronymos visst Jerome. Och så är det skönt att lära sig terminologin på sitt eget språk.

I mitt bakhuvud snurrar en fundering kring detta mer mystiska sätt att betrakta Gud, och deismens skapargud som inte direkt ingriper i människornas liv. Min uppfattning om religiöst förhållningssätt gentemot Gud handlar förstås om att ha en relation till den personalistiske guden, den som Karen Armstrong säger är så modern. En annan typ av Gud vars egenskaper inte går att beskriva, som inte går att föreställa sig, som man inte ens kan säga att han ”finns” eftersom vårt begrepp om existens säkerligen är för smalt för att beskriva Guds existens – varför ska man be till den guden? Vad har man den till? Som en enda stor projektionsyta för allt som är obegripligt? Det känns liksom så… abstrakt, och abstrakta gudsuppfattningar leder mina tankar till den deism som på sikt leder till att människorna överger Gud, eftersom en deistisk Gud är ganska överflödig.

Jag är dock ganska säker på att Karen Armstrong inte ser det så. Här ligger något som jag inte blir klar över.

Annonser

One thought on “Karen Armstrong i halvtid

  1. Ping: Transcendens, andlighet och religiositet. Lite mer kring de där Karen Armstrong-intervjuerna. | Rebellas andra

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s