Den kätterska bibelforskningen

Det var tydligen tyskarna som började med att granska Bibeln med samma historisk-kritiska metoder som användes för andra gamla texter. I slutet av 1700-talet fann man att Femte mosebok inte hade skrivits av Mose, utan var sammanställd ur minst fyra olika källor. Där började det.

Darwin och den nya naturvetenskapens positivistiska kunskapssyn var på sikt ett stort hot mot kristendomen, men det menar Karen Armstrong att få människor från början förstod. Däremot var det lätt att inse att den bibelkritiska forskningen välte saker över ända. Armstrong skriver från ett brittiskt perspektiv, så för henne bröt den tyska bibelforskningen lös när den första gången publicerades på engelska. Vad tyskarna brottats med sinsemellan, före engelskspråkig publicering, förtäljer inte historieskrivningen i ”För Guds skull”.

Året efter publiceringen av ”Om arternas uppkomst” (alltså 1860, Rebellas kommentar) utgav sju anglikanska präster ”Essays and Reviews” (Essäer och recensioner), en artikelserie som presenterade den tyska bibelkritiska forskningen för en inte ont anande allmänhet. Läsarna fick nu till sin häpnad veta att Mose inte hade skrivit Moseböckerna, kung David var inte författare till Psaltaren och Bibelns underverk var inte mycket mer än poetiska bilder. Tyska präster var vid den här tiden betydligt bättre utbildade än de brittiska och amerikanska, som var illa rustade både att sätta sig in i den tyska forskningen och att förklara den för sina församlingsbor. På 1850-talet hade emellertid frikyrkliga brittiska studenter börjat läsa vid tyska universitet, eftersom de inte blev antagna vid vare sig Oxford eller Cambridge. När de kom hem igen hade de bibelkritiken med sig. Det hade redan uppstått konflikter mellan dessa ”förtyskade” forskare och deras kolleger vid ett antal college och prästseminarier.

”Essays and Reviews” skapade sensation. På två år såldes den i tjugotvåtusen exemplar (vilket var mer än vad ”Om arternas uppkomst” gjorde under de första tjugo åren efter utgivningen). Den trycktes i tretton upplagor och fick gensvar i omkring fyra hundra böcker och artiklar.

(…)

Den allra viktigaste artikeln var dock Jowetts essä ”Om tolkningen av Skriften”, där han hävdar att Bibeln borde underkastas samma rigorösa forskning som alla andra klassiska texter. De evangelikala kristna hade fått lära sig att söka textens enkla innebörd och hade med tiden förlorat all förståelse för mytologins natur. Därför tog de mycket illa vid sig av essän.

(…)

Omedelbart efter utgivningen av ”Essays and Reviews” skrev ärkebiskopen av Canterbury och tjugofem andra biskopar en insändare i ”The Times” och hotade med att dra författarna inför kyrklig domstol. Två prövades också mycket riktigt för kätteri, fälldes – även om domslutet sedermera upphävdes – och avskedades från sina tjänster. Jowett blev för en tid suspenderad från sin. Biskopar, teologer och professorer samarbetade vid väldiga symposier för att bemöta ”Essays and Reviews”, och i en osannolik allians gjorde anglokatolikerna och evangelikalerna gemensam sak i ett uttalande där de slog fast att Bibeln var inspirerad av Gud. Sjuhundrasjutton vetenskapsmän (med mer blygsam status) undertecknade vidare en skarpt formulerad protest.

Den där ”osannolika alliansen” mellan anglokatoliker alltså de högkyrkligaste anglikanerna och evangelikaler, vilket här förmodligen ska tydas som en falang inom Church of England? eller kanske frikyrkliga, eller både och? Hur som helst. Påminner den inte väldigt, väldigt mycket om Jesusmanifestet? fast nästan 150 år tidigare. Är det bara vi i Sverige som sitter fast i 150 år gamla konflikter? Det låter orimligt. Nöten är uppenbarligen fortfarande inte knäckt. Jag brottas med den själv. Alliansen bildades mot vad som då liksom nu kallas för ”liberalteologi”.

Som motrörelse uppstod, förstås, fundamentalismen.

Jag kan inte avgöra hurpass vinklad Karen Armstrongs historieskrivning i ”För Guds skull” är, men nog får hon den att hänga ihop helt logiskt.

Historien om ”Essays and Reviews” och dess följder låter som en god bas för ett riktigt spännande filmmanus, med Benjamin Jowett eller någon annan av de sju som huvudperson. En av de sju, Frederick Temple, blev småningom ärkebiskop av Canterbury säger Wikipedia. Det verkar ha varit ”up and coming men”, de sju. Om BBC redan gjort en TV-serie på temat blir jag inte förvånad. Om inte, så borde de.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s