När vetenskapen svek sin del av avtalet. Geologin och evolutionen.

Mot slutet av 1700-talet svek vetenskapen den deal man haft med religionen om ömsesidigt hållande om varandras ryggar. Man hade börjat läsa inte bara Bibeln utan också världen, skapelsen, som en bok som talade om Gud. Som en konsekvens började man uppfatta religiös tro som att det hade med faktiska fysiska sanningar att göra, som vilka vetenskapliga fakta som helst. Dessutom började människorna att läsa Bibeln på ett mer bokstavligt sätt. Så säger i alla fall Karen Armstrong i ”För Guds skull”.

Då går vetenskapen och upptäcker saker som absolut inte är förenliga med detta sätt att läsa Bibeln! Vilket svek.

Den första quisling-vetenskapen var geologin. Tecken hade funnits redan tidigare men milstolpen var ”Principles of Geology” utgiven 1830, där Charles Lyell menade att jordskorpan uppenbarligen var väsentligt mycket äldre än de 6000 år som man kommit fram till genom att lägga ihop släkttavlor i Bibeln. 1859 släppte Darwin sin ”Om arternas uppkomst”. Tärningen var kastad.

När man hunnit till mitten på artonhundratalet hade forskarna inom naturvetenskap ändrat syn på vad det var man sysslade med. Naturvetenskapen hade varit en avdelning inom filosofin, men nu började den stå på egna fötter. Den började tycka att det enda som var intressant, åtminstone för vetenskapen, var sådant som kunde på något sätt mätas och vägas. Gud föll därmed utanför naturvetenskapens domäner.

Armstrong menar att sådana sätt att tala om Gud som tidigare var vanliga nu betraktades som kätterska. Som ett exempel tar hon pastor Horace Bushnell i Connecticut, aktiv i mitten av 1800-talet. (Svenska Wikipedia, engelska Wikipedia)

Han utpekades som kättare när han påpekade att teologin har mera gemensamt med poesin än med vetenskapen. Det religiösa språket är med nödvändighet vagt och oprecist, menar han, eftersom det vi kallar Gud befinner sig utom räckhåll för det rationella intellektet. Påståenden om Gud ”konstaterar alltid någonting som är osant eller strider mot den avsedda sanningen”, därför att ”de tillskriver det form som egentligen saknar form.” ”Fasta dogmformer” förvanskar ofelbart sanningen, därför att sådana ”definitioner i själva verket bara är symbolbyten, och om vi tar dem för något mer, leder de oss ofelbart fel.” Sådana påpekanden som en gång i tiden hörde till vanligheterna mottogs nu med vrede. Västerländska kristna hade blivit slavar under det vetenskapliga beviskravet. Religionen kunde inte vara sann i något avseende, menade de, om inte Gud var ett empiriskt bevisbart faktum.

Eftersom jag började läsa boken ”i fel ände” har jag ännu inte riktigt tagit del av skildringarna av äldre tiders tal om Gud. Jag kommer dit. Jag håller på och läser bokens första del, men är inte färdig att blogga om den än.

Märks det att jag rekommenderar ”För Guds skull”? Jag har nog aldrig tuggat så noggrant på en bok som på denna, åtminstone inte utanför studier och de ämnen jag läst är så annorlunda än detta. Djupdykningen blir mer extrem genom den här bloggen, som ger mig skäl att fördjupa mig såpass att jag klarar av att formulera mig kring boken och dess innehåll, men boken är verkligen högintressant för det som jag svettas med och bearbetar. Om Karen Armstrong har rätt… om hon övertygar mig om att hon har rätt… kommer jag att få byta hållning vad gäller det religiösa. Frågan är bara vilken hållning jag i så fall ska byta till. Jag ser ingen riktig möjlighet åt något håll.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s