Filosofernas Gud och pietismen

När jag läser igenom mina anteckningar från den halva termin jag gick på katolikernas föreläsningserie, den som är inledningen till konvertitkursen (ämne: Konsten att simma över Tibern. Simglasögon medtages) finns där förvånansvärt mycket som på ett eller annat sätt är relevant för mina funderingar. Jag tyckte ju inte det då. Det är små spån, små antydningar som kräver kunskap för att kunna göras något av. Saker som det där och då inte var helt begripligt vad de hade i kursen att göra.

Till dessa små brottstycken som fastnade i minnet utan att helt förklaras och sen legat kvar och skvalpat (var det månne hans plan, föreläsaren? De där illistiga jesuiterna, med dem kan man aldrig så noga veta :P ) hörde en anekdot om fysikern Blaise Pascal (1623-1662). Pascal var tydligen såpass religiöst intresserad att han på sin fritid skrev på ett apologetiskt verk, det vill säga en bok som argumenterade för den kristna tron. Den blev aldrig färdig, men utgavs postumt som ”Tankar i religiösa frågor” (”Pensées sur la religion”, kallas ofta bara för ”Pensées” eller ”Tankar”). Efter hans död ska man i hans kläder ha hittat en lapp som inte låg löst i fickan utan var insydd. På den stod det – ungefär, för såna här välspridda citat är oftast ungefärliga och tillfixade: Inte filosofernas Gud, utan Abrahams Isaks och Jakobs Gud. Där och då lämnades frasen oförklarad.

När jag nu googlar frasen finner jag många som sammankopplar frasen med antikens filosofer, och det är möjligt att det var så han tänkte. Karen Armstrong, däremot kontrasterar i ”För Guds skull” frasen med den tidige upplysningsfilosofen Descartes och implicit med den gudsbild och det religiösa tankesystem som Upplysningen marknadsförde och spred: deismen.

Deism kan, som så många av våra ord, betyda två olika men besläktade saker. Deism är dels åsikten, tron eller uppfattningen att Gud skapat världen men sedan dragit sig bort från den. Det är den betydelse av ordet som idag är vanligast, men deismen är också en religionsfilosofisk inriktning som hade sin höjdpunkt under 1700-talet. Den tog sin inspiration från Newtons naturteologi och från upplysningsfilosoferna. Liksom Newton menade sig deisterna ha upptäckt den ursprungliga tron, som låg under de bibliska berättelserna.

Nationalencyklopedin säger

deism, dels beteckning för en viss form av gudstro (att Gud uppfattas som avlägsen från världen och inte ingriper i det historiska skeendet) (…), dels en bestämd teologisk och religionsfilosofisk riktning som hade sin höjdpunkt under 1700-talet i Storbritannien. (…) Man brukar anse att deismen som teologisk rörelse hade nått en slutpunkt vid slutet av 1700-talet.

Engelska Wikipedia förklarar sammanhanget för det sistnämnda rätt väl, och har en för Wikipedia ovanligt klar och tydlig inledning.

Deism (…) kombinerar ett avvisande av religiös kunskap som auktoritativ, med slutsatsen att logik och observation av världen och naturen räcker för att dra slutsatsen att universum har en skapare. Deism blev vanligt bland intellektuella under Upplysningen, särskilt i Storbritannien, Frankrike, Tyskland och USA, som var uppfostrade som kristna och trodde på en gud men var besvikna på organiserad religion och på uppfattningar såsom Treenigheten, Bibelns frihet från fel och den övernaturliga tolkningen av exempelvis Jesu underverk. Bland de som påverkats av deismen finns ledarna av såväl den Amerikanska som den Franska revolutionen.

Gradvis, skriver Karen Armstrong i ”För Guds skull”, omvandlades begreppet religiös tro till intellektuella trossatser. Att rensa ut det mystiska ur religionen tog tid; länge kunde framträdande deister prata om ”vikten av personlig förtrolighet med en Gud som svarade på ens böner och ingrep i ens liv”. Dagens huvudsakliga betydelse av ordet deism, tron på en skapargud som inte sedan ingriper, fanns som en tanke i 1700-talets deistiska strömning men var varken allenarådande under dess höjdpunkt eller tankeströmningens egentliga kärna. Däremot, antar jag, är det den tanke ur den deistiska strömningen som bäst överlevt och därför fått bära dess namn.

Pascal, menar Armstrong, var varmt religiös men inte imponerad av det nya religiösa tänkandet. Pascal höll fast vid att Gud förvisso fanns i naturen men dold, så det var meningslöst att försöka hitta honom där.

Pascal såg att kristendomen var på väg att begå ett svårt misstag. Teologerna var ivriga att införliva den moderna livssynen och anpassa sin undervisning efter de ”klara och tydliga” idéer som hade kommit på modet, men hur långt skulle den nya vetenskapen få påverka religionen? En Gud som enbart var ”upphovet till matematiska sanningar och elementens ordning” kunde inte bringa ljus i människolivets mörker och smärta. Den Guden skulle enbart komma att driva människorna till ateism. Pascal var en av de första som såg att ateismen – i betydelsen radikal förnekelse av Guds existens – skulle komma att bli ett seriöst alternativ. En människa som inte engagerade sig i religionens ritualer, övningar och former skulle inte låta sig övertygas av filosofernas argument. För en sådan person skulle tron enbart bli en vadhållning, ett språng ut i mörkret.

Om Pascal utvecklar dessa idéer i ”Tankar” kanske det verket är värt att läsa.

Deismen stötte förvisso på motstånd inom kyrkan. George Horne (1730-1792) , biskop av Norwich i England, klagade att

det liberala prästerskapet har uppfunnit en naturreligion som är en ren skenbild av äkta kristendom och att deismen har ”förmörkat solen”. Matematiken kunde inte skänka samma visshet som den uppenbarade sanningen, och naturreligionen var helt enkelt ett sätt att hålla människorna i schack. Den hade gjort ”kristendomen värdelös till allt annat än att hålla ordning i samhället, för hellre får det inte finnas någon Kristus än att den ska oroa samhället.

Horne klagade också på deismens inflytande och att människor med enligt hans mening bättre teologi inte kunde göra karriär i kyrkan.

Upplysningstänkandet var huvudsakligen en grej för den bildade överklassen. I England användes det newtonska tankegodset för att legitimera att de lägre klasserna styrdes av de högre, och deismen kom att förknippas med förtryck – en smula paradoxalt? när samma ideologi hjälpte till att driva såväl den franska som den amerikanska revolutionen som bägge hade frihet som paroll. Nu var ju ingen av dem några direkta gräsrotsrörelser, och bland enkelt folk slog deismen inte an. Bland ”småfolket” uppstod en uppsjö pietistiska rörelser som motreaktion mot deismen. Pietisterna betonade Gud i känsla och hjärta, som en närvaro i själen snarare än som intellektuell tro.

Den traditionella läran var inte enbart abstrakta sanningar; om den inte tog sig praktiskt uttryck i det dagliga livet blev den en lära utan liv. Akademiker kunde roa sig med att ”orda om treenighetens mysterier”, men innebörden i läran låg i andliga övningar. Inkarnationen var inte ett historiskt faktum i ett fjärran förflutet utan uttryckte pånyttfödelsens mysterium i den enskilda människan.

Pietisterna som valde ”hjärtats religion” tog inte avstånd från förnuftet, de bara vägrade reducera tron till blott och bart intellektuell övertygelse.

Armstrong verkar inte enbart förtjust i pietismens verkningar. Hon påpekar att de gamla mystikerna varnat för att förväxla känslotillstånd med gudomlig närvaro, och drar som ett exempel en urspårad väckelserörelse i Connecticut 1734 (jag hittar något lite om den på Wikipedia).

Sen kom då som sagt vetenskapen att bryta sitt kontrakt med religionen. Småningom hade det sjunkit in att den som vill läsa Bibeln som en fullständigt korrekt instruktionbok får problem. Kvar fick vi en maniskt bokstavsläsande kristendom som väljer vilt vilka delar av Bibeln den väljer att läsa samtidigt som den högljutt anklagar alla andra för samma sak, och som behåller vetenskapens tankesätt samtidigt som den förkastar dess överhöghet över religionen. Över fundamentalistens tankesätt är vetenskapligheten fortfarande Herre; han vet bara inte om det.

Vi har också dessa väckelsebetonade kristendomar som väldigt ofta sätter namnet ”Gud” på sina egna känslor, vilka kan dirigeras från podiet bland annat med musikaliska medel. När musikerna gör en tonartshöjning eller växlar tempo så kommer helig Ande… eller… här finns de starka ledarna, som bygger församling kring sin person, särskilt när de två kombineras till en syntes hopkokad på avarterna av såväl förnuft som känsla.

Kommer Rebella att småningom hoppa ner i den semifundamentalistevangelikala grytan? Få saker skulle förvåna mig mer.

Annonser

3 thoughts on “Filosofernas Gud och pietismen

  1. Ping: De antika filosofernas Gud – och deras vetenskap | Rebellas andra

  2. Ping: Vad ersätter vi den kristne högguden med? | Rebellas andra

  3. Ping: Den panteistiske mystikern Spinoza, och andra ”ateistiska” marraner | Rebellas andra

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s