När Gud blev vetenskap

Vi tänker oss gärna att vetenskapen och religionen alltid stått i motsatsförhållande till varandra, men det är inte sant. Den tanken är ett barn av artonhundratalet. ­Under den tid som Karen Armstrong kallar för tidigmodern, 1500- och 1600-tal, var religion och vetenskap intimt sammanflätade och man ansåg att vetenskapen bevisade Gud. Att forska i hur naturen och världen fungerade sågs som ett sätt att lära sig om Gud genom att studera hans skapelse. För Isaac Newton var det mer än så: det var Sättet.

Oavsett om Newton faktiskt fick något äpple i huvudet där han satt under sitt äppelträd eller inte medförde insikten om tyngdkraften en vetenskaplig revolution. Med hjälp av den knöt Newton ihop redan existerande data från vitt skilda områden till en enhetlig vetenskaplig världsbild. Gravitationen gjorde så mycket mer än fick äpplen att falla till marken. Planeterna susade i cirkelrunda banor runt solen fasthållna av gravitationen, som även höll fast världshaven på sin plats och förmådde månen att cirkulera runt jorden. Den heliocentriska världsbilden som diverse astronomer argumenterat för, med solen i centrum istället för jorden, hade verkat ganska ologisk och inte intuitivt tilltalande men nu föll alla pusselbitarna på plats.

Newton kunde dock inte förklara hur detta perfekta system uppstått, och menade inte heller att vetenskapen skulle kunna göra det. Guds hand hade placerat planeterna på plats, och det hela var så exakt att det

enbart kan ha utgått från ett intelligent Varas plan och styre

genom en hand som var

synnerligen väl skickad i mekanik och geometri.

I den gamla världsbilden, med solen kretsande runt jorden, bestod universum av sfärer bestående av eter i lager på lager utanpå jordklotet. Sol, planeter och stjärnor låg i varsitt sådant lager, som roterade gentemot varandra. Hela detta maskineri kördes av Gud. Även Newton betraktade materien som passiv: den kunde inte röra sig eller utvecklas av sig själv. Den kraft utifrån som körde hela solsystemet var Gud, som handlade med materien på samma sätt som viljan handlade med kroppen. För oss låter det kanske konstigt att människor har föreställt sig att Gud upprätthåller världen och rent praktiskt kör den nästan som en maskin – håller stjärnorna på plats, etc, men berätta för en fjortonhundratalslärd att ingen Gud behövs för att köra världsrymdens program. Han kommer att titta på dig och säga ”Tror du jag är dum? Någon sådan perpetuum mobile finns inte”.* Jag antar att den moderna fysiken och astronomin har någon typ av svar på det, varifrån den energi kommer som driver alltihop, men någon särskilt intuitiv insikt är det inte.

Isaac Newton har haft stor betydelse för teologins utveckling. Det var han som lanserade tanken att Gud gick att lära känna genom skapelsen; dittills hade teologerna sagt motsatsen. Newton gifte ihop religionen med vetenskapen och gjorde det rationellt att tro på Gud – i betydelsen hålla för sant att han finns – ty detta bevisades av vetenskapen.

Vetenskapen var det enda sättet att nå en riktig förståelse av det heliga: ”Ty det finns inget sätt [tillagt i efterhand: förutom uppenbarelsen] att komma till kunskap om en gudom förutom genom naturens uppbyggnad.” Vetenskaplig rationalism är därför vad Newton kallar ”den fundamentala religionen”. Men den hade förvanskats av ”monstruösa legender, falska mirakler, vördnad för reliker, trolldom, läran om andar och demoner och deras ingripande, åkallan och tillbedjan och andra dylika hedniska vidskepelser”. Särskilt förbittrad är Newton över läran om treenigheten och om inkarnationen, vilket enligt honom pådyvlades de trogna av Athanasius och andra skrupelfria teologer på 300-talet.

Thomas av Aquinos kontemplation över kosmos hade blottat ett mysterium. Men Newton avskyr mysterier och jämför dem med ren irrationalitet: ”I fråga om religionen”, skriver han irriterat, ”är det en böjelse hos den hetlevrade och vidskepliga delen av mänskligheten att alltid vara svag för det gåtfulla och därför bäst tycka om sådant som de minst förstår. Det är direkt farligt att beteckna Gud som ett mysterium, eftersom detta ”leder till ett förkastande av hans existens. Det är angeläget för teologerna att begreppet [Gud] görs så enkelt och tilltalande som möjligt, så att det inte utsätts för småaktig kritik och därmed blir ifrågasatt.” För den tidigmoderne rationalisten får sanningen inte vara dunkel. Den Gud som var Sanningen måste därför vara lika rationell och plausibel som alla andra fakta.

Så här såg man inte på religion under tidig medeltid, menar Karen Armstrong. Nu skulle allt kunna förstås, även Gud. Mysterierna borde kastas bort. Bibeln var sann, på alla sätt. Tack vare detta sätt att tänka började människor småningom att läsa och tolka Bibeln bokstavligt på ett sätt som man, enligt Armstrong, aldrig tidigare gjort.

Under 1700-talets senare hälft började vetenskapen svika genom att påstå saker om världen som motsade den bokstavstrogna tolkningen av Bibelns berättelser om världens skapelse. Eftersom människorna låst sig i bilden av tro som ett närmast vetenskapligt ställningstagande blev Gud svår att tro på. Men det var aldrig meningen att Gud skulle tros på och betraktas som ett vetenskapligt faktum, menar Karen Armstrong. Detta hopgiftande av religionen och vetenskapen är bakgrunden till den religiösa kris som västerlandet nu genomlever.

Newton använder ”tro” i vår moderna betydelse, påpekar Armstrong. Tro som att tro på att något är sant. Jag finner det lite märkligt att Newton skulle börja resonera så här helt på egen hand, om inga andra tänkte på religiös tro som att tro på en Guds existens.

Jag undrar hurpass mycket av den bärande tankegången i ”För Guds skull” som är Karen Armstrongs egna idéer. Är ”För Guds skull” i själ och hjärta en historieskrivning som argumenterar för efterkrigstidens teologer såsom exv. Karl Rahner? Kanske inte rakt av. En plädering för att – om man är kristen – återvända till den förmoderna teologin? Kanske, men samtidigt ser ju Armstrong det som så att varje tid utformar den religion den behöver. Vad behöver i så fall vår tid?

För egen del tuggar jag på det hela. På vad tro och religion är. Några slutsatser har jag ännu inte. Jag finner det ytterst troligt att Karen Armstrong har rätt i att religionerna är människornas skapelser – även kristendomen – men frågan är om det gör dem omöjliga för mig att engagera mig i, eller ej.

)()()()(

* Eller det kanske han inte skulle säga. Han kanske inte skulle veta att evighetsmaskinen är en omöjlighet… fast det har nog väldigt många anat väldigt väldigt länge, även om andra velat hoppas annorlunda.

Annonser

3 thoughts on “När Gud blev vetenskap

  1. Ping: Inte ett objekt som förnuftet kunde granska, utan förutsättningen för förnuftet självt | Rebellas andra

  2. Ping: Filosofernas Gud och pietismen | Rebellas andra

  3. Ping: När vetenskapen svek sin del av avtalet. Geologin och evolutionen. | Rebellas andra

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s