Kulturkonvertiter och andra

Tidskrifterna Fokus och Vi läser har den senaste månaden haft varsitt reportage om konverteringar och konvertiter till katolska kyrkan. Thomas Engström och Ulrika Knutsson försöker, var och en på sitt håll, att reda ut vad som egentligen är attraktivt, vad som förmår och förmått människor att konvertera. Bägge artiklarna finns numera på nätet: Fokus-artikeln, Vi läser. Carolina har skrivit om Fokus-artikeln och om att den kommenterats på ledarplats i DN.

Knutssons artikel fokuserar på katolska konvertiter i kulturlivet, från Gunnel Vallquist, som konverterade 1939, och framåt. (Trots vad Fokus påstår var det inte olagligt för svenskar att konvertera till Katolska kyrkan fram till 1951. Däremot var katoliker före det årtalet belagda med vissa yrkesförbud och fick inte bli t.ex. lärare eller läkare, lär jag mig av Knutssons artikel i Vi läser.)

Artiklarna ger delvis motsägande bilder. I Fokus får man intrycket att svenskar konverterar till Katolska kyrkan just för att den är sträng och otidsenlig, men de kulturkatoliker som Knutsson berättar om konverterade snarare trots detta. Särskilt gäller detta Gunnel Vallquist, som senare ivrigt påhejande bevakade Andra vatikankonciliet på plats. Den vänsterinriktade Vallquist älskade såväl den gregorianska sången som 1970-talets franska arbetarpräster i blåblus och kofta.

För Birgitta Stenberg stod Katolska kyrkan för

öppenhet, världen, konsthistorien. Något större än inskränktheten på hemmaplan.

Synder att bikta skaffade hon sig säkert så det räckte, stenbergskan, men inte hindrade det henne att träda in i RKK. Jag antar att hon hade bra koll på södra Europas syn på det där med lagar och regler, med andra ord att bokstaven inte nödvändigtvis behöver följas. Jag är ändå förbluffad över att Birgitta Stenberg var katolik, hon som inte verkar ha skämts för nånting. Accepterade hon att Kyrkan betraktade hennes utsvävande och experimentella sexualliv som synd? Själv torde hon ju inte ha tyckt det.

Bang konverterade 1959 och skrev till dottern Ruffa

”Hur kan man tillhöra en kyrka, en ruskig kyrka, som förbjuder skilsmässa helt grymt, och är emot barnbegränsning i den svältande världen?”
Jo, skriver Bang, om man börjar forska lite i sakerna ”har man som katolik all rätt i världen att kritisera kyrkan och inom dess murar kämpa för en annan syn. Det finns en växande falang inom katolska kyrkan som just är radikal och arg på sådana påvebeslut i den sortens frågor, och till den vill jag naturligtvis höra. Gunnel Vallquist gör det i högsta grad, och det är många fler.”

Mot detta kan man ställa konvertiterna som intervjuas i Fokus. Nunnorna i Mariavall som hoppade av till Katolska kyrkan i flock, vilket framställs som att de småningom upptäckte att de, av att leva efter den benediktinska klosterregeln, helt enkelt blivit katoliker. De skildras som närmast hemmahörande i en annan värld, med sitt stränga klosterliv. KDU-ordföranden Sara Skyttedal som talar lika mycket om Svenska kyrkan som om den katolska – fel, det vet jag förstås inte, men journalisten väljer att låta henne beskriva den katolska kyrkan i artikeln genom att kontrastera den med Svenska kyrkan vilken Skyttedel beskriver som agnostisk. Jag vet inte huruvida journalisten Engström själv är troende – jag tippar på inte, åtminstone inte på ett kyrkligt sätt, möjligen privatreligiöst – men han verkar själv tycka att Svenska kyrkan är ganska ospännande. Erik Helmerson framhåller främst Katolska kyrkans mystik, och där journalisten besöker den katolska mässan upplever han det som medeltida, arkaiserande. Han upplever det också som tillfredsställande att få använda ord han troligen (liksom jag) lärde sig som barn, men nu är utdaterade i Svenskar kyrkan – men ännu används i den katolska.

Kanske är en banal detalj ändå den mest slående, i alla fall för någon som under det senaste decenniet har försökt genomlida gudstjänster på annat håll: plötsligt låter ”Fader vår” som den ska igen.

Engström framkastar tanken att Katolska kyrkan är ett val för ”livsstilskonservativa”. Helmerson skrattar och håller inte med.

När jag satt där i föreläsningssalen och lyssnade på de föreläsningar som var inledningen till den katolska konvertitkursen var jag övertygad om att alla i rummet var just sådana, livsstilskonservativa var ett bra ord. De är nog en mer framträdande grupp bland dagens konvertiter än på Gunnel Vallquists tid – eller tänk om jag har fel?

Helmerson antyder, eller snarare säger rent ut att påve Franciskus kan ha gjort det lättare för det mindre konservativa att söka sig till Katolska kyrkan. Ja, det tror jag säkert. Tänk om det fortfarande varit Benedikt när jag började intressera mig för RKK – stackare, vad jag skulle ha öst skit över B16.

Två intressanta reportage, som kompletterar varandra. Det verkar ligga i tiden, det där med katolicismen och konvertiter. Frågan är om intresset kommer sig av ökningar i konverteringssiffrorna – har det faktiskt ökat? – eller från något annat. Är det en plötslig puckel i mediauppmärksamhet som om ett år är ersatt av något annat, eller speglar tidskriftsartiklar med DN-kommentar ett successivt ökat intresse och nyfikenhet på RKK?

Jag får lust att läsa Gunnel Vallquist. ”Katolska läroår”, utgiven 1995 – nåt slags summering över hennes liv som katolik? ”Dagbok från Rom”, hennes reportage från Andra vatikankonciliet. Det är så mycket jag vill läsa… nån gång, kanske.

Annonser

2 thoughts on “Kulturkonvertiter och andra

  1. Ping: Luther á la Armstrong: Reformationen var ett resultat av folklig väckelse | Rebellas andra

  2. Ping: Den ”katolska konverteringsvågen” är en tidningsanka | Rebellas andra

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s