Rudolf Bultmann och kardinalens utslocknade böneliv

Österrikiske kardinalen Christoph Schönborn intervjuas på engelska av Church of England-prästen och huvudfiguren bakom Alpha-rörelsen, Nicky Gumbel. De pratar om allt möjligt men börjar med att kardinalen får presentera sig, genom att de pratar om hans liv och hans resa i tron. Schönborn gick in i dominikanorden som 18-åring. Han berättar om sina teologistudier, om vad som fick honom att sluta be – och vad som fick honom att börja igen. Citatet nedan är från ungefär tionde minuten, och som vanligt lite tillfixat för rimligare skriftspråk.

Jag började studera hos dominikanerna i Tyskland, och mycket snart kom den stora krisen. Ni kanske känner till Katolska kyrkans stora kris från mitten på 60-talet? Mellan 1965 och 1975 slutade 80 000 präster. Det var en stor kris, ett enormt drama. Jag var mycket ung och jag blev skakad av den här krisen.

Vi blev lärda Bultmann – känner du till Bultmann? Han är en mycket liberal, kritisk, tysk och protestantisk exeget. Och vi förlorade fotfästet. Jag – det här är ingen biktstol, men jag måste berätta att jag slutade be, där i klostret, under ett helt år. Vi blev lärda att bön inte betyder någonting, så jag slutade be. Efter det året var det nära att jag lämnade orden och hoppade av från präststudierna. Jag minns dagen, timmen och platsen där Herren fångade in mig igen. Det var oförglömligt, oförglömligt. En förunderlig nåd. Vi hade som sagt den här oerhörda upplevelsen av kollaps i teologin, i livet i orden, i kyrkan. Och det var – jag måste säga det igen – en förunderlig nåd.

1967, när jag var 22 år, träffade jag en ortodox munk som hade deltagit på Andra vatikankonciliet som observatör. Och en kväll – oförglömligt! så talade han med en liten grupp unga dominikaner om kyrkofäderna och om hans andlige vägledare, hans starets. Det var ett bombnedslag. Det var så avslöjande för oss, för mig. Vi började studera kyrkofärderna och det räddade oss. Jag upptäckte kärleken till kyrkofäderna. Som Hieronymus skrev: ”när jorden ännu var varm av Kristus blod” – den tiden, kyrkans början.

Bultmann. En av efterkrigsteologerna, liksom Tillich och de där andra. Jag vet inte så mycket om honom men tänker – utifrån vad Karen Armstrong beskriver i ”För Guds skull” – att Gud, såsom dessa teologer beskriver vad han är, blir ganska svår att be till. Aspekten att Gud är något som man kan ha kontakt med faller väl bort. Måste det bli så? Kanske inte, men för den unge dominikannovisen (mer än så bör han väl inte ha varit) blev det så.

Det är intressant att jämföra med Karen Armstrongs egna erfarenheter. Hon gick i kloster som mycket ung, men verkar inte ha farit väl av klosterlivet och gick ut i världen igen efter fem år. I TV-intervjun om sin bok, se blogginlägget som länkas ovan, berättar hon om hur klostret var svårt bland annat eftersom hon inte kunde be vilket hon med ett brittiskt torrt understatement beskriver som ”a bit of a downer for a nun”. Hon förklarar det med att hon förväntade sig respons, tydliga bönesvar. Senare har hon kommit fram till att det var fel. Att det inte är vad Gud ”är”, att det inte är så det funkar.

Samtidigt har vi ju då de som säger att det visst funkar så. De som säger sig uppleva gudskontakt. Att en del av det som människor upplever som gudskontakt inte är det torde vara ganska klarlagt – är det någon mer än Ulf Ekman själv som tror att allt det där som Gud sagt till honom faktiskt är budskap direkt från Gud? Därav följer nu inte att allt som sägs vara gudskontakt är inbillat.

Schönborn beskriver sina gudserfarenheter i termer som mer än något låter evangelikala. ”En personlig relation med Jesus.” Schönborn som övergav Bultmann för kyrkofäderna. Schönborn som skrivit stora delar av Katolska kyrkans katekes – även om han själv säger att han bara var pennan, underförstått att hjärnan var lärofadern och mentorn Ratzinger. Hur tänker kardinal Schönborn idag kring vad Gud mer konkret är? Tänker han som den evangelikal han låter som? Har han den personalistiska gudsbild som Karen Armstrong tycker är felaktig?

På sajten ”American Catholic” citeras Schönborn:

Dagens teologi behöver en eller två generationer för att återhämta sig från olämpliga utbildningsprogram. Att använda den nya katekesen är ett av botemedlen.

Vad ska den då återhämta sig från. Från Bultmann och Tillich? (Vad med Rahner?) Exakt hur ska katekesen hjälpa till att ”bota” den katolska teologin?

Den där katolska katekesen, som jag så avskytt eftersom jag stiftade bekantskap med den i sammanhang på nätet där folk slog andra i huvudet med den. Katekesen som slår fast vad katolsk tro är. Om den nu gör det.

Här tänker jag på en text Anders Piltz, som jag citerat en gång förut:

Tala inte illa om dogmerna! De är kristaller, i vilka det gudomliga ljuset bryts.

Sen tänker jag att jag behöver tänka mer innan jag får något riktigt vettigt skrivet.

Schönborn framstår i intervjun som mycket sympatisk. Jag, som mest känner till honom som Pfarrer-Initiatives Helmut Schüllers överordnade och ”motståndare” på hemmaplan, blev en smula överraskad. Han pratar en vacker engelska, fast han ibland får söka lite efter orden.

Annonser

4 thoughts on “Rudolf Bultmann och kardinalens utslocknade böneliv

  1. Ping: Den personalistiske guden | Rebellas andra

  2. Ping: Varför ska man be? | Rebellas andra

  3. Ping: Rainer Carls om bön | Rebellas andra

  4. Ping: Är Gud nödvändigtvis övernaturlig? | Rebellas andra

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s