Från teistisk personalism till mer apofatisk, mer klassisk gudsbild?

Det börjar gå upp en talgdank – eller började. Poletten får väl sägas ha trillat ner nu. Den här texten är en vecka gammal och jag tänkt egentligen publicera lite annat före, men det är nog dags för den här insikten så den får ta ett kliv framåt i publiceringskön.

Bland väldigt mycket annat menar Karen Armstrong att den gudsbild som vi fått i oss genom vår kultur, den som s.a.s. ”gällt” ett tag, är höggradigt personifierad på ett sätt som inte är typisk, klassisk kristendom – definitivt inte judisk men inte heller typisk för kristendomen före den s.k. moderna eran – som jag är osäker på exakt när den inbryter, men jag gissar på sisådär 17/1800-tal. Det var min f.d. filosofi-pluggande kompis som satte mig på spåret genom ett tankespån som grävdes fram från någon gammal föreläsning. Sedan googlade jag och hittade denna pfd-version av en Powerpoint-presentation, uppenbarligen första föreläsningen i en kurs i religionsfilosofi. Där kontrasteras klassisk teism mot teistisk personalism, enligt följande förkortade anteckningsprosa:

Klassisk teism

  • Gud skapare
  • Gud nödvändig upprätthållare (av världen, gissar jag. Rebellas kommentar) och närvarande i allt
  • Gud ingriper inte
  • Gud oföränderlig
  • Gud evig
  • Gud väldigt olik allt annat
  • Gud svårfattlig

Teistisk personalism

  • Gud skapare
  • Gud (ibland) bara åskådare (Lite svårt att förstå exakt vad som avses, jag gissar att det har att göra med att han inte nödvändigtvis ses som världens upprätthållare – jorden snurrar runt solen utan att Gud behöver vara där och peta och styra? R.k.)
  • Gud ingriper
  • Gud föränderlig
  • Gud inte evig
  • Gud liknar oss själva
  • Gud mindre svårfattlig

Om man påstår att teistisk personalism är en ”modern” kristendom, till skillnad från en klassisk, så kan jag tänka mig att de flesta kristna protesterar mot en del punkter på den där listan. ”Gud föränderlig” ställer nog inte många upp på, inte ”Gud inte evig” heller. De där punkterna kräver mer förklaring, jag kan inte kommentera dem mer än så här: jag tror det är nåt sånt här Karen Armstrong syftar på. Hon tycker – nu läser jag in lite, men jag tror att hon tycker att en väldigt personifierad Gud är en avgud.

Jag undrar då en massa saker. Visst har väl kristenheten alltid trott att Gud hör bön, varför annars be? Den här väldigt personliga relationen till Gud, där man närmast förväntar sig bönesvar i någon form, det kan jag däremot tro att den är väldigt väldigt modern.

Armstrong värjer sig emot försök att definiera Gud. T.ex. så här, när hon skriver om nittonhundratalets första hälft – tror jag, tidsangivelsen är här lite luddig men det stämmer väl med tankarna på hur den moderna fysiken inte längre kristallklart spikar fast hur det är utan innehåller en massa moment av osäkerhet, och insikten att en observation alltid påverkar den verklighet som observeras.

Filosofer och vetenskapsmän började nu återvända till ett mer apofatisk förhållningssätt till kunskap. Men det förhållningssätt som företräddes av Dionysios Areopagita, Thomas av Aquino och Eckehart hade under moderniteten fallit i glömska i så stor utsträckning att de flesta religiösa samfnd inte kände till den. Under 1950-talet lärde jag mig till exempel för egen del ur den romersk-katolska katekesen utantill svaret på frågan ”Vad är Gud?” Det löd: ”Gud är den högste anden som ensam existerar av sig själv och är oändlig i alla fulländningar.” Areopagita, Anselm och Thomas av Aquino vände sig troligen i sina gravar. Katekesen drog sig inte för att påstå att det var möjligt att bara ta ett djupt andetag och definiera, ett ord som bokstavligen betyder ”sätta gränser för”, en transcendent verklighet som måste överskrida alla ord och begrepp.

Katolikernas nuvarande katekes – den som jag förknippat med JPII och B16 men nyligen fått lära mig till stor del är skriven av den österrikiske kardinalen Schönborn – undviker att säga så väldigt bestämda saker om Gud (se dess första kapitel). Jag tycker att den håller väldigt öppet för många olika tolkningsmodeller – och det är väl också det enda möjliga, i en sådan kyrka som den Katolska där så många olika uppfattningar ryms under ett enda skal.

Otvivelaktigt har Armstrong skrivit om Aquino, Eckehart och Anselm (av Canterbury?) och deras syn på Gud, men förmodligen i något av bokens tidigaste kapitel, som det tar mig ett tag att beta mig fram till. När jag skrev större delen av den här texten var jag precis färdig med kapitel 11 av ”För Guds skull”. Just nu, dagen innan detta blogginlägg publiceras, håller jag på och tuggar på kapitel 9.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s