Wittgenstein och Heidegger, Tillich och Bultmann. Och så då Karl Rahner.

 Kyrkorum är gjorda för att människan ska känna sig liten och därigenom uppleva att det finns något annat, något större. Förmodligen är det en stor del av förklaringen till den känsla av helighet som ganska många sekulariserade svenskar har för kyrkorum. - Transcendens, något utomvärldsligt? Eller är det flumsnack att smacka det ordet på allt som på något sätt känns eller uppfattas som i någon mening religiöst?

Kyrkorum är gjorda för att människan ska känna sig liten och därigenom uppleva att det finns något annat, något större. Förmodligen är det en stor del av förklaringen till den känsla av helighet som ganska många sekulariserade svenskar har för kyrkorum. – Transcendens, något utomvärldsligt? Eller är det flumsnack att smacka det ordet på allt som på något sätt känns eller uppfattas som i någon mening religiöst? Bilden är ur en artikel om att gå i kyrkan sen man slutat tro, som även nämns längre ner i texten.

Så som Karen Armstrong framställer det i ”För Guds skull” tog såväl filosofers som teologers tankar om Gud en ny vändning efter andra världskriget. Hon väljer förstås vilka personer hon lyfter fram, men den bild hon målar är märkvärdigt enhetlig. Såväl de teologerna hon nämner som filosoferna Heidegger och Wittgenstein avvisar tanken på den personlige guden. Lite parentetiskt undrar jag varför Heideggers och Wittgensteins tankar om det gudomliga sorterar under filosofi snarare än teologi? Gränsen däremellan förefaller mig, som jag tidigare sagt, oerhört luddig.

Den lilla bunt filosofer och teologer som här ska avhandlas har det gemensamt att de tillhör efterkrigstiden, alltså tiden efter andra världskriget, att de inte tänker sig en personifierad Gud och att de inte tänker sig att poängen med Gud är att man ska tro på honom, i betydelsen tro på att han finns. Man hör ibland liknande tankegångar kallas för ”liberal teologi”. Detta ord använder dock inte Armstrong, rimligen eftersom liberalteologi var en strömning på 1800-talet. Vad denna klump efterkrigsteologer borde kallas vet jag inte.

Den Wittgenstein som Armstrong behandlar i kap. 11 är en åldrande filosof; förstår jag rätt var den unge Wittgenstein helt emot religion. På äldre dagar menade han att det var

ett allvarligt fel ”att göra religiös tro till ett bevis på samma sätt som vetenskapen är bevis”, eftersom det teologiska språket arbetar ”på ett helt annat plan”. Positivister och ateister som tillämpar den vetenskapliga rationalismens normer och sunt förnuft på religionen, och de teologer som försökt bevisa Guds existens har allesammans gjort ”oändlig skada”, däri att de menat att Gud är ett externt faktum – en föreställning som är oacceptabel för Wittgenstein. ”Om jag tänkte på Gud som på ett väsen utanför mig själv, bara oändligt mycket mäktigare”, säger han, ”skulle det vara min plikt att trotsa honom”. Det religiösa språket är till sin natur symboliskt. Det är ”avskyvärt” om det tolkas bokstavligt, men symboliskt har det förmåga att manifestera en transcendent verklighet på samma sätt som Tolstojs noveller.

När jag bildgooglar ”transcendens” är detta första träffen. Cladonia transcendens. Aha, en svamp vars gift kan användas som hallucinugen alltså sinnesutvidgande drog, tänkte jag, men det visade sig vara en lav vars egenskaper jag inte kan uttala mig om.

Ständigt denna transcendens. Om vi översätter transcendens med utomvärldslighet… en utomvärldslig verklighet? Typ… det religiösa språket är till sin natur symboliskt, är avskyvärt om det tolkas bokstavligt men symboliskt har det förmåga att manifestera en utomvärldslig verklighet på samma sätt som Tolstojs noveller?

Den tyske filosofen Martin Heidegger har ingenting till övers för den moderne, personaliserade Guden utan ser das Sein (Varat) som den högsta verkligheten. Det är inte ett vara, och har därför ingenting gemensamnt med någon känd verklighet. Det är helt och hållet annorlunda och borde rätteligen kallas Intet. Och ändå är paradoxalt nog Varat seinder (mer varande), mer fullständigt än något enskilt väsen.
(…)
Heidegger anser att teologerna har reducerat Gud till rätt och slätt ett väsen. Gud har blivit Någon Annan och teologin en positiv vetenskap. I sitt tidiga arbete betonar han därför att det systematiskt sett är väsentligt att avväpna tron på denne ”Gud” så att så att vi ska kunna återerövra en känsla för Varat.
(…)
I sina senare verk anser Heidegger därför att det är uppmuntrande att Gud har blivit omöjlig att tro på. (…) När vi inte längre hänger upp oss på enbart väsen, ska vi kunna odla den primitiva väntan i vilken Varat så att säga kan ”tala” till oss direkt.

Positiv, uhm. Har väl med dendäringa positivismen att göra, vilket betydde ungefär tron på möjligheten att få kunskap om saker?

Paul Tillich:

Föreställningen om en personlig Gud som ingriper i naturskeenden eller är ”en oberoende orsak till naturliga skeenden” gör Gud till ett naturobjekt bland andra, ett objekt bland andra, en varelse bland andra, kanske den högste, men likafullt en varelse. Detta är inte bara förstörelse av det fysiska systemet utan än mer förstörelse av varje meningsfull föreställning om Gud.

nu, säger Tillich, har många glömt hur man tolkar den gamla symboliken och betraktar den uteslutande som faktisk. Därmed har symbolerna fördunklats; transcendensen lyser inte längre igenom. När detta sker dör de och förlorar sin kraft, så när vi talar bokstavligt om dem gör vi påståenden som är felaktiga och osanna. Det är därför som Tillich liksom så många förmoderna teologer kategoriskt kan påstå: ”Gud finns inte. Han är varandet själv bortom essens och existens. Att hävda att Gud finns är därför att förneka honom.” Detta är emellertid inte, som många av Tillichs samtid menade, ett ateistiskt påstående:

Numera kan vi inte utan vidare föra Gud på tal, eftersom den vi talar med genast frågar: ”Finns Gud?” Och själva frågan innebär att Guds symboler har blivit meningslösa. För Gud i frågan har blivit ett av de otaliga objekt i tid och rum som kan finnas eller inte finnas. Och det är inte alls det som är meningen med Gud.

Är det utomvärldsligheten som inte längre lyser igenom?

Är det verkligen så att det funnits en massa förmoderna teologer som sagt att Gud inte finns? Vojne, vojne. Jag får väl återkomma till det när jag läst hela boken.

Armstrong berättar även att Tillich gärna kallar Gud för varats grund. Hmm, ”the ground of all being” som biskop Spong säger. Ska man kanske anta att Spong helt enkelt gjort en populär framställning av dessa filosofer och teologer.

I min definition, den jag hittills hävdat, med tron på någon typ av yttre makt som existerar oberoende av en själv, måste jag rimligen se Tillich som ateist. Tillich tyckte inte det själv, såvitt jag förstår, och Karen Armstrong tycker inte det. Men jag tycker det. Än så länge iaf.

Rudolf Bultmann hävdade att Gud måste bli avobjektifierad och att skriften inte förmedlade faktisk information utan bara kunde förstås om kristna engagerade sig existentiellt i sin tro. ”Att tro på Kristi kors betyder inte att vi intresserar oss (…) för en objektiv händelse”, förklarade han, ”utan snarare att vi gör korset till vårt eget.” Européerna har förlorat sinnet för att deras läror bara är åtbörder till transcendensen.

Rudolf Bultmann avbildar man tydligen inte utan hans pipa. Det är lite Sherlock Holmes över honom, tycker jag.

Rudolf Bultmann avbildar man tydligen inte utan hans pipa. Det är lite Sherlock Holmes över honom, tycker jag.

(…)
Religionen är bara möjlig när människor ”väcks av frågan om deras egen existens och kan höra det anspråk som texten gör. En noggrann läsning av evangelierna visar att Jesus inte såg Gud som ett ”objekt för tanken eller spekulationen” utan som ett existentiellt krav, en ”makt som tvingar människor till beslut, som konfronterar henne i kravet på det goda.”

”Åtbörder till transcendensen.” Åtbörder. Gester. Men gester, åtbörder, symbolhandlingar utför man ju för att man anser att de betyder något. En symbol, ett tecken måste beteckna något. Annars är den meningslös. Gester mot det utomvärldsliga?

Till slut Karl Rahner, en av 1900-talets viktigaste katolska teologer.

Han menar att teologin inte är en samling dogmer som mekaniskt förs vidare som något självklart sant. Läran måste vara förankrad i de faktiska förhållanden som människor lever i, och återspegla det sätt på vilka människorna känner, uppfattar och upplever uppfattar verkligheten. Man kommer inte till insikt om vad Gud är genom att lösa kvistiga lärofrågor, bevisa Guds existens eller engagera sig i dunkelt metafysiskt sökande utan genom att bli medveten om hur man själv fungerar. Rahner förespråkar en variant av det som Buddha kallar medveten närvaro. När vi kämpar för att begripa oss på världen går vi ständigt utöver oss själva i sökandet efter kunskap. Därför är varje kognitiv ansats och varje kärlekshandling en transcendent erfarenhet därför att den tvingar oss att överskrida vår egen personlighet. I det dagliga livet snubblar vi ideligen över något som för oss ut ur oss själva. Transcendensen är inbyggd i människans livsvillkor.

Rahner understryker mysteriets betydelse – det är helt enkelt en aspekt av det mänskliga. Det transcendenta är inget extra tillägg, någonting skilt från den gängse tillvaron, det betyder helt enkelt att gå längre, bortom, utöver. När vi känner, väljer och älskar andra i denna världen måste vi stiga ut ur oss själva; när vi försöker komma förbi alla enskilda varelser rör vi oss mot det som ligger bortom orden, begreppen och kategorierna. Det mysteriet – som trotsar all beskrivning – är Gud. Religiösa läror är inte ämnade att förklara eller definiera mysteriet; de är helt enkelt symboliska. En lära artikulerar vår känsla för det outsägliga och gör oss medvetna om det. Ett dogmatiskt påstående är därför ”blott sättet att erfara ett väsen åsyftat utöver sig självt och allt som kan tänkas.”

För Rahner verkar det transcendenta inte vara utomvärldsligt, däremot något som sträcker sig bortom och utanför individen själv.

Rahner var jesuit, och den medvetna närvaron och att finna Gud i vardagen låter typiskt jesuitiskt. ”Kontemplativer i handling” är ju vad jesuiter ska vara. Han var professor i dogmatik i Innsbruck; dogmatik är alltså den del av teologin som hanterar religionens dogmer, dess fastslagna sanningar, men han skrev inom teologins alla ämnen. Rahner tillhörde den tankeskola som kallats nyteologi eller nouvelle théologie, vilken påve Pius XII fördömde och Rahner med flera åkte ut i kylan. Senare togs nyteologerna till nåder, och under Johannes XXIII blev Rahner en av Andra vatikankonciliets viktigare teologer. Huruvida Rahner fortfarande är i ropet eller om han numera är ganska omodern vet jag inte.

Nyteologernas viktigaste stridsrop var ressourcement, att återvända till tidiga kristna källor och läsa dem med nya fräscha ögon. Betyder detta att man måste kasta bort den personlige guden? som ju Rahner uppenbarligen har gjort? Var det så de såg på Gud, way back then före moderniteten (när den då inbröt, vilket jag kommer att få veta när jag läst tidigare kapitel i den här boken). Hur vet man i så fall att de tänkte så? Vi får väl se vad Karen Armstrong har att säga på den punkten.

Själv kan jag tycka att alla dessa tankar om Gud egentligen är ganska sympatiska. De är sympatiska – men inte lockande. Jag undrar varför den som tänker så här behöver begreppet Gud. Rahners teologi, så som Karen Armstrong beskriver den – varför skulle allt detta kräva manifestationer i form av gudstjänster, mässoffer, bikt, korsvägsvandringar?

Att gå i gudstjänst fast man inte längre tror på en personlig Gud, det är en sak. Men bikta sig?

Att gå i gudstjänst fast man inte längre tror på en personlig Gud, det må vara en sak. Men minskar inte motivationen att exv. bikta sig väsentligt?

Kan man be till ”Varats grund”? Varför skulle man göra det? Vad har det för effekter?

Alltså, jag vet att det finns väldigt mycket utöver mig själv. Jag har aldrig tvivlat på det. Jag har lärt mig att egoism är farligt, att man måste våga lita på andra människor för att inte bli krympt – att man till och med kan samverka med en ganska risig omgivning till det bättre, bara man tror på att det går. Man kan säga att det är ett slags tro, fast inte religiös. Snarare en livsfilosofi. Paradoxalt nog är det den händelse där andra människor verkligen svek mig som fick mig att nå fram till den. Ibland råkar jag ut för människor som får mig att känna mig utnyttjad. Då har jag backat en bit och slickat såren, men har jag har hittills alltid kommit igen. Jag måste göra så. Jag vet inget annat sätt. Jag försöker alltid – eller nä, inte alltid. Men jag försöker ganska ofta se bortom den mest uppenbara gruppegoismen, och tänka längre.

Det har inte ett smack med religion att göra.

Religionsvetenskaparna, de som till skillnad från teologerna studerar religionen utifrån, menar att det där med att religion ska vara identiskt med någon form av tro är en fixering vi har i Sverige eftersom vi är protestantism-skadade. Man kan precis lika gärna betrakta religion som utövning, säger de. Jag medger att min längtan efter religion har väldigt mycket att göra med längtan efter ritualer.

En av de allra mest grundläggande religiösa ritualerna är offret. Den riten har människor uppfunnit på så väldigt många håll i världen, helt oberoende av varandra. Den bygger på att ge något till den högre makten, så som man kan söka eller bekräfta kontakt med en människa genom att bjuda den på en tuggummi eller ett glas öl. I vilken mån gudomen sedan bjuder igen – och i vilken form – det är en helt annan fråga. Vad uppnår man med gesten, med handlingen? Varför upplevs det som värdefullt att utföra?

Offret förutsätter föreställningen om någon högre gudom utanför en själv, som går att få kontakt med. Kanske man kan skapa offerhandlingen utan den föreställningen, men i så fall kommer människan att uppfinna guden så fort symbolhandlingen institutionaliserats. Om man sedan bestämmer sig för att guden är bara en symbol – varför ska man då egentligen fortsätta offra?

Eller snarare så här. Jag förstår varför den som har ritualen i ryggmärgen fortsätter – som den före detta katoliken, som varje år går korsvandring i en kyrka fast hon inte längre tror. (Hon skrev en fin artikel om det i Religion Dispatches.) Den som inte är förankrad i tron har säkert längre väg dit. Kanske den kan uppskatta ritualerna om de är okomplicerade och enkla att ta till sig, men i allmänhet vill man ju att ens ritual ska motiveras av något bakom. Detta ”bakom” uppfattas normalt som den där personlige Guden, och nog krävs det väl en uppfattning om en i någon mening personlig Gud, som hör bön, för att investera i regelbundet böneliv. Om man inte tror på en personlig Gud, varför ska man då gå regelbundet i gudstjänst? Någonstans tror jag att de präster som inte tror på en personlig Gud i mycket högre utsträckning är de som inte går i kyrkan när de är lediga… fast tänk om det är mycket bättre så. Att det är så man ska se på religion, egentligen. Om de där karmeliterna som sitter i sina kloster och ber hela dagarna är grundlurade.

Den som inte tror på någon högre makt som kan ta emot offret, vad får den ut av ritualen? Ritualen syftar ju inte till något tomt Vara, inte heller handlar den om mig och mitt liv – den arena där jag enligt Karl Rahner går utanför mig själv vilket är den nivå av gudskontakt som går att uppnå. Jag tolkar rätt fritt där, och borde verkligen läsa Rahner själv och inte bara Karen Armstrongs korta sammanfattning, som jag här citerat nästan varje ord i, för att uttala mig. Men ändå.

Blomoffer vid någon hinduistisk (antar jag) staty.

Offrade blommor, vid någon hinduistisk (antar jag) staty.

Karl Rahner var ordensman, jesuit. Han gick in i orden när han var 18 år. Jag betvivlar verkligen att han tänkte så om Gud, som han senare gjorde när han skrev denna teologi. Jag förstår verkligen inte varför denna typ av teologi ska förmå människor till något slags religiös praktik, och ännu mindre hur den skulle kunna förmå någon att ägna sitt liv åt religiösa spörsmål.

Det sägs ganska ofta att Gud är kärlek. De teologer som tänker så här, säger de också ”Gud är kärlek”? I så fall, vad betyder det? Vad som menas med att en teistisk gudom sägs vara kärlek är tillräckligt svårt att förstå… men skulle Varat bestå av kärlek? Konstig tanke, tycker jag.

Människor som haft någon typ av religiös upplevelse kan prata om sin personliga relation med Jesus eller med Gud. Det är ju då en sak. Det gäller i så fall att få en sådan upplevelse – och att sen välja att tolka den som en religiös sådan.

Så nej, jag verkar inte bli religiös.

Men religiös praktik lockar. Jag borde väl skaffa ett litet askfat, och på den varje kväll bränna ett blomblad… det vore faktiskt ett intressant experiment. Vilka tankar kommer jag med tiden att knyta till brännandet av blombladet?

Om jag håller ut i den vanan kanske jag med tiden faktiskt blir religiös.

Annonser

One thought on “Wittgenstein och Heidegger, Tillich och Bultmann. Och så då Karl Rahner.

  1. Ping: Rudolf Bultmann och kardinalens utslocknade böneliv | Rebellas andra

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s