Politikern Franciskus och biskop Barros

Vad ligger bakom den utnämning av Juan Barros till biskop i ett chilenskt stift, som dragit ner så mycket vrede? Nedan den film jag sett som tydligast visar graden av oreda i domkyrkan. Jag måste säga att jag förstår dem som menar att denna typ av protester inte hör hemma i en kyrka.

Enligt nuntien var påven välinformerad om situationen när han tog beslutet, skrev John Allen i Crux. Sedan skickade Vatikanen ut ett officiellt meddelande om att man inte såg något skäl att inte stå fast vid utnämningen – det vill säga ungefär samma sak som nuntien hävdat.
http://ncronline.org/blogs/ncr-today/vatican-no-objective-reasons-preclude-appointment-chilean-bishop

Varför utser Franciskus en biskop som människor har så mycket emot? Företrädare för organisationer som samlar människor som utsatts för övergrepp av kyrkans män är bestörta.

Det påstås som sagt att Franciskus är en slug politiker. Att liksom tsarens undersåtar tro att ”lillefar” måste vara okunnig om sakernas förhållanden och säkert skulle ställa allt tillrätta bara han visste är förmodligen naivt. Bör man fråga sig om det ligger nåt sånt där slugpolitiskt bakom?

En amerikansk expert på kanonisk lag – en som sagt upp sig från sin kyrkliga anställning över hur sexutnyttjandeskandalerna hanterats – menade att skulle man utesluta alla präster från biskopsposter som känt till något fall av sexuellt övergrepp men inte anmält det så blir inte många möjliga kandidater kvar. Det kan låta cyniskt, men är nog realistiskt. Handen på hjärtat: ytterst få människor som verkar inom ett system där ingen bryr sig om en viss typ av felaktighet som systematisk begås bryr sig om att blåsa i visselpipan. Kudos åt de få som gör det, men vi svenssons bör i allmänhet inte utgå från att vi själva skulle ha tillhört de få som om vi varit där hade gjort det, och tagit skiten.

Biskop Barros har även anklagats för att ha haft något sexuellt ihop med Karadima, hans överordnade och mentor som visade sig rutinmässigt utnyttja seminarister. Sant eller ej, så kan jag tänka mig att det är en sådan anklagelse som under Franciskus kan få helt oönskad effekt. Som kan få påven att istället backa upp den anklagade prästen. Ni minns det där yttrandet på flygplanet som omedelbart blev världsberömt, ”vem är jag att döma”? Kontexten till det förbises ofta. Någon hade försökt svärta ner en av Franciskus kandidater till vatikanskt toppjobb genom att dra fram en gammal anklagelse om tidigare älskare i ljuset. Det är inte att vara gay som är ett problem, slog Franciskus fast den gången. Det är en eventuell lobby som är problemet. Genom sin ”vem är jag att döma”-deklaration slog Franciskus fast att det inte är någon idé att försöka med den typen av svartmålning eller utpressning mot de människor han bestämt sig för att jobba med. Han kommer inte att vika sig för sånt. Det är skälet till att han sade som han sade, inte att göra ett utspel för världens alla homosexuella katoliker.

Sen gjorde det väl inget att alla homosexuella i kyrkan blev glada över yttrandet, men Franciskus akuta syfte där och då var snarare att sätta P för de ständiga utpressningscirkusarna mot homosexuella präster. (Detta luktar verkligen 1950-tal… då var utpressning en reell risk för homosexuella män i det vanliga svenska samhället. Som vanligt ligger RKK minst 60 år efter sin tid.)

Jag bara spekulerar, förstås, men i det här ärendet har ingen mycket mer att komma med än spekulationer. Öht tycker jag att Franciskus ageranden väldigt ofta tolkas i det snäva perspektivet att allt han gör liksom ska kunna tolkas som tecken på hans riktning för hela kyrkan. Jag förstår att en påve måste tänka en hel del på den aspekten men nog fattas också beslut utifrån massor av lokal info som vi inget vet om, varför beslutet blir oss svårtolkat. Alla tecken och signaler upptog pressens uppmärksamhet första året av Franciskus pontifikat, och kanske man fastnat i att tolka allt han gör och säger så?

En del av de uppmärksammade agerandena var nog mer uttänkta än vad det verkade av de kortfattade nyhetsreportagen. De där telefonsamtalen till enskilda personer som skrivit brev till honom – ”the cold call pope” (ung. ”påven som ringer upp folk utan förvarning”). Hade han ett politiskt syfte med dem? Självfallet. Den där kvinnan som fött sitt oäkta barn, som han stöttade och berömde för att hon haft mod att föda det. Det är klassiskt prolajf, fast på ett mycket mer humant sätt än att hojta framför abortkliniker… och så såg han ju till att få det sagt att präster inte bör krångla med att inte vilja döpa oäkta barn. ”Hittar du ingen annan så kan alltid jag göra det.” Ett offentligt uttalande om saken hade inte skapat lika många rubriker som detta enskilda telefonsamtal.

Jag menar absolut inte att Franciskus hycklar. Jag tror säkert att han känner sig som präst och själavårdare när han ringer de här samtalen, men han är också medveten om att den avsedda publiken är mycket större än de han ringer upp. Hur många av de han ringt som inte kontaktat pressen vet vi inte, men vi kan lita på att en hyggligt stor procent av de som får ett telefonsamtal från påven kommer att snacka om det och till slut hamna i tidningarna.

Ett sådant samtal från hösten 2013, ett halvår efter att Franciskus blivit vald till påve, som inte blivit så uppmärksammad i den vanliga pressen var när han ringde upp en av de två trad-katolska journalister som skrivit ett mycket negativt reportage om honom. Mario Palmaro var cancersjuk och visste att han inte skulle överleva. Det ringer. Det är påven, som uttrycker sitt beklagande för hans sjukdom och talar i egenskap av präst till en dödssjuk. Den uppringde blev chockad, glad och rörd. Han tyckte att han var tvungen att i ärlighetens namn upplysa påven om att han skrivit mycket kritiskt om honom, samtidigt som han bedyrade sin trohet till påven. Han kunde inte tro att påven kände till vad han skrivit, men påven lät honom knappt avsluta meningen, tackade för kritiken som han menade var värdefull, och förklarade att han förstått att journalisten skrivit det han skrivit i kärlek och omsorg.

Nyheten spred sig snabbt bland tradkatolikerna. Mer effektivt kan man inte gärna kommunicera till dem att påven inte är riktigt så tokliberal som den inte så insatta dagspressen ofta verkat påstå, att även tradkatoliker har rätt att finnas till i Franciskus Romersk-katolska kyrka, samt att Franciskus vill ha högt i tak vad gäller vad man som katolik får säga och skriva. Självklart menade Franciskus att ringa upp som präst och själasörjare… men litade han på att det inte skulle hamna i pressen? Inte ett ögonblick. Förmodligen hoppades han att det skulle göra det.

Det kan vara så även med biskop Barros, kanske, att budskapet inte enbart eller ens främst är riktat mot kyrkan som helhet och lekmannakatolikerna, utan att det är präster i karriären han vill åt? Att slugpolitikern Franciskus tänker att kampanjer för att svartmåla hans präster med rykten om homofiliteter per definition inte ska löna sig?

Sen hur biskop Barros mentalt ska överleva allt detta motstånd, det är en annan femma. Det kanske är en sak för Barros och för de chilenska biskopar som stöttat honom och föreslagit honom till positionen att hantera. Ska man vara påve får man inte vara för blöthjärtad. Vad var det Franciskus syster sade när John Allen frågade henne om hennes bror var tuff nog för uppgiften: ”Åjo, han är tuff så det räcker”.

Annonser

One thought on “Politikern Franciskus och biskop Barros

  1. Ping: ”Vem är jag att döma”-citatet i sitt sammanhang | Rebellas andra

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s