Gud kastar inte tärning

Rätt många berömda citat är mer eller mindre förändrade, tillfixade för att funka utanför det sammanhang där texten ursprungligen fanns. Det här t.ex. är en klassiker.

Einstein: Gud kastar inte tärning.
Bohr: Du ska inte tala om för Gud vad han ska göra.

Så här citerar och resonerar Karen Armstrong i ”För Guds skull”, kap. 11:

En del kristna trodde att den nya fysiken var vänligt inställd till tron, även om Einstein alltid hävdade att relativiteten var en vetenskaplig teori utan någon som helst relevans för religionen. De kristna fäste sig ivrigt vid Einsteins berömda kommentar under en diskussion med Bohr i Bryssel (1927). Han sade då att även om kvantmekaniken ”förvisso” var ”imponerande”, ”säger mig en inre röst att den (…) inte för oss närmare Den Gamles hemlighet. För mig del är jag i alla fall övertygad om att Han inte kastar tärning.” Men Einstein talade inte om den personlige Guden; han använde helt enkelt uttrycket Den Gamle (en medeltida kabbalistisk bild) för att symbolisera den opersonliga, begripliga och immanenta ordningen i det som existerar.

Det här Einstein-citatet förekommer uppenbarligen nästan enbart som väldigt ungefärligt ”citat”, som en ordentlig omformulering av det sagda. Einstein yttrade sig egentligen mindre om sin uppfattning om Gud, och mer om sin uppfattning om världens beskaffenhet. (Eller om det nu är samma sak. Eller åtminstone besläktat.)

Jag vet väldigt lite om kabbala. Intressant om Einstein intresserade sig för det, det har jag aldrig hört talas om trots att jag som tonåring beundrade Einstein och läste en hel del om honom.

Armstrong skriver om 1900-talets fysik. Vid seklets början kunde man tro att människan nu visste nästan allt, och snart skulle veta allt. Sen började vetenskapsteoretikerna krångla till det där med hur vetenskapsprocessen gick till – kanske den inte alls var ett gradvis framåtstigande utan mycket bara gick ut på att spika fast den rådande uppfattningen, och för att komma ur den och skapa ett nytt paradigm krävdes framför allt kreativitet och fantasi mer än vetenskapliga bevis som fick komma senare? Fysiken blev alltmer svårbegriplig för vanligt folk. Kvantmekaniken, den som Einstein pratar om i citatet ovan, för in ett element av osäkerhet, av ovetbarhet, i vetenskapen. Försök fundera på en partikel som i samma stund du tittar på den blir en vågrörelse – eller var det tvärtom? och det börjar snurra i huvudet. Vetenskapsmännen började prata som apofatiska teologer, säger Armstrong. Apofatisk teologi är alltså att poängtera att Gud inte kan beskrivas, och därför beskriver man Gud enbart genom negativa beskrivningar, vad Gud inte är. Det kanske är en hårdragen liknelse – eller inte?

Människan kan aldrig uppnå fullständig kunskap, eftersom det vi vet i varje givet ögonblick undantagslöst revideras längre fram. Men för Popper (vetenskapsteoretiker, Rebellas kommentar) är detta allt annat än nedslående, hans ständiga sysslande med olösliga problem är en outtömlig källa till glädje. ”En av mina många stora källor till lycka”, skriver han i sina memoarer, ”är att här och var får en skymt av en ny aspekt av den ofattbara värld vi lever i, och av vår ofattbara roll i den.”

Detta var också Einsteins erfarenhet. Den nya vetenskapen var inte längre avogt inställd till mystiska fenomen och till mysteriet. Einstein skriver:

”Den vackraste känsla vi kan erfara är det gåtfulla. Det är upphovet till all verklig konst och vetenskap. Den som är främmande för denna känsla (…) är så gott som död. Att veta att det som är ogenomträngligt för oss faktiskt existerar och ger sig tillkänna för oss som den högsta visdom och den mest strålande skönhet, som vår tröga förmåga kan fatta bara i dess mest primitiva form – denna kunskap, denna känsla är hjärtat i all sann religiositet. I denna mening, och enbart i den, tillhör jag de hängivet religiösas skara.”

Einstein understryker alltså att han inte bekänner sig till den personaliserade moderne Guden. Men många av de teologer som vi här har granskat – Origenes, kappadiokerna, Dionysios Areopagita och Thomas av Aquino – skulle ha förstått exakt vad han menar.

”Den personaliserade moderne Guden.” Hmm. Det är inte i själva verket så att bägge uppfattningarna alltid funnits sida vid sida?

Enligt det här sättet att tänka – om jag nu inte tolkar Armstrong fel – är Einstein religiös och många av de som kallar sig för religiösa är det inte, eller åtminstone på fel sätt. Ett tidsenligt sätt, men felaktigt.

Jag lär få återkomma när jag läst mer av boken.

Någon pratade om religiositet som musikalitet. Något som vissa uppfattar och upplever och även kan utöva, medan andra kanske i lägre grad. Det passar fint in i det här sättet att tänka, tror jag.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s