Franciskus: slug politiker och typ världsmästare i ödmjukhet. Är det öht en möjlig kombo?

Dokumentären Pope Francis – The Sinner (finns på Vimeo) visade sig till mycket stora delar bygga på Paul Vallelys bok ”Pope Francis – Untying the Knots”. Mary McAleeses analyser av Franciskus finns dock inte i boken, och bara lite av det som sändes i radioprogrammet är med i filmen. Annars verkar filmen till stora delar vara skapad efter konceptet ”nu ska vi be de personer som Vallely intervjuat för sin bok att upprepa samma sak framför kameran”. Har man läst Vallelys bok behöver man alltså inte kasta sig över dokumentärfilmen, annars har den sitt värde.

Den oklaraste punkten i Franciskus bakgrund verkar vara vad han vetat om de argentinska barn som föddes i fångenskap av gravida ”försvunna” kvinnor och av militären adopterats bort till familjer som stödde juntan. Tydligen finns någon typ av domstolsförhör där han påstår att han inget visste och över huvud taget säger så lite som möjligt – det ligger någon film på Youtube som skulle kunna vara just detta förhör, tyvärr kan jag inte spanska och kan inte utvärdera den. Ärkebiskop Bergoglio verkar ha gjort ganska mycket för att rädda människor ur landet, och han gjorde det inte på det alltigenom vackra sättet utan genom att ibland stryka vissa maktmänniskor medhårs för att i utbyte få informationer och kanske visst skydd, så han tordes göra de subversiva saker han gjorde. Tydligen hade han ibland informationer om kommande tillslag. Dem måste han ha fått någonstans ifrån. Det fanns människor på den förtryckande maktens sida som han utbytte tjänster med, och som han efteråt ansåg sig ha skäl att skydda – det är min tolkning.

Vi som alltid bara levt i en demokrati och inte har en aning om hur vi själva skulle fungera i pressat läge bör rimligen inte döma hans sätt att hantera sitsen som ärkebiskop av Buenos Aires under brinnande inbördeskrig samt en lång period av näst intill. Han kom levande ur det hela och verkar ha uppnått en hel del fördelar – för andra, inte i första hand för sig själv – med sina ageranden. Vi bör å andra sidan inte heller tro att han på något sätt har ideal i linje med våra svenska offentlighetsprinciper.

Jag fäste mig särskilt vid två saker i boken. Den ena är att Vallely menar att Franciskus förändring, från den auktoritäre jesuitprovinsialen till den lyssnande ärkebiskopen med barmhärtighet som främsta slagord, är ett medvetet beslut. Han insåg att han som ledare behövde bli mer ödmjuk, och alltså bestämde han sig för att bli det. Vallely argumenterar för att ödmjukhet är något man kan bestämma sig för. Jag är förvånad. Det beror nog lite på vad man menar med ödmjukhet, kanske? Det är inte samma sak som foglighet eller undergivenhet, påpekar Vallely, och det är väl sant. Men när man tänker efter: hur ödmjukt är det egentligen att ta sig påvenamnet Franciskus efter Katolska kyrkans mest älskade helgon, berömt just för sin ödmjukhet?

En del av hans gamla argentinska vedersakare, och de finns framför allt bland hans medjesuiter, muttrar att nu har han uppnått det han ville. Jesuiter ska per definition inte sträva efter högre ämbeten, och givetvis säger Bergoglio att han alls inte ville bli påve; han har till och med förnekat att han låg två i omröstningarna under hela den förra konklaven som valde Ratzinger. I en intervju har han svarat på frågan vad han tycker om att vara påve att han inte har något emot det. Andra kommenterar ”äh kom igen, han älskar det”. Mitt spontana intryck är nog det sistnämnda – men det kan han ju inte säga. Det låter inte ödmjukt.

Det andra är hur författaren framhåller att Franciskus är en slug politiker, fast han inte ser så ut. Boken tar upp ett exempel som ofta citerades i pressen när han var nyvald påve, där han som dåvarande ärkebiskop av Buenos Aires yttrat sig mycket skarpt emot att låta homosexuella par adoptera. Sedan han blev påve har vi inte mycket sett av sådan oförsonlighet hos honom – så vad var detta?

Enligt Vallelys bok är detta formuleringar som han skrev i ett brev till ett kontemplativt nunnekloster, med tanken att de kunde skickas vidare till Vatikanen och därmed bevisa att han följer partilinjen, trots att det han yttrade till den argentinska pressen var väsentligt mycket mer återhållsamt. Emellertid läckte någon från nunneklostret till pressen och det hela kom att se mycket märkligt ut.* Man frågar sig hur många fler manövrar av det slaget som Bergoglio sysslat med: att säga en sak i vissa sammanhang och en annan i andra, med mycket bestämt politiskt syfte.

Jag känner att min text låter väldigt negativ till Franciskus. Det är inte riktigt meningen – men alla de där sakerna som människor så beundrar hos honom, även jag! har jag ju inget skäl att upprepa in absurdum. Vallelys bok ger en förvånande komplex bild. Samtidigt är den väl redan lätt föråldrad – den tillhör genren ”vi har en ny påve och måste snabbt åstadkomma något som nyfikna människor kan läsa om honom”. Recensionerna tyckte att ”Untying the knots” är bästa boken i den genren. Några menade dock att Vallely måste ha pratat med en för smal krets människor i Argentina, för den stora förändringen hos Bergoglio – från den auktoritäre jesuitprovinsialen till biskopen intresserad av samråd – är en falsk bild. Den där ”omvändelsen” har inte skett, menar de. I så fall frågar man sig vilken skillnaden är. Någonstans på vägen har jesuitprovinsialen Bergoglio som blev ärkebiskop och senare påve lärt sig lyssna även på andra fraktioner än sin egen, det är uppenbart.

Bergoglio drev prästseminarier som fick många prästkandidater, men kring honom fanns en närmast personkult tyckte de av hans kritiker bland jesuiterna som såg till att bli av med honom – det var från den ”exilen” han småningom rekryterades till en post som först hjälpbiskop, sedan biskop av Buenos Aires. En snudd på osund personkult. Nu har han uppnått den position där ”en snudd på ohälsosam personkult” tillhör arbetsbeskrivningen, samtidigt som han inte bara predikar synodalitetens och lyssnandets lov utan faktiskt agerar efter det också. Det är motsägelsefullt. Värsta möjliga utfall är väl en situation något lite liknande motsvarande den scen i filmen Life of Brian, där Brian säger till folkmassan ”Lyssna, ni behöver ingen ledare! Ni är alla individer! och folket ropar i kör Nej, vi behöver ingen ledare! Vi är alla individer!

Att Franciskus är en av de påvar som kommer att sätta ett ordentligt avtryck i Katolska kyrkans historieböcker verkar alla redan eniga om. Frågan är bara hur utfallet blir.

* Uppdatering, juli 2015: den där historien tillbakavisar Austen Ivereigh i ”The Great Reformer”. Han menar att Bergoglio i det brevet uttryckte sig som vanligt när han pratar om andliga saker. Med andra ord finns ingen som helst motsägelse mellan detta och ”vem är jag att döma”… gayäktenskap ingår i den ondes plan, men Franciskus dömer inte den syndare som hamnar i den ondes garn, typ så? Rent logiskt håller det ju faktiskt, även om… ja, alltså. Det stämmer inte med den image som Franciskus skaffade sig under sitt första år som påve, men det kanske är så det är.

Annonser

2 thoughts on “Franciskus: slug politiker och typ världsmästare i ödmjukhet. Är det öht en möjlig kombo?

  1. Ping: Familjesynodens största och viktigaste fråga är själva biskopssynoden | Rebellas andra

  2. Ping: Politikern Franciskus och biskop Barros | Rebellas andra

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s