Den kristna fundamentalismens historia

Den kristna fundamentalismen sätts sällan in i någon typ av kontext. Fundamentalism är något otäckt och ont, bara. Sånt som vi förpassar iväg till ”otäckt och ont” är förmodligen alltid sånt vi egentligen borde studera närmare, för att fundera på i vilken mån det otäcka och onda mest är en projektionsyta.

I ”För Guds skull”, kap. 11, menar Karen Armstrong att den kristna fundamentalismen har sina rötter i Första världskrigets meningslösa fasor. En del tolkade kriget apokalyptiskt – förstås, kristna har alltid velat tro att vi lever i den yttersta av tider. Man gick givetvis i strid mot den textkritiska bibelforskningen, och det är nog ett vanligare sätt att se på saken än att lyfta fram Första världskriget, men den tidiga fundamentalismen hade också en ganska förskräckande bild av Gud och Jesus, vars återkomst var något att inte bara se fram emot utan också vara rädd för. Kristus var inte längre någon som söker vare sig vänskap eller kärlek, utan någon som

kliver ner för att utgjuta människornas blod.

Fundamentalismen som organiserad rörelse tog sin början 1917, som ett svar på en provokation från liberala teologer vid Chicagos universitet mot Moody Bible Institute, en skola som skapades under sent 1800-tal och från början verkar ha varit någon typ av missionsskola. Moody var, och är säkerligen fortfarande, tämligen bokstavstroende. (När uppstod då denna trend med bokstavstroende, som Armstrong menar är helt modern? Förhoppningsvis får jag veta när jag läser de föregående kapitlen.) Liberalerna anklagade bibelinstitutet för att vara i maskopi med tyskarna, huvudmotståndaren i det pågående kriget. Bibelinstitutet svarade med samma mynt: givetvis är det liberalerna som är i maskopi med tyskarna, det var ju tyskar som började med den där bibelkritiska forskningen som förstört så mycket. Som ett svar bildades World Christian Fundamentals Association (Wikipedia), en organisation över samfundsgränserna ägnad att sprida vad man själva definierade som fundamentalism. Enligt dem var en fundamentalist

en kristen som kämpade för att återta terräng som redan gått förlorad till Antikrist och ”för att slåss på liv och död för trons grunder”.

Ett par år in på 1920-talet såg det ut som att fundamentalisterna skulle få överhanden inom de flesta protestantiska samfund i USA. Rörelsen drabbades av ett bakslag när den demokratiske politikern William Jennings Bryan som lett fundamentalisternas kamp mot undervisning om Darwins utvecklingslära i skolan agerade sakkunnig för fundamentalisternas räkning i Scopesrättegången, där en lärare var åtalad för att ha undervisat om utvecklingsläran i strid mot delstatens lagar. Bryan lyckades helt göra bort sig genom att visa sin okunnighet om forskningsläget. Han hävdade vad som idag kallas nyjordskreationism, vilket betyder att jorden är 6000 år gammal precis som det framstår i Bibeln om man räknar alla släkttavlor fram till Jesu födelse. Om man då inte ens känner till att forskarna menar att den kinesiska civilisationen kom till för 7000 år sen är det klart besvärande. Åklagarsidan vann rättegången och läraren blev dömd till böter, men den åtalades sakkunskapsvittne vann mediastriden och Bryan framstod som en fåne. När det åter blev tillåtet att undervisa om evolution i delstatens skolor berättar inte Armstrong, men Scopesrättegången blev ett bakslag för fundamentalismen. Till stor del genom Bryan hade fundamentalismen utsett evolutionsläran till huvudhot, och nu hade man fått på pälsen. Fundamentalismen försvann dock inte utan bidade sin tid och återkom med kraft på 1970-talet.

Armstrong vill lyfta fram hur angrepp på fundamentalism bara leder till värre extremism. Hon menar till och med att utan det liberalteologiska angreppet hade kanske ingen fundamentalism någonsin uppstått. Man måste ju ändå få försvara sig mot de som menar att (selektiva) bokstavsläsningar är det rätta, tänker jag. Rörelser som vill förbjuda evolutionsundervisning i skolorna går det ju inte att tycka bra om. Någonstans är det lite billigt att lägga hela skulden på en provokation. Idag står striden om att få undervisa alternativ till evolutionen, och framställa det just som jämvärdiga alternativ inte som vetenskap resp. religion. Man måste få försvara sig mot fundamentalismen men det är nog bra om man kan vara saklig. De där stora röda skynkena bör man nog försöka riva ner, så man i lugn och ro kan studera vad som ryms där bakom… men man kan ju inte bara sitta still och se på, och vänta på att någon företrädare ska lyckas göra bort sig lika ordentligt som Bryan gjorde.

I föraktet mot fundamentalismen som möjliggjorde de vilda utfallen från de liberala teologerna på Chicagos universitet läser jag in en god dos förakt mot obildade lantisar med enkel, osofistikerad tro. Rednecks, som det heter over there. En del av samma förakt, tror jag, ryms bakom en del av det intellektuella samhällets syn på och sätt att bemöta Sverigedemokraternas framgångar.

Annonser

5 thoughts on “Den kristna fundamentalismens historia

  1. Ping: Tro | Rebellas andra

  2. Ping: När uppstod bokstavsläsningen? | Rebellas andra

  3. Ping: Biblisk intertextualitet, komplexitet och omöjlighet (eller…?) | Rebellas andra

  4. Ping: Filosofernas Gud och pietismen | Rebellas andra

  5. Ping: Den kätterska bibelforskningen | Rebellas andra

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s