Tina Beattie är skeptisk till gifta präster

Den katolska teologen Tina Beattie är en stark förespråkare för kvinnliga präster, men inte för gifta präster. Gärna en celibatär kvinnlig präst, alltså, men inte en gift man. Det är tvärtom mot vad RKK nu styr mot, vad det verkar.

Vilka är hennes skäl emot? Det handlar om katolska kyrkans mysterier. I sin senaste blogg på The Tablet skriver hon att man ska akta sig för att omfamna framsteg i största allmänhet. Framsteg är en västerländsk myt. Vad vi måste göra är att ”fråga hur vår tro kan tillåta evigheten att skimra inom historiens möjligheter och oförutsägbarheter, och för detta måste vi nära vår sakramentala föreställningsförmåga”. Prästen hör hemma i det sakramentala mysteriet och Tine Beattie vill inte se den mystiska potentialen upplösas i ”borgerlig respektabilitet”.

Eh.

Beattie tycker att det är mer mystiskt med celibatära präster. En gift präst ger sig inte helt och hållet åt Kristus, tycker hon. Prästen är inte längre ett mirakel, om han tillåts gifta sig.

Borta vore utmaningen att i sin vanliga, högst felbara församlingspräst se en skymt av denna särskilda sorts kallelses extraordinära mirakel, som ur den sekulära skepticismens perspektiv över huvud taget inte är begripligt.

Även om vanliga präster tillåts gifta sig kommer det ändå att finnas ogifta präster: ordensprästerna. Men det räcker inte för Beattie. Prästen ska vara celibatär för att församlingsborna ska tycka att det är liksom tjusigt, att han – eller hon – offrar så mycket för Gud. Om man tar bort celibatet, försvinner prästerskapets särskildhet då? Är celibatet, deras offer, det som ger dem deras särskilda ställning och därmed deras auktoritet? Blir den celibatäre prästen mer upphöjd, så att man lyssnar på hans predikan eftersom han är en liksom ädlare sort?

Det här är ju absurt. Det är prästen som ett slags människooffer.

Jag tänker på Arha i Ursula Le Guins ”Gravkamrarna i Atuan”. Hon togs till gravkamrarna som barn för att tjäna som prästinna hos de Gamla makterna. Hon togs ifrån sitt gamla namn, och blev Den uppätna.

Nog fanns det mysterier i Arhas värld, alltid. Som i dansen med knivarna framför den Tomma tronen.

Nog fanns det mysterier i Arhas värld, alltid. Som i dansen med knivarna framför den Tomma tronen.

”Gravkamrarna i Atuan” handlar om sex, säger författaren själv, men på ett mycket symboliskt sätt. Arha får hjälp att ta sig ut ur gravkamrarnas labyrinter av trollkarlen Ged. Hon kommer lös ur de Gamla makternas våld och han hjälper henne att återfå sitt gamla namn, sitt Sanna namn.

Det finns säkert många sätt att leva ett celibatärt liv, en del bättre och andra sämre – jag har levt utan partner i största delen av mitt vuxna liv och tycker inte det måste målas upp som ett problem. Men prästen som inte får välja, som ska avlägga sitt eviga löfte, han får mig att tänka på Arha som irrar omkring med sin fackla nere i grottornas djup. Den uppätna.

Om prästerna faktiskt lyckades leva sitt celibat vore det en sak. Men det gör de ju inte… alldeles för många gör det inte. Alla som försökt undersöka saken kommer fram till att det är rätt skralt med det. Att begära att andra ska leva i lögn för att man själv ska kunna se människan som förkroppsliganden av mysterier – nej vet du Tina Beattie, ta dig nånstans. Det var bland det mest cyniska jag hört, faktiskt. Inte försvaret för ett celibatärt prästerskap, men motiveringen.

Nåja. Texten har i alla fall en god sida. Tack vare den har Beattie något att peka på när människor anklagar henne för att vara sån där förskräcklig liberal. Det är hon säkert i behov av, för sin trovärdighets skull.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s