Trilla in på ett bananskal

En yttre betraktare skulle förmodligen säga att mitt nymorgnade intresse för religion började i våras, när jag började fundera på att förbereda min egen begravning. Jag hävdar att så är det inte alls. Begravningar har för mig väldigt lite med tro eller religion att göra. Det handlar om sorg och sorgebearbetning, om en ritual som markerar det viktigaste slut som egentligen kan finnas i en människas liv: när det upphör. En del skulle kalla dessa ämnen för religiösa. Jag gör det inte. De har bäring på frågorna om människornas livsvillkor, men som jag ser det handlar de frågorna snarare än filosofi än om religion. Det är förvisso en definitionsfråga… över huvud taget är det svårt att definiera riktigt vad religion är men för mig handlar religion om det gudomliga, det högsta. Det är en förenkling, jag vet, men för mig är det så.

Om man lämnat statskyrkan utan att gå med i något annat samfund bör man förbereda sin begravning, och jag tyckte det var dags att åtminstone fundera på hur jag ville ha det. Fanns något skäl att välja jordbegravning eller ska jag kremeras? Vad för typ av grav vill jag ha? Hur ska själva akten se ut – måste man strängt taget ha någon?

På vägen googlade jag upp info om begravningar i alla möjliga religioner. Jag lärde mig att efter en kremering mals benresterna för att omvandlas till fint stoft. Först tyckte jag att det var direkt stötande, men med lite eftertanke började jag tycka att det verkade ganska praktiskt att se till så det som kommer ner i jorden inte kan igenkännas som skelettben. Vill man kunna återanvända gravplatser och under århundradenas lopp gräva ner många människor på samma jordplätt är det ju praktiskt. Jag läste om benhus, om förra sekelskiftets eldbegängelserörelse och om tibetanska ”himmelsbegravningar” där man liksom zoroastrerna hugger upp liket och erbjuder det som mat till gamarna; i vissa fall mal man sedan skelettet, blandar med mjöl och socker och ger även denna blandning till asätarfåglarna.

En ytlig bekant som är begravningsentreprenör gav mig länkar till ett par svenska sidor som bland annat skildrade skillnader i judiska, svenskkyrkliga, katolska och ortodoxa begravningsskick. På någon bog måste jag sedan ha surfat vidare på det katolska – det är inte helt ovanligt att mina surfningar leder iväg till platser jag inte tänkt mig. Småningom hamnade jag på KatolikNu.se.

Jag har ett tydligt minne av en radiointervju med Ulf Elfving i radions Efter tre med den då nyutsedde svenske katolske biskopen. Han tillträdde 1998 och det var ett visst ståhej kring den förste svenskättade katolske biskopen efter reformationen – om det nu var hans person som orsakade det, just det historiska i att han var svensk, eller något annat. Att låta den gamle popgubben Ulf Elfving intervjua en religiös ledare låter som en mycket dålig idé, men Elfving var fantastisk. Antingen var han precis så naiv som han verkade eller så spelade han lite för att åstadkomma en bra intervju. Han ställde precis de där okunniga frågorna som vanligt folk har, ja även jag. Elfving tillät sig att häpna och säga ”oj”. Arborelius fick tillfälle att snällt och vänligt berätta om sitt liv i kloster, sitt nya uppdrag som biskop och besvara Elfvings förvånade fråga kring att den nye biskopen tydligen körde bil – ”kan munkar köra bil?” Efteråt undrar jag om Elfvings attityd berodde på att biskopen, eller den blivande biskopen kanske det var, trädde in i inspelningsstudiom klädd i munkkåpa. För en sekulariserad svensk är det rena lajvkläderna. Länge, länge tänkte jag att om jag någonsin råkar träffa Arborelius ska jag behärska mig för att inte nypa i kåpan för att förvissa mig om att han är på riktigt. Munkar. Sånt fanns inte i min världsbild. Någon annanstans långt borta, kanske, men inte här. På medeltiden, javisst, men inte nu.

Eftersom Arborelius var den svenske katolske profil som jag hade någon som helst koll på letade jag fram sidan med samlade Arborelius-texter på KatolikNu. I en av texterna fann jag något som intresserade mig. En sak som de flesta anser harmlöst men som jag vet att jag låter störa mitt liv karakteriserades som synd. Det var en helt ny tanke. Ingen annan har någonsin påpekat det som jag själv visste, att detta var ett problem. Det finns ett djup här, tänkte jag. En insikt om människans livsvillkor. De kanske faktiskt har nåt, de där katolikerna.

Rent initialt tänkte jag att om här finns någon typ av visdom, då skulle jag kunna gå dit och bara sno det jag ville ha. Det fanns en stor församling i närheten med ett omfattade utbud av kurser och föredrag kring katolska ämnen. Man verkade inte behöva vara medlem i Katolska kyrkan för att kunna gå på dem. Kristen var jag ju inte men det kanske kunde gå att liksom suga ut det göttaste och strunta i själva religionen? Bli katolsk hangaround, liksom. Strunta i religionspaketet, vaska fram guldkornen. Skulle ett sådant beteende godtas? Svenska frikyrkliga brukar tycka att alla sätt som människor närmar sig deras kyrka på är bra, sätt och motivation i sammanhanget helt irrelevanta. Detta var ju dock katolikerna. Hur de tänkte visste jag inte.

Sen tänkte jag tanken att jag skulle ju faktiskt kunna söka Gud. Av något skäl föreföll detta den gamla ateistagnostikern vettigt.

Ju mer jag läste om katolska kyrkan desto mer djup och spännande föreföll den mig (det har jag skrivit om förut). Den var dock också förskräckande, djupt förskräckande. En ärkekonservativ kyrka med fånig uppfattning om sexualitet och en syn på könen som starkt skiljer sig från min – eftersom jag tillhör det kön som RKK definitivt klassar som ”det andra” spelade det mycket stor roll. Av allt man kan intressera sig för här i världen – Katolska kyrkan! det går ju bara inte.

Ibland får saker som förefaller omöjliga en smula extra strålglans, bara därför.

Jag har många gånger frågat mig om jag närmade mig det religiösa av fel skäl. Om jag mest av allt sökte pusselbitar för att reda upp vissa områden i mitt liv.

Jag närmade mig gudssökandet med tvekan och med bävan.

Annonser

One thought on “Trilla in på ett bananskal

  1. Ping: Det är faktiskt ganska skönt med standardritualer | Rebellas andra

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s