Ensamhetens amfiteater

Jag var på semester. Vi vandrade i berg, mycket vildare berg än våra svenska nednötta fjäll. Efter fyra eller fem dagar var vi framme vid den etapp som är ledens mest beryktade. Kvällen innan fick jag ett råd av en erfaren vandrare, som gjort den här leden många gånger. Han sade till mig att Grytan, det är mentalt. Den är inte svår, egentligen. Inte tekniskt svår. Det är mentalt. Jag tittade på honom och lade rådet på minnet.

Först går man uppåt, en mycket brant stigning om 100 eller 150 meter. På den här typen av vandring mäter man inte sina dagsetapper i avbetade kilometrar på vägen från punkt A till punkt B i kartans plan, utan i antal hundra meter uppåt och neråt. Det är vad som är jobbigt. Det är vad man mäter. Jag hade lärt mig nu hur man ska göra för att spara energi och ork. Inte ta stora kliv uppåt utan hellre gå runt. När ändå lite större steg krävs, sparka inte ifrån med den bakre foten utan lägg bara över hela vikten till den främre foten och räta ut benet. Långsamt, segt och ihärdigt var modellen.

Vi stod på kanten av Grytan och kikade ner. Framför oss låg 200 meter nedåt. Brant nedåt. På sina håll hade man underlättat genom att montera räcken och på ett ställe till och med en järnstege. Långsamt, metodiskt, ihärdigt. Inte titta för långt ner, titta på händer och fötter istället. När vi kommit nästan hela vägen ner mötte vi ett ungt par. Tjejen grät. Jag grät inte. Jag var inte rädd – eller jag kände inte att jag var rädd. Jag var bara mycket, mycket samlad.

Ner på botten av grytan. Sen snedda över dess botten, som i sig själv var en ganska brant sluttning vars slut man inte såg. Sen uppåt.

När vi sneddat nästan färdigt över grytans botten insåg jag plötsligt att snavar jag här, då rasar jag långt. Då får jag veta var den där långa sluttningen slutar. Det är precis en sådan tanke som man inte ska tänka.

Grytan eller gropen med sin öppning åt ett håll var en amfiteater. En tom scen. Det enda håll som bjöd ögat på något annat än sten var uppåt. Himlen var klarblå och jag insåg plötsligt hur rädd jag skulle bli om där plötsligt seglade in ett moln, om det kom flera… om de hopade sig, om det började regna. Om det ens var i närheten av att börja regna.

Jag slapp moln. Jag var så glad att himlen var blå.

Sten, sten och sten. På stensluttningen framför mig fanns inte ett enda grässtrå. En gång hörde jag en fågel pipa högt ovanför mig, men tordes inte titta upp för att få syn på detta livstecken som jag nästan kunde ha inbillat mig. Inget liv så långt ögat kunde nå. Vi är i dödsskuggans dal, tänkte jag. I det Torra landet.

Det Torra landet, det är dödsriket i Ursula Le Guins ”Den yttersta stranden”. Där går de döda omkring som skuggor av sina forna jag, utan att uppleva andas eller tänka. Eldstäderna är tomma. Spinnrockarna står stilla. Ingen behöver mat eller nya kläder. De döda dricker damm. De som dött av kärlek till varandra går förbi varann på gatorna utan att känna igen varandra.

I sagan tar sig trollkarlen Ged och den unge prins Arren in i det Torra landet för att utföra det uppdrag som är sagans själva kärna. Sen måste de ta sig därifrån, vilket ingen levande människa hittills gjort. Vägen tillbaka till livet går över Smärtans berg.

Den vägen vandrade Ged och Arren. Den vägen vandrade jag.

Jag gick tätt i hälarna på mitt resesällskap. Jag bad honom gå långsamt så han hela tiden skulle finnas inom synhåll utan att jag behövde titta för långt uppåt, för långt från fästena för mina fötter och de ställen på klippan jag kunde hålla i. Jag vandrade uppför Smärtans berg, en lång och dyster vandring där själen blir beklämd. Jag bad. Herren är min herde, mig skall intet fattas. Han låter mig vila på gröna ängar, han för mig till vatten där jag finner ro. Och om jag så vandrar i dödsskuggans dal så fruktar jag intet ont, ty du är med mig. Din käpp och din stav, de trösta mig. Om och om igen, de rader jag kom ihåg, för att ta mig igenom det Torra landet. Den som skrivit den bönen, den hade vistats i öknen! Det här var stenöken, men det är samma sak. Öken som öken. Du för mig till vatten där jag finner ro. Du vederkvicker min själ, du… Herren är min herde

Nästan uppe ur grytan. En liten, liten blomma i en klippskreva. Ett litet spår av liv. Ett par steg till, sen var vi uppe. På kanten till grytan slog vi oss ner, åt något, vilade. Jag pratade om dödsskuggans dal och om det Torra landet. Mitt resesällskap blev förvånad. Han hade inte haft en aning om vad jag tänkt och upplevt.

Sen följde en lång, jämförelsevis flack sluttning ner till den station där vi skulle övernatta. Att gå neråt är inte så lätt som det låter när sluttningen är lång och man bär packning, för vikten dunsar ner i varje steg och det ben som tar emot får jobba. Jämförelsevis var det ändå rena promenaden. Jag noterade allt grönt, varje livstecken – först långt emellan dem, sedan tätare. Första busken. De första glesa grässtråna. Där nere stationen, det lilla hotellet där vi skulle övernatta. Grytan var en ganska kort dagsetapp, räknat i timmar, men den räckte mer än väl. Jag var mentalt slut och behövde vila.

Jag vill aldrig mer göra om den vandringen – tänk om det skulle komma moln, när jag är där nere i grytan! – men jag är glad att jag gjort den. Jag har vandrat genom det Torra landet. Jag har bestigit Smärtans berg, och jag klarade det.

Efteråt tänkte jag en smula på att jag bett till den gud jag inte trodde på, jag som kallade mig för ateist eller icke troende. Hjälpte bönen mig där och då? Kanske man blir hjälpt av känslan att åkalla något större? Jag tror att bönen hjälpte mig att koncentrera mig, att inte tänka på de saker som jag just då verkligen inte borde tänka på, som antalet meter jag skulle rasa utmed berget om foten slant. Guden som hjälpte människor till vatten där de fick finna ro var onekligen en lockande bild, men det var inte det som bar mig över krönet. Jag hade ingen som helst känsla av något ingripande, det var inget religiöst mer än detta: tänk att när det verkligen gäller, då ber jag! Texten lärde jag mig en gång i en barnkör. Tänk att så stora delar satt kvar.

I Le Guins berättelse upptäcker Arren en sten som fastnat i manteln under färden över berget. En svart sten, en liten men otroligt tung. Han fick med sig en sten från Smärtans berg. Han sparade den. När vi var där uppe på krönet plockade jag med en liten sten som minne, min sten från mitt Smärtans berg, men jag kastade bort den sen. Den var för lätt och för grå, passade inte in på beskrivningen. Det fysiska föremålet spelade ingen roll. Jag har ändå kvar min sten från Smärtans berg.

Annonser

One thought on “Ensamhetens amfiteater

  1. Ping: … i mina ovänners åsyn | Rebellas andra

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s