Planera borgerlig begravning

Jag började så smått fundera på min begravning för ungefär ett år sen. Om man gått ur statskyrkan utan att gå in i något annat samfund bör man ju planera sin begravning, inte lämna allt till de anhöriga. Jag borde förvisso ha några årtionden på mig, men man vet aldrig.

Sen kom religiöst sökande emellan. Att planera borgerlig begravning samtidigt som man undersöker Katolska kyrkan och funderar på att gå tillbaka in i den gamla f.d. statskyrkan kändes inte rimligt, så det blev lagt på is. Det är dags att ta itu med igen, kanske.

En borgerlig begravning är den fullständiga friheten att utforma det hela som man vill – och som bekant är frihet utan ramar den allra svåraste sortens frihet att hantera. Det är enklare med ett mönster att följa. Förmodligen är det just därför som de flesta borgerliga begravningsakter i ganska hög utsträckning imiterar den kristna. Det finns ett grundupplägg som sällan ifrågasätts, och jag har ingen lust att följa det.

Vad jag har allra svårast för vid begravningar är att lämna kistan i kyrkan. För mig känns det så fel. Eftersom kremering idag är det vanligaste i Sverige har det blivit standard att lämna kistan i kyrkan. Det sker ibland till och med i de fall då kistan ska i jorden, eftersom gravsättningen ofta sker på en begravningsplats långt ifrån begravningskyrkan. För mig funkar inte det här. Har man begravning med kista ska den bäras ut, det tillhör ritualen sen gammalt. Kroppen, stoftet ska ner i jorden. Graven ska symboliskt skottas igen med åtminstone ett par skovlar sand eller jord. Troende må se det annorlunda, men ur mitt icke-troende perspektiv är detta den väsentligaste delen av ritualerna kring död och begravning.

För egen del lutar jag åt att kremeras. Direktkremering, utan ritualer. Enklaste träkistan utan bjäfs. Den lilla högtiden kan man hålla när askan sätts i jorden. Urnor som grävs ner ska vara av förgängligt material vilket jag tycker är bra – själva vitsen med kremeringen är, som jag ser det, att omvandla kroppen till något som inte efter årtionden och århundraden kan igenkännas som delar av en människokropp. Man lämnar tillbaka alla de molekyler man bestått av till kretsloppet.

Ända in på 1800-talet hölls de flesta begravningar ute på kyrkogården, vid själva graven. Fina människor hade begravningsgudstjänsten inomhus, i kyrkan. Sen började man vilja göra mindre skillnad på människor och byggde begravningskapell ute på kyrkogårdarna, även de som faktiskt låg vid en kyrka. Numera görs allt inne i kyrkan.

1800-talet är inte min melodi. Jag vill tillbaka till gravkanten. Nackdelen är ju då att man avstår från det kompinstrument som finns i varje kyrkobyggnad; vid gravkanten har man varken orgel eller piano. Vad som går att släpa med är en gitarr, klarinett eller munspel… någon typ av musiker får man alltså ta och hyra in, någon instrumentalist som också kan hjälpa upp lite sång. Frågan är hur mycket man ska utforma det där? Ett fullständigt färdigt program underlättar, men tänk om de som är mig närmast när det är dags inte gillar det program jag sätter ihop? Så fruktansvärt märkvärdigt behöver det väl heller inte vara. Det viktiga, tänker jag, är begravningskaffet efteråt – eller begravningsölet, beroende på hur storslagen man vill vara. Tal av olika slag passar bättre där.

En annan nackdel är att askgravar inte alltid grävs hela året om. Väljer man någon av de här moderna enkla standardiserade gravformerna för aska, asklund eller liknande, kan det ibland gå väldigt lång tid mellan dödsfall och gravsättning. Jag lutar åt en klassisk urngrav, som ser ut och fungerar likadant som en kistgrav bortsett från att urngravar har tätare mellan raderna, delvis av det skälet. (Inte bara därför. Men vi går inte in på det nu.)

Hur situationen ser ut när jag ska begravas, vilka som kommer att begrava mig, beror på hur länge jag lever. Vi blir gamla i min släkt, så risken finns att jag blir den av vännerna som blir sist kvar. Om jag inte råkat skaffa mig någon som kommit att bli riktigt nära blir de som ansvarar för min begravning syskonbarnen. I så fall är det dumt att krångla till det för mycket – nåja, jag kan ju skissa på en variant nu och ändra om ett par årtionden om det faller sig lämpligt.

Förr i världen sjöng man ofta en psalm vid graven. Givetvis gjorde man så när hela begravningen hölls där, och man fortsatte med det sedan huvuddelen av begravningsgudstjänsten flyttat in i kyrka eller begravningskapell. Det går idag med. Vill folk ha med någon traditionell begravningspsalm går det väl bra. Vill de som begraver mig läsa någon bön tänker jag heller inte hindra (nejdå, det finns inget alls som hindrar religiösa inslag i en borgerlig begravning, och jag kommer inte att lida av vad som görs och sägs). Annars tänker jag att Erik Byes ”Så spela munharmonika” i Ewert Ljusbergs översättning vore en fin begravningssång. Folk kan den inte, det är ett problem. Å andra sidan får man se till att ha en instrumentalist som kan leda sången, och de närmast anhöriga kan ju läsa in sig på den i förväg. Förmodligen bör jag i så fall skaffa noter och kanske deponera en liten USB-sticka eller CD-skiva med ljudinspelning hos begravningsentreprenör – om det nu ska vara nödvändigt att anlita en sådan redan i förväg. En pärm i en hylla med påskriften ”Efter min död” på ryggen – är det för rått? Den behöver inte stå i ögonhöjd i hyllan i vardagsrummet, den kan stå i en liten hylla i sovrummet dit de flesta gäster inte kommer.

Någonting före själva nedskottningen, någonting efter och en avslutning som varken lämnar människor hängandes i ”var det färdigt nu” eller kör iväg de som ev. vill stå kvar en stund på platsen. Som sagt beror det också ganska mycket på vilka som kommer att begrava mig. Förmodligen är det bäst att inte spika fast för mycket, inte bestämma en massa saker som mina närmast efterlevande, vilka de då kommer att vara när det är dags, tycker känns fel. Ett ganska färdigt förslag med tydligt uttryckt marginal för att ändra saker utifrån vad som verkar bäst där och då, det kanske är modellen. Något bör man i alla fall lämna efter sig, på den punkten, när man som jag är kyrk- och samfundslös.

Så spela munharmonika, en liten krusidull
Att lysa på vår vandring genom mörker, emot mull
En gammal sång om kärleken och den är god som gull
God som gull.

Så spela munharmonika, så spelar vi en trall
Den ena dagen högt till häst, den nästa knall och fall
Den visan är densamma, du kommer dit du skall
Dit du skall.

Så spelar munharmonika, så spelar vi en låt
Ty livet är en glädje, och livet är en gråt
Och det är gott att veta: vi är i samma båt
Samma båt.

Annonser

2 thoughts on “Planera borgerlig begravning

  1. Ping: Trilla in på ett bananskal | Rebellas andra

  2. Ping: Det är faktiskt ganska skönt med standardritualer | Rebellas andra

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s