Döden är inget att vara rädd för

Som barn trodde jag nog att alla religioner mest handlar om livet efter detta. Det beror förmodligen på att den version av kristendom jag stiftade bekantskap med – förmodligen den version som presenteras för barn – är vad jag idag skulle kalla för ”vulgärkristendom”: man ska a) tro på Gud b) vara snäll och god, så belönas man med att få komma till himlen när man dör. Det där blir någonstans så barockt. Om jag bestämmer mig för att uppfylla a) och b) bara för en belönings skull, har jag knappast gjort mig förtjänt av den. ”Var osjälvisk för att bli belönad” är en enda stor självmotsägelse.

När jag väl ska till att dö kommer jag förstås inte vilja göra det, men döden skrämmer mig inte. Själva det döda tillståndet är inte farligt, för den som inte tror på evigt liv och inte heller kan föreställa sig en Gud så grym att han straffar människor som levt sitt liv efter bästa förmåga med evigt lidande. Att vara död är i så fall bara att inte finnas. Det är precis som innan man föds. Det är inte farligt.

Döden för mig handlar mest om sorg och förlust – om de efterlevande. Den döde är inte längre med. Den sörjer och saknar inte. Allt biologiskt liv är uppbyggt kring början, genomförande och avslut. Att fortsätta på ungefär samma sätt som nu, bara någon annanstans, är en orimlighet. Om den döde faktiskt går vidare någonstans är det förmodligen i en sådan form att vi inte alls kan föreställa oss det.

När jag väl är där kommer jag förstås inte att vilja dö. Det är djupt inprogrammerat i oss att liv vill leva, men jag upplever ingen aktiv rädsla för döden. Är det själva skälet till att det där eviga livet inte alls lockar mig? Är löftet om det eviga livet mest till för att besvärja rädslan för döden?

För den nyligen avlidne teologen Marcus Borg handlade kristendomen inte alls om livet efter detta – eller rättare sagt. När han var barn handlade det om det, i hög grad. Sen kom han att uppfatta kristendomen som att den mer handlade om livet här och nu. Guds rike var för honom

en värld med ekonomisk rättvisa och fred. Det är där vi själva kan transformeras: älska Gud, och gör din del för att förändra världen.

http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/existentiellt/man-kan-vara-andlig-utan-religion_7807718.svd

Jag förstår ju inte riktigt varför man ska behöva Jesus för detta, dårå. Som sagt tror jag att detta är en kristen uppfattning som man bara kommer till via en lite mer traditionell. Typ den som rådde i Marcus Borgs föräldrahem.

Annonser

2 thoughts on “Döden är inget att vara rädd för

  1. Det kristna hoppet är just en värld som är rättfärdig och rättvis, inte bara den enskildes eviga liv utan skapelsens återskapande utan ondska. Uppfattningen att evigt liv handlar om att vi är odödliga i oss själva eller som belöning är inte klassisk kristendom. Klassisk kristendom har en judiska synen att människan dör. Punkt. Men genom att Jesus uppstått kommer människor och hela skapelsen att återuppstå på samma sätt som han gjorde det genom att han besegrar döden fullständigt:

    Paulus utvecklar denna syn i 1 Kor 15: Men nu har Kristus uppstått från de döda, som den förste av de avlidna. Ty eftersom döden kom genom en människa kommer också uppståndelsen från de döda genom en människa. Liksom alla dör genom Adam, så skall också alla få nytt liv genom Kristus. Men i tur och ordning: först Kristus och därefter, vid hans ankomst, de som tillhör honom. Sedan kommer slutet, när han överlämnar riket åt Gud, fadern. Då har han förintat varje välde och varje makt och kraft, ty han måste härska tills han har lagt alla fiender under sina fötter. Den siste fienden som förintas är döden, ty allt har han lagt under sina fötter. När det heter att allt är lagt under honom är naturligtvis den undantagen som har lagt allt under honom. Men när allt har lagts under honom skall Sonen själv underordna sig den som har lagt allt under honom, så att Gud blir allt, överallt.

    Uppenbarelseboken skrevs för en kristen församling som förföljdes och mest bestod av fattiga och slavar och där utvecklas också denna tanke mindre teologiskt och mer poetiskt:
    Kapitel 21 beskriver denna nya tid: Och jag såg en ny himmel och en ny jord. Ty den första himlen och den första jorden var borta, och havet fanns inte mer. 2Och jag såg den heliga staden, det nya Jerusalem, komma ner ur himlen, från Gud, redo som en brud som är smyckad för sin man. 3Och från tronen hörde jag en stark röst som sade: ”Se, Guds tält står bland människorna, och han skall bo ibland dem, och de skall vara hans folk, och Gud själv skall vara hos dem, 4och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer. Ty det som en gång var är borta.”

    Men visst har han rätt i att kristet liv levs här och nu-också. Kristet är att anse att Guds rike redan är här, fast osynligt, sedan kommer det synligt för alla. Jesus behövs på alla sätt för detta rike: han förkunnade det med ord och leverne, han var den som först uppstod till den nya sortens liv och han kommer att segra till slut så Guds rike tar över från kaosmakterna och ondskans regimente. Det är klassisk kristendom.

    Den grekiska, zoroastriska (och nyandliga) föreställningen om medfött evigt liv är alltså inte klassiskt kristen.

    Gilla

    • Jättekul att se dig här igen Alma – välkommen tillbaka!

      Just den formuleringen om ”traditionell” kristendom tillhör nog de som jag inte skulle ha gjort likadant om jag skrev texten idag. Jag skulle nog inte skriva den här texten idag öht … Kvarstår dock att Borg, och hans generation, gjort precis den resan, från vad jag lite nedlåtande kallar 1800-talets kristendom. Eller modernitetens individfixerade kristendom. Och det är långt ifrån säkert att det som Borg m.fl. formulerar s.a.s. håller för den som inte har en grund i en mer dogmatisk kristendom.

      Apropå att dö och få nytt liv i Kristus kan du få studera den här texten, om något som först gjorde mig halvt vansinnig.
      https://rebellasandra.wordpress.com/2017/04/05/genom-att-bli-lik-honom-i-en-dod-som-hans/

      För länge sen, i mitt mest förvirrade och mest uppjagade nysökande stadium, frågade jag en SvK-präst vad Guds rike egentligen är: livet bortom döden eller något här och nu – äh, jag hittar inte exakt vad jag sade, men hennes svar var iaf ”både och har alltid funnits”. Du säger tvärtom att tanken på det eviga livet är ett utifrån-inflytande? Det grekiska fanns väl iofs med från början. Judarna var starkt helleniserade. Och, för att återknyta till det mer nyliga blogginlägg (även om detta är ny-avdammat, hitfört från gamla bloggen) där du också kommenterade. Även om denna tanke kom in i kristendomen utifrån, efter Paulus et al:s tid. Spelar det någon som helst roll? Tankegodset har ju minst sagt en framträdande plats i den kristna traditionen. Tänk bara på Martin Luthers bryderier hur han skulle kunna lita på in själs frälsning.

      Det där med ”han ska torkat alla tårar” har jag använt som tidegärdsantifon, någonstans, någon gång.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s