”Bibelns berättelser är myter. Sanna myter.”

Jag hade en teori, sade jag, om hur troende vandrar mellan de olika fyra sorternas tro: bokstavstro, klassisk tro (med många förbehåll för att jag kanske inte använder frasen ”klassisk kristendom” på samma sätt som andra), jesuism och myttro. Se Fyra sorters kristna för sammanhang.

Där uttryckte jag mig slarvigt. Riktigt hur folk vandrar mellan grupperna har jag inte koll på. Vad jag däremot känner mig övertygad om är att den nyfrälste, den nykristne, aldrig eller så gott som aldrig direkt omfamnar den sista sortens tro. Det är en position man kommer till från de övriga, mest kanske från den position som jag i brist på bättre kallat för ”klassisk kristendom”.

Detta är ju det konstiga med myt-kristendomen: den säger att berättelserna bara är berättelser och myter, samtidigt som den inte förklarar varför just dessa myter eller berättelser är viktigare än andra. För enskilda personer kan de förstås vara det, men det förklarar inte varför man varje söndag ska samlas kring just dessa myter och berättelser. Det kan man förstås göra om man vill. Människorna samlas kring allt möjligt, och man kan säkert både ha väldigt roligt och uppleva djupt meningsfulla saker i Tolkiensällskapet, men Bibeln som mytsamling-tron blir någonstans inte särskilt uppfordrande. Man kan tycka att Jesu lära är det, förvisso, men den kan man följa helt utan kyrka.

En människa som har en gudstro, som haft någon typ av gudsupplevelse och som är uppvuxen i den kristna traditionen kan säkert använda denna konstruktion där inte bara huvuddelen av Gamla testamentet utan också de nytestamentliga texterna ses som myter med stort djup, som skal för sin gudstro. Personligen tycker jag att Bibeln är mer krånglig än givande. De bibliska berättelserna är inte mer intressanta än andra – tvärtom, det finns många skönlitterära böcker som givit mig fantastiskt mycket mer, som lärt mig mycket mer om livet, människorna och mig själv. Myt-kristendomen bygger på att den troende redan är grundligt genomdränkt i de kristna berättelserna och upplever dem fyllda med mer mening än andra berättelser. Utan denna förhandsladdning med mening blir det helt orimligt med hela liturgier och massor av predikningar kring dem. Om Bibeln består av myter borde man väl lika gärna kunna hålla gudstjänster baserade på Sagan om ringen? Jag tycker att man rimligen borde kunna det. Som jag kommenterade (en smula raljerande och kan tyckas orättvist, då skribenten Tomas Jarvid absolut inte tänkt sig något sådant) på bloggen Vandra vägen:

Man kan säkert hitta lika djupa visdomar, lika fina ideal att följa… massor av fina små bihandlingar med olika personer som står för ditt och datt. Djupa funderingar om Gollums natur och hur han relaterar till Frodo. Gudstjänstens liturgi ska självklart vara på alviska. Som bredvid-litteratur, inte riktigt kanonisk, finns Bilbo. Silmarillion behöver man bara läsa om man ska bli präst.

Vad gäller Tolkien så var han kristen, närmare bestämt katolik. Att vissa teman går att känna igen är därför inte så konstigt, även om Ringen till skillnad från polaren C.S. Lewis’ Narnia-böcker inte är någon klockren kristen allegori. För mig personligen skulle det dock ligga närmare med en Le Guin-kyrka än en Tolkien-kyrka. (Snälla, berätta det aldrig för henne. Hon är rätt gammal nu, jag vill inte orsaka hennes första hjärtattack.) Le Guin bygger inte på särskilt mycket kristet gods. I hennes alster hittar man mera Jung.

Att de som tror på att Jesus bokstavligen dog på korset för att frälsa människorna från deras synder finner myt-tolkningen av religionen stötande är inte ägnat att förvåna – inte kanske att enskilda personer tror så, men när dess företrädare alltså prästerna säger sånt offentligt är det många som reagerar oerhört negativt.

Om det fungerar så att människor kommer in i kristendomen via de mer bokstavliga tolkningarna – inte nödvändigtvis vad vi kallar för bokstavstro, men kristendom baserad på Jesu faktiska och fysiska uppståndelse – blir det direkt kontraproduktivt för en kyrka som vill utöka eller behålla sitt medlemstal att hålla sig med företrädare som inte bara omfamnar tolkningen av kristendomen som myter, utan också talar högt om den. Samtidigt kan man ju inte gärna säga åt dem att offentligt pratar vi bara om den ”enklare” varianten… eller?

Annonser

One thought on “”Bibelns berättelser är myter. Sanna myter.”

  1. Ping: Döden är inget att vara rädd för | Rebellas andra

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s