Fyra sorters kristna

En gång i tiden skapades nya frikyrkor då människor var oense om den kristna läran. I de fall då samfundet inte kunde acceptera de nya tankarna ledde det till bildandet av en ny frikyrka. Idag går de stora skiljelinjerna dock inte mellan samfunden utan tvärs igenom dem.

Jag har förvisso inte tillräckligt på fötterna för tvärsäkra yttranden om klassindelningar inom svensk kristen troologi* men tänker ändå försöka göra ett försök. Jag koncentrerar mig på Svenska kyrkan och frikyrkorna. Förmodligen kan även katoliker och ortodoxa stoppas in i flera av grupperna, men jag vet så lite om det så jag koncenterar mig på SvK och alla frikyrkoavknoppningarna, moderna likaväl som gamla. Jag får det till fyra huvudsakliga grupper. Gränserna emellan dem är givetvis inte är knivskarpa.

Bilden kompliceras av att det alltid funnits mystiska inriktningar vars gudsbilder ser lite annorlunda ut än huvudgrupperna. Jag tycker det verkar som att den som gräver tillräckligt djupt i sin religiösa tradition till slut kommer att utmana den traditionens gudsbild. Sålunda går det att hitta belägg för panenteistisk gudsbild hos Augustinus, liksom påpekandena att vi egentligen inte kan lära känna Guds natur vilket torde strida mot de formella lärosatserna. Indelningen nedan är alltså förenklad och ska tas med en nypa salt.

Först ut har vi de bokstavstroende. Hundraprocentigt bokstavstroende torde egentligen inte finnas. Alla måste tolka för att få det att gå ihop (och inte minst hoppa över vissa delar som inte stämmer in) men det finns de som åtminstone menar sig tro på Bibelns bokstav. I realiteten betyder det att en del av dem är mer ledda av sina ledare än av Bibeln. De som vi kallar för bokstavstroende avvisar allt som bibelforskningen kommit fram till, från 1800-talet och framåt. Bibeln är Guds sanna ord inspirerad av Gud – punkt. De bokstavstroende utgår från att Jesus faktiskt sade allt det som Bibeln säger att han sade samt att Paulus visste hur en församling ska skötas. De har givetvis en klassisk teistisk treenig gudsbild.

Klassisk kristendom är en term som många underkänner (det får bli ett separat blogginlägg, senare) och jag har verkligen försökt hitta en annan term. Jag kan dock inte för mitt liv hitta någon bra sådan. Gammaltroende? fast då hamnar vi i ortodoxins Ryssland! så nä, jag ger mig och säger ”klassisk kristendom” med massor av förbehåll, för att förhoppningsvis slippa bli missförstådd. Människor som kallar sin egen tro för klassisk kristendom har nog oftast en mer strikt tillämpning av termen än vad jag har.

Vad jag menar med klassiskt kristna är människor som till skillnad från de bokstavstroende tillämpar vett och förstånd och inte avvisar all kunskap om hur Bibeln har kommit till. De läser delar av Bibeln allegoriskt eller som resultat av den process som skapade Bibeln, men annat som historiska faktum. Klassiskt kristna anser att Jesu fysiska uppståndelse är det som gör kristendomen sann. Det är kärnan. I gruppens utkant finns lite mer metafysiska tolkningar av uppståndelsen men den måste ha skett på ett påtaligt sätt, inte bara i enskilda lärjungars hjärnor för att sen vidarebefordras till övriga kristna. Detta, menar denna grupp, är grundförutsättningen för att kristendomen ska vara något att ha.

I övrigt kan de som jag kallar för klassiskt kristna (vilket alltså inte ska blandas ihop med de som själva väljer att kalla sig så) ha lite olika åsikter. De kan tro på det mesta av gamla lärosatser eller ifrågasätta dess detaljer, som exv. jungfrufödseln.Evangelierna är ju lite olika, den exakta detaljsanningen är inte möjlig att slå fast, och dessutom behöver man kunskap om tiden och kulturen för att faktiskt förstå vad Jesus, evangelister och övriga bibel-skribenter menade.

Jesendom eller jesuism är en inriktning som ser Jesus som en stor och viktig förebild, och bryr sig mycket mer om hans liv än hans död. Inriktningen kan också benämnas ”hallelujateologi utan kors” med mera. I denna grupp finns förmodligen fler vanliga troende än präster men ett prästexempel är Ulla Karlsson, som för ett par år sen orsakade storm när hon i Kyrkans tidning skrev ett par artiklar om utan större teologisk finess, vilket orsakade rejäl debatt (inklusive en spretig webbdebatt inkl. vad som på normal svenska kallas råskäll, som nu är borttagen). Ulla Karlson tyckte att man skulle sluta prata om blod och offerlamm och riva ut alla påskpsalmer ur psalmboken för att skriva nya, mer livsbejakande. Jesendomen avvisar de gamla försoningslärorna men frågan är vad man stoppar in istället? Förmodligen menar jesendomens anhängare att ingen ersättning behövs. Det räcker så bra med Jesus.

Vad har jesuismens anhängare för gudsbild? Jag misstänker att det är väldigt blandat, inklusive gammal hederlig treenig teism där Jesus liksom är den favoriserade aspekten av Gud medan en del andra mest bryr sig om Jesus som mänskligt föredöme – den mest perfekta människa som någonsin funnits, ungefär så.

Myttroende avvisar Bibeln som förmedlare av någon som helst historisk sanning, och ser den istället som en samling fantastiska myter av omätligt mänskligt värde. Den kristna tron beskrivs i termer av språk, berättelser och myter varmed vi lär oss hantera våra liv. En konsekvens av denna syn är att andra religioner kan vara lika sanna eller bra.

Gudsbilden kan förmodligen vara renodlat teistisk men andra varianter, såsom varianter på panteism och panenteism, är säkerligen vanligare. Jesus som bokstavligt talat Guds son tror man inte på – däremot är detta en myt som bär en stor sanning. Uppståndelsen, eller kanske snarare lärjungarnas uppfattning om densamma, benämnes gärna ”Kristushändelsen”. En särskilt teologiskt sofistikerad minoritet inom gruppen tror förmodligen inte på någon gud utöver de gudsbilder som man själv skapar.

Denna grupp syns och hörs väsentligt mycket mer än jesendomsanhängarna. Myttroende i SvK kan avancera över kyrkoherdenivå medan jesuisterna troligen anses lite för osofistikerade för det. Myt-kristendomen är förmodligen inte så utbredd bland SvK:s medlemmar, men mer bland dess präster.

Som en femte grupp kan vi nämna en grupp som förmodligen är väldigt liten, mätt i andelen stadiga gudstjänstbesökare, men större vad gäller intresse för övrigt kyrkligt utbud: de allmänt nyandliga som trivs bra i Svenska kyrkan. Här finns exv. de som gärna tänder ljus i kyrkor utan att se sig som kristna. Denna grupp är inte identisk med de mytkristna men de två grupperna trivs bra i varandras sällskap. Gissningsvis lever grupperna åtminstone delvis i symbios.

Vitsen med denna lilla indelning är att jag har teorier om hur människor rör sig mellan dessa grupperingar. Mer om det följer senare.

*

* Alltså läran om vad folk i församlingarna faktiskt tror. Lugn, bara lugn – jag vet att det inte heter så, ijängklien.

Annonser

3 thoughts on “Fyra sorters kristna

  1. Ping: Den stora uppståndelsedebatten | Rebellas andra

  2. Ping: ”Bibelns berättelser är myter. Sanna myter.” | Rebellas andra

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s