En brottningsmatch med Gud

Av bibeltexten framgår tydligt att Jakob brottas med Gud själv. Ändå kallas historien ofta för

I moderna översättningar av bibeltexten i Första Mosebok framgår tydligt att Jakob brottas med Gud själv. Enligt både Talmud och Vulgata (enligt Wikipedia) rör det sig dock om en ängel, inte om Gud, och så brukar det också avbildas i konsten. Fann både judar och kristna blotta tanken på denna typ av närkontakt med Gud orimlig, och måste därför göra om Gud till en ängel?

Under natten steg Jakob upp, tog med sig sina båda hustrur och sina båda slavinnor och sina elva söner och gick över Jabbok vid vadstället. Han lät dem gå över floden och lät föra över allt som tillhörde honom. Jakob blev ensam kvar. Då brottades en man med honom tills dagen grydde. När han såg att han inte kunde besegra Jakob slog han till honom på höftbenet, så att höften gick ur led när de brottades med varandra. ”Släpp mig”, sade mannen, ”dagen gryr!” Men Jakob svarade: ”Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig.” Han frågade honom: ”Vad är ditt namn?” – ”Jakob”, svarade han. Då sade han: ”Ditt namn skall inte längre vara Jakob utan Israel, ty du har kämpat med Gud och människor och segrat.” Jakob bad honom: ”Låt mig få veta ditt namn.” Han svarade: ”Varför frågar du mig om mitt namn?” Och han välsignade honom där. Jakob kallade platsen Penuel, ”ty”, sade han, ”jag såg Gud ansikte mot ansikte och ändå skonades mitt liv”. När han lämnade Penuel såg han solen gå upp. Och han haltade på grund av sin skadade höft. Detta är anledningen till att israeliterna ännu i denna dag inte äter nervsträngen över höftbenet: han slog Jakob på höftbenet, på höftnerven.

I ”En dold Gud” påpekar Stefan Einhorn att om man läser GT kronologiskt – med det måste han rimligen mena i den ordning som böckerna är skrivna i – genomgår Gud en påtaglig omvandling. I de första moseböckerna är Gud en personlighet, med klart mänskliga känslor. Sedan blir han allt mer svår att nå. I de sist skrivna av GT:s böcker talar han inte längre direkt till människor.

Det var ju märkligt. Varför ska ett folks gudsbild utvecklas på detta sätt. Kristna brukar säga att Gud är alltid densamme, det är människorna som förändras, men varför skulle människorna förändras så att Gud inte längre tar närkontakt? Det låter inte rimligt när Jakob fick brottas med Gud själv. Gud kunde inte besegra Jakob utan fick ta till tjuvknepet att slå honom på höften! Det låter inte som den allsmäktige guden.

Om man utgår från fyrkällshypotesen eller den mer allmänt hållna ”documentary hypothesis” (vad nu det sistnämnda heter på svenska) och tänker att Moseböckerna består av flera olika berättelser, från olika tidsåldrar och helt olika religiösa sammanhang, så blir det rimligare. Jakobs Gud är då inte samma som Moses Gud. Men varför går det från en mer personlig Gud till en mer avlägsen?

Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, brukar man säga. Men Abraham, Isak och Jakob trodde inte på en enda Gud. De var polyteister. De valde att dyrka en enda Gud, men de levde i en värld med många gudar. I områden och tidsåldrar då människor håller sig med en uppsjö av gudar brukar dessa vara ganska mänskliga. De grekiska gudarna älskade, hatade och var svartsjuka, och var över huvud taget bemängda med de flesta mänskliga fel som man kan föreställa sig. I en polyteistisk gudavärld är det en fullt rimlig – om än fortfarande fantastisk – berättelse att en människa rent fysiskt brottas med en gud. Han kommer inte därifrån utan att vara både fysiskt skadad och ödmjukad (nej inte för-, bara ödmjukad) men att överleva en brottningsmatch med en gud är sannerligen inte illa.

I nätateisten Evid3nc3s videor används en snygg grafisk representation av de fem Moseböckerna och dess författare. Han utgår från Karen Armstrongs ”Historien om Gud” och anger fem författare, inte fyra – det finns säkert många fler varianter i omlopp också. Detaljerna må vara oklar, men Moseböckerna, och i förlängningen hela Gamla testamentet, torde ha skapats ungefär så här.

Genesis, Exodus etc. är de engelska namnen på Moseböckerna. ”Gubbarna”, författarna eller kanske snarare generationer av författare, visas från vänster till höger inte i den ordning då böckerna skrevs, utan efter hur deras material är fördelat i böckerna. Lite förenklat skapar varje författargeneration nytt material, men bearbetar även det äldre.

Moses Gud visar inte sitt ansikte, utan döljer sig i moln och uppenbarar sig i en buske som brinner utan att förtäras. Han verkar mer högdragen, mer avlägsen helig och vördnadsvärd än Jakobs Gud. Andra Mosebok.

Moses Gud verkar mer högdragen, mer avlägsen helig och vördnadsvärd än Jakobs. Andra Mosebok.

J och E, Jahvisten och Elohisten, skrev i varsin polyteistiska miljö i olika geografiska områden. I bägge fallen utgår jag från att berättelserna traderats muntligt mycket länge innan de skrevs ner.* I Femte Mosebok etablerades Jahve, ursprungligen en krigsgud, som den ende gud man ska tillbe samtidigt som de äldre böckerna skrevs om – alternativt, förstås, att detta skedde under den muntliga traditionens tid. Någon har i så fall förmodligen lärt sig berättelser av två olika personer och sedan skarvat ihop dem efter bästa förmåga. Det blir P, prästförfattaren som skrev Tredje Mosebok – som alltså är den nyaste av Moseböckerna – som till slut skriver om de tidigare böckerna så att vad som från början var flera gudar blir en och samma. Där vi nu tolkar in judarnas, och i förlängningen de kristnas Gud, har det från början syftats både på krigsguden Jahve och på El, den högste guden i den polyteistiska gudauppsättningen.

Med prästgenerationen P uppstår den Ende guden och han är avlägsen, bortom mänsklig förståelse.

Evid3nc3 resonerar inte kring olika gudsbilders betydelse för människorna, och verkar inte ha något begrepp om det där med muntlig tradition. Han är bara ute efter att visa att Bibeln inte kan vara sann, och för det syftet har han skapat en enkel och effektiv grafiska framställning. Hans bild av hur nya böcker kommer till och infogas i religionen, Tredje och Femte mosebok, är ”förfalskning”. Jag tror inte det går till riktigt så. Jag blir till slut tvungen att lära Karen Armstrong själv, för att se vilken bild hon ger.

De tre monoteistiska religionerna är eniga: Gud är i grunden omöjlig för människan att förstå sig på. Även de polyteistiska gudavärldarna har ofta något obegripbart ”högste” i bakgrunden. Ändå uppfinner vi ständigt mänskliga ansikten till honom som vi ibland sen skapar om till separata gudar, ibland inte.

En obegriplig Gud blir så svår att relatera till.

Om man vägrar att göra om Gud till en person gör man det nog ganska svårt för sig. Men samtidigt… vad har ”lätt” med ”sanning” att göra?

*

* På grund av den långa muntliga traditionen för ordet ”författare” tankarna lite fel. Åtminstone vad gäller dessa berättelser bör vi snarare tala om ”nedtecknare” – alternativt bör vi med ”författare” åsyfta alla de människor som under lång tid hjälpte till att utforma berättelserna.

Annonser

One thought on “En brottningsmatch med Gud

  1. Ping: ”Jag är den jag är”, eller jag blir den jag kommer att bli… eller ”skit i det, du”? | Rebellas andra

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s