Familjesynoden och de homosexuella

När jag läst om katolikernas biskopssynod om familjen har jag varit förvånad över hurpass väl många biskopar ändå verkar förstå vanliga människors liv. Jag tänker att det finns ett kyrklig sakrament utan vilket detta prelatstyrda system vore total katastrof: bikten. Det måste vara bikten som utbildar prästerna och i förlängningen biskoparna i hur vanligt folk har det, fungerar och tänker. Det mest slående exemplet var väl att rätt många av biskoparna – inte tillräckligt många för att formuleringen skulle finnas kvar i det dokument man till slut röstade om men dock – var beredda att tänka i termer av att välkomna homosexuella.

Oj, tänkte jag. Här ser vi effekten av alla homosexuella som följt gay- och Pride-rörelsens stora paroll: att man ska komma ut ur garderoben, inte ljuga och inte smussla med sin läggning och sitt liv. När människor rakryggat står för vilka de är tvingas deras omgivning inse att homosexuella inte är något som finns bara långt borta, någon annanstans, helt utan beröringspunkt med deras eget liv. En del av dessa homon biktar sig förstås för sina egna präster men jag tänker att mängden bikt och själavård av homosexuellas syskon och föräldrar säkert har varit ändå viktigare. Så länge de homosexuella smyger, smusslar och skonar sina familjer finns där inga moraliska dilemman att ta upp med sin präst. När de homosexuella börjar ta plats finns det.

På 1970-talet pratade strejta människor sällan högt om de här frågorna, inte de som hade öppet homosexuella familjemedlemmar heller. De visste att tog de upp saken skulle de själva bli misstänkta för att vara homosexuella, vilket på den tiden var något att akta sig för. Idag har jag i mitt Facebookflöde gifta, rimligen strejta familjefäder som delar HBT-nyheter. Detta en stor förändring och de senaste 15 åren har det verkligen gått fort. Den är frukten av den inte bara privatlivsmässigt betydelsefulla utan också politiska handling som tusentals homosexuella begått när de kommit ut för vänner, familj och arbetskamrater. Frukten har nu nått hela vägen in i den vad gäller moraliska värden tämligen konservativa Katolska kyrkan.

Förr i världen betraktades homosexualitet inte som en läggning utan som handlingar: moraliskt felaktiga, syndiga handlingar. Det som banade vägen för avkriminalisering, för Sveriges del en process från 1900-talets början och framåt, var just det ändrade synsättet på själva homosexualiteten. Från fokus på själva handlingen började man anse att homosexualitet var en sjukdom, och det var sjukdomstänket som ledde till att homosexuella handlingar 1944 avkriminaliserades. Idag tillhör även tankemodellen att homosexualitet är en sjukdom historiens skräphög. Fast just inom RKK (och andra konservativa kyrkor) kan man nog stöta på exempel på båda dessa, av västvärlden annars prövade och förkastade modeller: homosexualitet som en sjukdom, eller som syndiga handlingar och inget annat.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s