Om sanningsanspråk och Svenska Kyrkans bekännelseskrifter

Från 1:10:40.
Christer Sturmark påpekar, som röst ur publiken, att vi ännu har en lag om Svenska kyrkan där det står att den ska vara ett evangeliskt-lutherskt samfund. Han ställer sedan frågan om SvK faktiskt följer lagen, om den idag verkligen är evangelisk-luthersk.

Stefan Gustavsson (EFS/Evangeliska alliansen/Credo-akademin) svarar ungefär att den där lagen är töntig eftersom den är en rest från statskyrkotiden, men att det vore bättre om kyrkan tog bort bekännelseskrifterna då man faktiskt inte följer dem. Eskil Franck (tidigare präst och rektor för prästutbildning, numera agnostiker) håller med.

Från 1:41:25: Michael Bjerkhagen, modern svenskkyrklig präst och representant för arrangören av det offentliga samtalet, svarar kort att öppenhet som sådan är högst förankrat i själva evangeliet, samt att ”ecclesia reformanda semper est”, kyrkan behöver ständigt förändras, är ett av reformationens slagord. Därmed har han visat, menar han att SvK är a) evangelisk och b) luthersk, varför han finner frågan ”Är SvK av idag en evangelisk-luthersk kyrka” med ja besvarad.

Personligen kan jag inte köpa Bjerkhagens i mina ögon ganska slarviga analys, i denna hans avslutning av ett panelsamtal på S:ta Katharinastiftelsen. I och för sig borde jag väl inte bry mig om huruvida Svenska kyrkan är evangelisk-luthersk eller ej. Det är mig bara så förbryllande att jag, som självklart betraktat kvinnoprästmotståndare som allmänna mörkermän, när jag börjar analysera saker finner att jag håller med Missionsprovinsens företrädare om att Svenska kyrkan har avfallit. Eftersom jag inte är troende är ord som ”avfall” inte mitt språk, men i sak är beskrivningen otvivelaktigt korrekt.

Om SvK av idag inte är en evangelisk-luthersk kyrka, vad är den då?

På Svenska kyrkans webbsajt kan man ladda ner artikeln När var och en hör just sitt språk talas – om den nödvändiga flerstämmigheten av Anne-Louise Eriksson, SvK:s tidigare forskningschef och numera rektor för Svenska kyrkans utbildningsinstitut som ersatt de gamla Pastoralinstituten.

I artikeln pratar Eriksson om en icke auktoritärt strukturerad kyrka och om

ett nödvändigt steg bort från de anspråk på ”sanning” som utmärkt både den förmoderna teologin och den erfarenhets- eller förnuftsberoende teologi som i olika varianter präglat kristen teologi från Upplysningstiden och fram till våra dagar.

Svenska kyrkan har släppt sanningsanspråken. Så är det. Okej.

Nedan finns fler citat ur artikeln, men givetvis bör man för att bedöma artikeln rätt läsa den i sin helhet.

Teologi, som jag förstår som ”ord om Gud”, tenderar lätt att bli en fråga om rätt lära om Gud. Vi kan ha olika uppfattningar om hur vi kan nå kunskap om Gud, men teologin antas oftast i någon bemärkelse beskriva Gud. Visserligen kan vi genom hela teologihistorien finna medvetenhet om att Gud egentligen inte låter sig fångas in och göras till ett objekt för vår kunskap, men vi resonerar ofta som om teologi kan vara rätt eller fel. Bedömningen av huruvida en viss utsaga är rätt eller fel kan antingen syfta på huruvida utsagan uttrycker en sanning om Gud eller ej, eller på huruvida den uttrycker en kristen tro på Gud eller ej. Men också den senare bedömningen förutsätter tanken att Gud är på ett visst sätt, och att våra ord om Gud därmed alltid är mer eller mindre sanningslika. Den kristna gudsuppenbarelsen kan förvisso vara grumlad och fördunklad avolika skäl, men sanningen om Gud antas vara uppenbarad i Jesus Kristus och är därför åtminstone i princip tillgänglig för den kristna tron.

Jag är tveksam till detta som teologisk grundmodell även om jag inser att den är mycket svår att undvika om man vill hävda att Gud är mer än endast en tankekonstruktion. Ett grundantagande inom alla dominerande kristna teologiska traditioner är ju att Gud antas existera oberoende av människors erfarenhet och tanke. Med en sådan utgångspunkt tycks det ofrånkomligt att våra ord om Gud i högre eller lägre grad antas överensstämma med hurdan Gud ”egentligen” är, även om vi inte har någon möjlighet att kontrollera det. ”Sanningen om Gud” står emellertid inte till någons förfogande. Jag menar därför att det är det fruktlöst att diskutera teologisk konstruktion ur perspektivet rätt eller fel.

Vad jag vill föreslå är istället ett pragmatiskt teologiskt förhållningssätt som inte frågar efter rätt och fel i bemärkelsen mer eller mindre sanningslikt eller ens kristet, utan istället frågar efter om det är lämpligt eller olämpligt, bra eller dåligt, i bemärkelsen mer och mindre välfungerande.

Visserligen är teologins språk mer än bara det verbala, mer än bara ord, men om vi betraktar teologi som ”språk” kan teologi förstås som den begreppsvärld genom vilken vi kan uppfatta Gud och begripa våra liv i förhållande till Gud. Så förstådd blir den intressanta frågan huruvida en teologi fungerar snarare än om den är rätt/sann.

Om teologi är språk som möjliggör meningsfull tolkning av livet, blir frågan för den kristna teologen hur hon skall tala om Jesus så att människor, även om de inte känner igen sig, förstår vad som sägs, och förstår sina liv och sin tillvaro på ett nytt sätt. Teologiskt språk fungerar formativt inte deskriptivt. Därför är teologi inte rätt eller fel, snarare bra eller dålig i bemärkelsen ”icke användbar”. Talet om Gud erbjuder alltid en livstydning och en livsmodell. Och när jag hör det på ”mitt eget språk” innebär det att det fungerar just så att det gör det möjligt för mig att förstå. Jag kan använda det till att strukturera min tillvaro på ett väl fungerande sätt.

vi hålls inte samman som kyrka av gemensamma uppfattningar utan av att vi försöker förstå våra liv med hjälp av Jesusberättelsen.

Om folk känner att de förstår sina liv bättre genom ”Jesusberättelsen”, så visst. Bra för dem. Själv förstår jag inte alls varför tal om Jesus skulle få mig att förstå mitt liv på ett nytt sätt. Berättelser finns det massor av. Hemma har jag något hundratal olika berättelser i min bokhylla, och går jag ut på internet eller besöker ett bibliotek hittar jag ändå fler. Om inte kristendomen i sin kärna är sann finns inget som helst skäl att bry sig om just den kristna berättelsen. (Här sluter jag mig helt till Stefan Gustavssons sida i panelsamtalet, med skillnad då från att han är troende och jag sätter ett stort frågetecken.)

Vi blir vare sig mer eller mindre kristna beroende på vilken uppfattning vi har om kvinnliga präster, homosexualitet, USA:s utrikes politik eller något annat som idag skapar oenighet och problem i gemenskapen. Så vitt jag förstår måste vi som kyrka stå ut med alla sådana olika uppfattningar för vem eller vilka skulle kunna bestämma? I det ögonblick någon av oss, från vilket håll vi än kommer, drar exkluderande gränser och säger ”du får inte vara med” för du har en annan uppfattning och livstydning än jag/vi har, gör vi oss skyldiga till något som inte kan sägas bidra till ett för alla inblandade blomstrande liv.

det flerstämmiga samtalets konstitutiva förutsättning: Ingen får använda sin rätt att delta i samtalet till att utestänga andra. Jag har emellertid inga naiva förhoppningar om möjligheten att uppnå samförstånd och konsensus i varje fråga. Jag tror att det finns en rad frågor där vi inte kommer att kunna komma överens. Men även om vi inte är överens om vad som på bästa sätt bidrar till ett rikt och blomstrande liv så kan vi vara överens om principen om att samtalet måste fortsätta och att ingen har tolkningsföreträde men alla har tolkningstillträde. Den enda gränsen som en demokratisk praxis kan och måste dra är därför att inte tillåta missbruk av tolkningstillträdet. Det vill säga, för att kunna vara flerstämmig, måste den flerstämmig gemenskap skydda sig mot de som fungerar monolitiskt. Rätten att delta i gemenskapen får inte användas till att frånta andra samma rätt.

Maria Landgren, du som ställde frågan i tidningen Dagen Ryms jag i Svenska kyrkan, Antje. Du ställde din fråga till ärkebiskopen men frågan är om du frågat rätt person. Svenska kyrkans biskopar väljs ungefär som man väljer politiker; av dem bör du förvänta dig politikersvar, och det är knappast de som definierar kyrkans tro. De vars inställning du ska undersöka är nog de som formulerar kyrkans teologi och de som utbildar dess präster. Anne-Louise Eriksson är förstås inte ensam om att formulera SvK:s teologi, inte heller om att utbilda dess blivande präster, men hon hade inte placerats på de poster hon har och haft om inte hon och hennes åsikter haft ett brett stöd i kyrkans översta skikt. Av henne får du svaret: alla är välkomna – men vill du vara med och leka på allvar i SvK är grundkravet att du släpper sanningsanspråket.

Ville man på allvar slå vakt om sina olika trostraditioner hade man i SvK skapat parallella strukturer för dem. Här gäller… skulle man kunna kalla det ”monolitisk pluralism”?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s