Om kyrkliga beslutsprocesser, samförstånd och konflikt

När den svenske katolske biskopen Anders Arborelius intervjuades i Signum om sina upplevelser från synoden om familjen bekräftade han något som redan tidigare sagts av andra biskopar. Han sade

Några gånger hettade det till lite i diskussionerna, men man kan inte säga att det fanns två olika partier som kämpade om makten. Deltagarna såg allvaret i frågorna, samtidigt som ingen trodde sig sitta inne med en mirakellösning. Och en polarisering av debatten mellan de mer konservativa och de mer liberala ville man undvika. Vi måste ju hitta gemensamma lösningar.

Beslutsfattandet inom det politiska livet kännetecknas av polarisering. Icke så här. När jag läste intervjun tänkte jag ”det låter som ett konsensussökande arbetssätt. Så paradoxalt, när själva beslutet sedan fattas av en enda person, i praktiskt taget enväldigt majestät”.

Konsensussökande arbetssätt? Jag ska förklara.

Ordet konsensus har ett par olika betydelsenyanser, alltså innebörder som är besläktade men ändå olika. Den första betydelsen av konsensus som människor brukar lära sig betyder ”total enighet”, alla är ense. Man behöver dock inte söka särskilt länge innan man hittar exempel på konsensus som inte omfattar exakt alla. Exempelvis finns ett tämligen tydligt konsensus i forskarvärlden om den globala uppvärmningens troliga orsaker. De som menar annorlunda är för få och för marginella för att riktigt räknas. Om gruppen med avvikande avsikt varit större och haft fler tyngre namn hade man inte kunnat säga att det finns ett vetenskapligt konsensus men nu går det att tala om ett sådant, även om det inte är absolut.

Med konsensus kan också avses ett arbetssätt. Om målet är att efter fattat beslut ska så många som möjligt känna att beslutet är acceptabelt, om målet är att uppnå så stor enighet som möjligt, jobbar man på ett annat sätt än i våra vanliga politiska processer. I konsenususdrivna processer accepterar man sällan att ta beslut med enkel majoritet, men enbart det att kräva kvalificerad majoritet – t.ex. att man måste ha två tredjedels majoritet för att kunna ta beslut – skapar ingen konsensussökande beslutsprocess. Det allra viktigaste är inställningen till vilket mål man har. Den konsensusdrivna processen strävar efter lösningar som är acceptabla för alla, eller åtminstone nästan. En lösning som två tredjedelar vill ha men en femtedel är mycket starkt emot är en fullt godtagbar lösning i en demokratisk beslutsprocess, men en helt omöjligt i en konsensussökande sådan.

I en konsensussökande beslutsprocess bör människor försöka kämpa för lösningar som är acceptabla för så många som möjligt, snarare än att propagera för sina egna favoritlösningar. Om en sådan process ska fungera krävs en i stort sett gemensam uppfattning om målen. Polarisering och bildande av olika partier är den konsensussökande processens fiende. För att den ska fungera kräver en stor medvetenhet om det gemensamma målet, och en insikt att det är förödande om man fattar beslut som icke-marginella grupper är starkt emot.

Svenska kyrkans styre är extremt påverkat av vårt vanliga politiska system, det vars arbetsmetod bygger på polarisering. Man håller fram det demokratiska styret som något berömvärt i sig. Att ge alla grupper inflytande är förstås bra men att våra vanliga politiska partier över huvud taget har med saken att göra är höggradigt bisarrt. Om man arbetat konsensusskapande, tänker jag, hade man aldrig valt den nu inslagna vägen där man bestämt sig för att inställningen att bara män kan eller bör vara präster är oförenligt med vigning till och tjänst som präst i SvK. Genom det beslutet har man marginaliserat en grupp som förvisso är i minoritet. Jag begriper ändå inte hur man anser sig ha råd att putta ut dem i utkanten. Tänk om dessa grupper även har andra egenskaper än den att inte acceptera kvinnliga präster? Tänk om man puttar ut hela fromhetstraditioner i marginalen. Tänk om där finns någon annan typ av insikt eller tradition som kunde befrukta hela Svenska kyrkan, om man bara lät dem. RKK är, med alla sina olika ordnar, så mycket bättre på det där med pluralism under paralyets tak. Att låta olika grupper vara olika och anse att det berikar. Nu tror jag väl kanske inte att just motståndet mot kvinnliga präster i sig är så ohyggligt berikande, men som sagt: dessa grupper kännetecknas förmodligen även av något annat.

Church of England, de anglikanska kyrkornas moderkyrka, delar upp sitt stora kyrkomöte ”General Synod” i tre olika beslutande församlingar. Lekmän, präster och biskopar röstar var för sig. Hur ledamöterna i församlingarna tillsätts spelar förstås roll. Den församling, eller ”House” som man kallar det, som varit mest motsträvig mot att låta kvinnor bli biskopar har faktiskt varit lekmännen och det får mig att undra hurpass representativa de är, men oavsett verkar tregruppssystemet som sådant smart designat för att göra det svårt att köra över någon grupp.

Debatterna i det brittiska parlamentets underhus är hårda, vassa, retoriskt spetsfundiga och ibland otroligt underhållande. Jag betvivlar att man inom Church of Englands beslutsfattande församlingar kör samma konfrontativa stil. Även om man inte uttalar ordet ”konsensussökande arbetssätt” verkar de ha i ryggraden att det faktiskt är omöjligt att alltför hårt köra över en betydande minoritet. Redan när Church of England 1994 beslöt sig för att prästviga kvinnor (redan och redan, över 35 år efter att SvK tog samma beslut) poängterade man att det var okej att ha en avvikande syn i ämbetsfrågan. Så sade i oc för sig även Svenska kyrkan från början, men CofE har skapat parallella strukturer för att göra det möjligt för de som önskar verka inom helt manligt prästerskap att göra det. Det hela beskrivs i Episcopal Ministry Act of Synod från 1993.

Det har på sistone pratats om anglikansk splittring på grund av reformen att kvinnor kan bli biskopar. Ett visst antal människor har lämnat Church of England på grund av detta. Främst rör det förmodligen de extremt högkyrkliga så kallade anglokatolikerna som passat på att simma över Tibern på riktigt. Den splittring som ärkebiskop Justin Welby syftar på i en artikel i NCR är dock inom den världsvida (eller åtminstone brittiska samväldet plus Nordamerika-vida) anglikanska kyrkogemenskapen, vilket förefaller vara ett ganska informellt samarbete mellan närbesläktade kyrkor. Welby är inte överhuvud för några andra än för medlemmarna av Church of England. Med andra ord är det ingen kyrkosplittring det handlar om, då dessa kyrkor redan är separata. Det handlar om ett fjärmande mellan kyrkor som hittills stått varandra nära. Ärkebiskop hoppas att det i så fall blir tillfälligt. Huruvida han har rätt är förstås svårt att sia om.

Den engelska lösningen med parallella strukturer är intressant. Church of England och Svenska kyrkan har, historiskt sett, stått rätt nära varandra. Jag undrar jag om Church of England studerat den svenska situationen med allt mer låsta positioner vad gäller kvinnliga präster och kvinnoprästmotståndare, skakat på huvudet och bestämt sig för att ”så där kan vi inte ha det”.

På den gamla statskyrkotiden var det Sveriges regering som utsåg ärkebiskopen. Kyrkan röstade fram tre kandidater (exakt hur har jag inte koll på) och bland dem valde regeringen fritt. Oftast tog de förstås kyrkans förstahandsval, men inte alltid. Vår internationellt mest kände och förmodligen vår mest älskade ärkebiskop Nathan Söderblom låg bara på tredje plats. I efterhand anser nog de flesta att valet av Söderblom var klokt. Givetvis är det fullständigt barockt att låta en regering utse ärkebiskop, men det är något med det där med att ha flera instanser som balanseras mot varandra.

Annonser

One thought on “Om kyrkliga beslutsprocesser, samförstånd och konflikt

  1. Ping: Arkiv- och samtalsreportage i radio om ämbetsreformen | Rebellas andra

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s