Eskil Franck om kristendomens gräns

Eskil Franck heter en svensk teolog och före detta präst som varit på förslag till både biskop och ärkebiskop. Efter att ha placerat sig såpass bra i ärkebiskopsvalet att regeringen i princip hade kunnat välja att utse honom istället för KG Hammar (detta var på statskyrkotiden, då funkade det så) genomgick han en inre kris som slutade med att han måste inse att han inte längre var troende kristen. I filmklippet nedan samtalar han med Christer Sturmark, i egenskap av Francks bokförläggare, om sin bok om sin resa från kristendom till icke-tro och agnostisk livshållning: ”Giv mig, min son, mitt hjärta”.

Eskil Franck kommer ur västkustens Schartau-inspirerade, stränga kristendom, den miljö varur dagens gammalkyrklighet är sprungen. Sen genomgick hans tro en liberaliseringsprocess. Till slut menar han sig ha gått över den gräns där man inte längre kan betrakta sig som kristen.

Denne man var 1990–1997 rektor för Svenska Kyrkans pastoralinstitut, står det på Wikipedia. Det är något ospecifikt skrivet. Om det på den tiden fanns pastoralinstitut – alltså skolor för SvK:s prästutbildningar, utöver det rent universitetsteologiska – i både Uppsala och Lund kan han väl inte ha varit rektor för båda? Nåja, det spelar mindre roll. Eskil Franck var uppskattad som rektor. I hög grad var det hans tidigare elever som föreslog honom till biskop och ärkebiskop.

Jag funderar på Francks teologiska syn under de år han basade för det där pastoralinstitutet, och hur han format de präster som kom därur.

Eskil Franck menar att någonstans går en gräns för var man kan anse sig stå för samma tro som apostlarna gjorde. Han gick över den, han tänjde på kristendomen tills han hade tänjt för långt och han kunde inte längre vara präst. Han tog konsekvensen av sin teologiska tänjning och avsade sig prästämbetet.

Nedan ett par citat – ungefärliga citat. För läslighetens skull har jag putsat nedteckningarna, gjort om till skriftspråksmässigt korrekt meningsbyggnad, tagit bort en felsägning och den korta dialog om den som följer, osv.

Som svar på Sturmarks fråga om vad som är minimikriteriet för att kalla sig för kristen svarar Franck (27:57, om direktlänken till rätt punkt i filmen inte funkar).

– Som jag uppfattar det: Om man vill ha en kristen tro som har identisk koppling till de första kristnas tro, med utgångspunkt i skrifterna och allting, då är och förblir det tron på den uppståndne Kristus.
– Så man kan skippa jungfrufödseln och sånt, men inte uppståndelsen?
– Om du söker efter verkligen det yttersta kärnvärdet, så är det uppståndelsen. Det menar jag att man kan belägga med strikt vetenskapliga medel, texttolkning, att det är det det handlar om från början. Och om man lämnar det – det kan man ju också göra om man vill. Men då uppfattar jag att då har man i varje fall lämnat kopplingen till det historiska skeendet.
– Okej. Och då är man inte kristen, skulle du säga?
– Ja det kan man ju… det är ju en… man står inte i obruten linje med det ursprungliga anspråket, så skulle jag uttrycka det.
– Okej. Utan det är så att säga en ny, modern konstruktion som man kan välja att kalla för kristendom i och för sig, för ingen kan ju bestämma…
– Nej man kan kalla sig kristen…

 

1.23:30. Om ”glappet” mellan Svenska kyrkans ritualer och vad präster faktiskt själva tror. Om vad han själv upplever och känner när han någon gång går i kyrkan.

Kyrkorummet, konsten, musiken – fantastiskt, inga problem. Men när vi kommer till den här grundläggande ritualen, då får jag lite ont i magen. Då är det så otroligt starka, högtravande, anspråksfulla ord, som jag inte tycker mig själv kunna leva upp till men ofta inte heller tycker att predikanten lever upp till, utan det finns liksom ett glapp inbyggt i kyrkan. Det är de klassiska orden och de ursprungliga orden, och sen möter jag inte på något sätt samma anspråksfullhet i förkunnelsen, utan det är som en helt annan. Det här glappet är för mig så stort, jag klarar inte riktigt det för egen del. Det säger mer om mig än om situationen, men jag klarar inte riktigt det.

Det jag är på ibland, med ålderns rätt, det är jordfästningar. Så kommer man till mullkastningen och då har griftetalet ofta varit före. Det har varit lite allmänt om fru Andersson och hennes godhet och hennes kärleksfullhet och vi hoppas ju mycket på att det inte är slutet för henne och så – Amen. Nu raljerar jag lite. Och sen kommer mullkastningen, och den är otroligt tung. ”I dödens stund på yttersta domen hjälp oss milde herre Gud”. Och jag tänker: Det här är inte samma sak. Och då är glappet så stort för mig att jag hissnar. Och då tänker jag: Jaha – varför kunde du inte ha sagt något om det – I dödens stund på yttersta domen hjälp oss milde herren Gud – i ditt griftetal? Nej det är klart att du inte kunde ha gjort, för du trodde inte på det. Men du står och säger det i ritualen! Och då går det inte ihop för mig.

 

Om någon som har annan åsikt har lust att berätta hur man kan mena att kristendomen inte behöver vara sann på nivån ”Jesus fanns, han var en fysisk person som dog på korset för våra synders skull” men ändå är relevant ska jag gärna lyssna. Tyvärr verkar de som är mest intresserade av att skriva på nätet oftast vara de som har mer extrema åsikter. Om någon mer liberalt kristen troende uppenbarar sig lovar jag att inte håna. Min undring är ärlig: Hur kan man säga att Jesus kanske inte ens fysiskt uppstod från döden, och ändå anse sig vara kristen?

Annonser

One thought on “Eskil Franck om kristendomens gräns

  1. Ping: En halv termins konvertitkurs | Rebellas andra

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s