Klockringning är liturgi

Någon måste ha öppnat porten, för plötsligt hördes kyrkklockan in. Det är en ganska liten klocka, handringd, och hänger i en stapel strax utanför kyrkporten. Var den där öppningen med flit, undrade jag? så man skulle få höra klockan?

Kanske var det inte så. Kanske var det den som ringde som gick in, och lät klockan klämta sina sista slag själv, men jag tyckte det var en poäng att få höra klockan inne i själva kyrkan. Jag är van vid att det är så.

Ringningen utgör gudstjänstens början. Om man inte har det där idealet med tystnad innan gudstjänsten, blir ringningen det som tystar tjattret (som i Allhelgonamässan, puh! där bör man inte komma för tidigt till om man inte vill bli trött i huvudet). I samtliga fall skapar ringningen en övergång till ett annat läge, ungefär som den lilla stunden av att sitta och blunda i början av karate- eller kendoträningen.

I en av de kyrkor jag brukat besöka inleds gudstjänsten faktiskt med inspelat klockljud. Själva kyrkklockorna som klingar över nejden finns i en stapel en god bit bort, placerad för att sprida kallelsen till gudstjänst så långt som möjligt. Därför hörs den för dåligt in i kyrkorummet, utgör inte den där signalen till samling och inledning. Flytta på klocktornet? Det är jättegammalt. Det går inte. När tekniken så medgav kom man därför på en annan lösning.

Ringningen i god tid före högmässan är en praktisk påminnelse: om en halvtimme börjar gudstjänsten! Du som bör nära bör snart börja fundera på att ge dig av. Du som bor längre bort är förhoppningsvis redan på väg, annars får du snabba på. Men ringningen precis innan gudstjänstens början är rimligen en del av själva liturgin. Visst, man kan anlända under ringningen och slå sig ner på en bänk med andan i halsen, men inte är det riktigt så det är meningen? Det kanske var så det började, men det har i så fall utvecklats till något annat.

På en del håll i världen ringer kyrkklockorna även under själva gudstjänsten. I katolska gudstjänster plingas det vanligen i en liten handklocka vid de viktigaste momenten, för att särskilt poängtera dem, men på en del håll låter man en kyrkklocka förkunna detta ut över nejden – troligen bara ett par pling, men ändå.

Det där yttrandet att klockringning bara betyder ”kom hit till gudstjänsten”. Det håller inte. Klockringning är en del av liturgin.

Däremot tycker jag nog ändå att offentlig klockringning bör vara lättare att tolerera för sekulariserad svensk, än offentliga böneutrop – oavsett bakgrund (jo det finns ju numera rätt gott om svenskar med muslimsk bakgrund också). Det av flera skäl.

En mänsklig röst drar till sig väsentligt mycket mer uppmärksamhet än ett ljud som bara är en ton. Ett klockpling är ganska diskret. Börjar vi prata klockspel som framför melodier är det ändå inte lika pockande på uppmärksamheten som den mänskliga rösten. Instinktivt börjar man försöka höra vad som sägs, fast man vet att det är ett främmande språk som man inte förstår.

Men framför allt är kyrkklockor en del av vår kultur. Här har ringt kyrkklockor i runda slängar i tusen år. Ljud som etablerar sig först torde ha en viss förkörsrätt. Den kultur som varit etablerad längst i landet torde också ha en viss förkörsrätt. I övrigt ansluter jag mig i hög grad till Eli Göndörs sammanfattning av hur man ska hantera böneutrop: En mindre grupp vill höra – de flesta inte. Alltså bör det böneutropas sällan, på låg volym, och kanske inte var som helst – men att prata om generellt förbud är dumt.

Ute i Fittja böneutropas det i ett område där ljuden inte i någon större utsträckning når bostadshus. Nu planeras hur som kommer nås av ljudet – men det är en annan sak, ty ljudet är redan etablerat och folk kan normalt välja var de bosätter sig.

Samma kyrkklockor används både som sammankallningssignal och för rent liturgiskt ändamål vid gudstjänstens start. Självklart smittar det liturgiska av sig på själva klockljudet. Framför allt torde detta gälla helgmålsringningen, som enligt uppgift ska vara en rest av den ottesång som var den sista aktiva resten av svensk sjungen tidegärd innan man i början av 1900-talet fick för sig att försöka återuppliva den. Helgmålsringningen signalerar att söndagen, rent liturgiskt, har börjat. Jag hör helgmålsringning från min hem, åtminstone ibland – jag tror det beror en smula på vindriktningen. Jag medger att jag tycker om att höra den.

Annonser

Wingren om den teologiska utbildningen, igen

Den gode Gustaf Wingren borde nog ha samlat ihop detta till ett tema, istället för att sprinkla det igenom hela memoarboken. I kapitlet om Århus (som jag mestadels slarvläst, den där grundtvigska skapelseteologin kan jag inte relatera till) skriver han

Dessa pastoralinstitut fanns icke år 1977, då jag lämnade min professur, men jag var steg för steg med om den nedmontering av teologin som skulle komma att nödvändiggöra dess uppkomst. År 1980 uppstod de två instituten, i kyrkans regi väl att märka – de sysslade icke med vetenskap utan med praktik, ansågs det. Förutsättningen var genomtänkt och klar: universitetet ger den vetenskapliga utbildning som prästen behöver för att kunna sköta sitt arbete, de kyrkliga institutet ger den praktiska träningen. Detta är visionen. När lärarna och, ännu mer, eleverna vid dessa institut önskar att få tala med mig, beror det främst på att verkligheten inte stämmer med visionen.

Fakulteterna lämnar ifrån sig studenter som är från rent teoretisk synpunkt icke fullt utbildade. Pastoralinstituten kan, på den korta tid som står till buds och med den lärarkår som de förfogar över, icke reparera en dylik teoretisk brist i utbildningen. Vidare har det under åren efter 1980 blivit alldeles tydligt, på vilka punkter den teoretiska lakunen är belägen, nämligen dogmatik och bibelteologi. På intet ställe i den teologiska fakulteten bygger någon lärare på grundval av de bibliska skrifterna upp en enhetlig bild av den kristna tron. På intet ställe betraktas bibeltexten såsom ett i nuet förkunnat ord, vilket denna text faktiskt är.

Eftersom jag är ensam om att göra det, är jag ovetenskaplig, en dom över min verksamhet som jag villigt accepterar. Den teolog som har avskaffat dogmatiken och bibelteologin i Sverige, är Axel Gyllenkrok i en bok av år 1959, än bok med stark verkan på yngre professorer, en bok som ännu idag icke är recenserad i vårt lands ledande teologiska tidskrift, långt mindre har blivit föremål för en grundlig debatt där.

Ett typiskt svenskt samtal dyker upp i mitt minne. En grupp systematiker satt och pratade om den berömde Karl Barth, avsatt från Bonn av nazisterna eftertraktad av många universitet. Tänk om han en dag står där som kandidat till en svensk professur! Då måste vi förklara honom inkompetent – han är ju inte vetenskaplig. Den som yttrade detta menade allvar: det positivistiska vetenskapsidealet var för denne unge svensk högsta norm. Men samtidigt låg i luften en aning om den egna trångheten: vi är kanske bara korkade? Inte heller ville man hamna i sällskap med Tredje Rikets marodörer. Och man fruktade Barths gapskratt, det ryktbara.

Wingrens teologiska memoarer kom ut 1991. Hur mycket som förändrats sen dess vet jag inte. Wingren torde inte ha upplevt postmodernismen, till att börja med. Vi är inte positivister längre. Det borde han tycka är bra. Frågan är vart svensk(kyrklig) teologi vandrat sedan hans tid. Även förstås hur mycket av hans beskrivning som var rättvist, och hur mycket av det som gäller än idag.

Det lyser fram, en hel del, att Wingren nog inte var helt lätt att göra med. Slängarna mot Gyllenkrok är inte alltigenom måttfulla, och att upprepat tjata om att somliga tyckt att han själv var ovetenskaplig – inte minst då boken Predikan, den han själv sätter högst av sina alster – ger inget gott intryck. Wingren framstår som en smula självgod.

Det telegram jag skickade till Gyllenkroks utnämning i Uppsala lydde så: ”Lyckönskan till en äkta professor i en oäkta vetenskap från en oäkta professor i en äkta vetenskap.” Efteråt verkade det inte alls som om han blev glad över telegrammet. Konstigt. Dessa segrare vid universiteten ser hela tiden ut som om de vore förlorare. Att vinna professurer och samtidigt förlora mark på de livsområden som professurerna ursprungligen var till för att tjäna, det innebär naturligtvis i slutsummeringen förlust. Med mig är det tvärtom. Jag har aldrig någonsin intresserat mig för något annat än de livsområden teologin är till för, skapelsen och ordet. Det råder ingen tvekan om min framtid, den är helt klar. Men kanske i en minoritetskyrka, kanske inte vid ett universitet. En fristående fakultet är möjligen den verkliga framtiden på det spår där jag rör mig. Även så är framtiden god, den är ljus.

Wingren skildrar en hel del universitetsintriger i sin bok. Om det är så det går till, som han berättar om diverse strider om positioner och utnämningar, ska jag nog vara glad att jag aldrig som ung kom mig för att läsa sånt som faktiskt passar mig.

Bikt och själavård är inte vetenskap

”I domkyrkan promoverade jag två doktorander i mitt ämne till teologie doktorer. En av dem, Bertil Werkström, höll på alla fakulteters vägnar den latinska orationen. Att han skulle arbeta inom diakonin, det stod klart för oss alla, att han skulle bli ärkebiskop anade ingen, minst av allt han själv. Av den urspårade och förkrympta teologin vid Lunds universitet hade hans avhandling blivit bekämpad, inte för att den var dålig utan för att den handlade om bikt och själavård – sådant var inte vetenskap! Den andre doktorn, Bengt Hallgren, efterträdare till Werkström i Härnösand, hade under studietiden av liknande skäl fått små hugg på sig. Men båda tog sig igenom promotionen med äran i behåll när maj månad gick ut 1964.”

Ur kapitlet om Wingrens femte universitet, i Århus. Fast innan han kommit dit.

(Vad är ”den latinska orationen” för slags?)

Hedenius – svensk luthersk teologi, 1 – 0

Ingemar Hedenius, som hade disputerat 1936, blev år 1938 docent i praktisk filosofi vid Uppsala universitet. Hur han ämnade använda sin position som skribent och som lärare, det stod tidigt klart. Till det mest obegripliga i nuets svenska teologi hör det förhållandet, att så många verksamma professorer i olika ämnen påstår sig vara opåverkade av Hedenius. Det är ju uppenbart, att hela den svenska teologin är påverkad. Dussintals subtraktioner har gjorts och det är lätt att datera dessa subtraktioner. Man kan gå igenom tidigare teologisk litteratur och där finna tema efter tema, som då kallades vetenskap och som nu kallas kristet trostänkande, alltså aldrig delas ut såsom tema för en doktorsavhandling. I våra grannländer kan man fortfarande välja ett sådant tema; det är bara i Sverige som man inte kan det. Vi har blivit en provins i teologin, en ö. Och effekten av dessa subtraktioner är utarmningen av den svenska kyrkan. Det finns problem som måste behandlas i tal och i skrift, om kyrkan skall orka leva. Just dessa problem är det som är förbjuden i vetenskapen.

Den största subtraktionen är avskaffandet av dogmatiken, genomförd av Axel Gyllenkrok i häftet 1959, ”Systematisk teologi och vetenskaplig metod”.

Gustaf Wingren är i sina teologiska memoarer ”Mina fem universitet” rätt kritisk till svensk teologi. Man synes ha tappat bort sig i anpassning till vetenskaplighet redan innan Hedenius; åtminstone är Wingrens porträtt av lundateologen Anders Nygrens verk rätt vasst på den här punkten. Vad för slags ämnen är det som i Sverige skulle ses som ovetenskapliga, medan de funkar fint på teologiska universitetsinstitutioner i andra länder?

Inom medicin och ingenjörskonst lärs en del saker ut som kanhända har mer fokus på praktisk verksamhet än på vetenskap. Ingenjörsmatte är inte vetenskap utan ett hantverk; gör så här så håller broarna. Du behöver inte faktiskt fatta varför differentialekvationerna följer de lagar som läraren beskriver. Är det som åsyftas liksom teologins motsvarighet? Hur ser denna i så fall ut?

Hur som haver, sen kom Hedenius-striden som skildras så här av Svante Nordin (Hedenius fick kyrkan dit han ville, SvD 2002)

[Tro- och vetandestriden] tycktes inte bara blotta att biskopar och teologer var oförmögna att försvara kristendomen mot vetenskaplig kritik. Den föreföll därtill visa att de gick bet på att tala om vad deras kristendom överhuvudtaget gick ut på. Evangeliets förkunnare tycktes skämmas för evangelium så till den grad att de förnekade att kristendomen alls innehöll några lärosatser som borde betraktas som sanna.

Vidare

Hedenius angrep inte bara kristendomen. Han angrep den svenska kyrkan med dess hiskliga ”biskopscirkus”. Han angrep den svenska teologin som han inte ansåg värd namnet vetenskap eller ha någon hemortsrätt vid universiteten. Ett antal namngivna prelater och teologer fick sin skrifter skärskådade med knivskarp analys och skoningslöst hån.

Inte minst gällde detta om den så kallade lundateologin med företrädare som Nygren, Aulén och Bring, internationellt kända och uppburna teologiska forskare. Dessa hade försökt hävda att någon konflikt mellan tro och vetande aldrig kan uppstå eftersom kristendomen inte innebär försanthållande av något. Den kristna tron skulle ha sin plats inom en helt annan sfär än det teoretiska vetandet så att en vetenskaplig sanning aldrig kan motsäga en trossats. Hedenius ägnade ett par bastanta kapitel i ”Tro och vetande” åt att göra narr av denna uppfattning.

och

Hedeniusdebatten blev ett nederlag som det tog svensk teologi årtionden att hämta sig från. Med tiden skulle religionsfilosofer som Anders Jeffner och Hampus Lyttkens ge Hedenius svar som var betydligt bättre än de han fick vid den tid det begav sig. Men under tiden led teologerna av ett Hedeniuskomplex som först i den nya konjunkturen efter 1968 släppte sitt grepp.

Vad kom Jeffner och Lyttkens med för svar, då? Är de svaren mycket mer att ha?

I en artikel av Joel Halldorf (Werner Jeanrond tar farväl, Signum 2007. Går väl igenom svensk teologi för att kontrastera Jeanrond med, vad jag fattar) läser jag, om Gyllenkrok och Jeffner

Axel Gyllenkrok var professor i dogmatik vid Uppsala universitet åren 1960–1973. Gyllenkrok betonade att den teologiska forskningen skulle vara vetenskaplig, vilket han förstod som en objektiv och värderingsfri verksamhet. Till en del kan detta förstås som en eftergift för den kritik Hedenius riktat mot teologin, vilken gällt just bristen på vetenskaplighet. Efter Gyllenkrok bytte professuren namn till ”Tros- och livsåskådningsvetenskap”. Namnbytet signalerade att det nu var fråga om deskriptiva framställningar av olika åskådningar, inte normativa och konstruktiva diskussioner.

Professuren tillträddes av Anders Jeffner (professor 1976–2000), som i denna anda utförligt diskuterade möjligheterna till en modern teologisk metod. Jeffner menade att en universitetsteolog kritiskt kan diskutera olika trostolkningar, men att det faktiska ställningstagandet innebär ett personligt val som ligger bortom den vetenskapliga argumentationens möjligheter.

En objektiv och värderingsfri verksamhet. Sån tvivlar vi väl numera på att vetenskapen faktiskt kan vara.

Men varför slutade svenska teologer upp med att betrakta kristendomen som i någon mening sann? Är det den klassiska liberalteologin som spökar här, eller något annat? den som i Katolska kyrkan kallades för ”modernism”, och länge var förbjuden. Den som försökte sammanställa hur Jesu liv egentligen hade sett ut. Forskningen kring ”den historiske Jesus” i högsätet.

Var det i själva verket liberalteologin som fick stryk av Hedenius? Den klassiska liberalteologin, alltså. Den som Hedenius benämner ”romantisk”, dvs hörande till idéströmningen romantiken. Fast om någon i Sverige existerande teologisk falang hade klarat av Hedenius hade de väl stått upp mot honom. Katolsk teologi klarade sig rimligt bra undan från Hedenii angrepp, har jag läst på flera håll. Å andra sidan riktade Hedenius självklart in sig på de svenska lutherska teologerna, in de påviska som knappt fanns i landet vid den här tiden.

Alla katolikerna i Svenska akademien – ett tag fem stycken, en makalös överrepresentation. Tänk om de blev katoliker eftersom katolicismen föreföll som en mer trovärdig kristendom, helt enkelt eftersom den aldrig fått brallorna neddragna av Ingemar Hedenius?

Behöver man ha något svar på Hedenii frågor. Eller kan man tycka att de är rakt av felställda? I så fall hurdå?

Wingren sammanfattar.

Tesen blev: dogmatiken måste dö. Dödsdomen uttalades av Axel Gyllenkrok 1959. Arkebuseringen är idag verkställd.

Här kommer jag osökt att tänka på vårens mirakeldebatt. Den som helt uppenbart vanns av två katolska teologer, en jesuit och en dominikan (vars text dock skrevs mycket tidigare, i ett helt annat sammanhang). Utan dogmerna, tror jag, är kristendomen ingenting.

Är detta inte exakt vad mirakeldebatten handlar om?

Gustaf Wingrens ”Mina fem universitet” är rolig och enkel läsning – lite beroende på hur mycket man vill förstå av det som står. Den är tillräckligt välskriven för att funka även med ytligare förståelse, men för att riktigt hänga med i svängarna krävs större teologisk allmänbildning än jag har. Att leta och googla saker i anslutning till den här boken kan nog vara värt besväret, om jag via Wingren kan få några små krokar att hänga upp förståelse av ny kunskap i – om jag nu kommer att läsa mer teologi, alltså. Idéhistoria, var ju nästa anhalt. Liberalteologin kan alltså knytas till romantiken, det kanske kan gå att använda för att bättre förstå den epoken?

En fix i Uppsala

Böcker ligger utlagda på främsta stolsraden. Det är alltså meningen att man ska sitta där? Några timmar tidigare, till bjärkisternas vesper i ett litet sidokor i domkyrkan, satte jag mig längst bak. Sankt Ansgars kyrka är inte jättestor men förstås större än Sturekoret. Förstås samlar man ihop sig, när man är relativt få. En kille som ser min villrådighet säger ”vi brukar sitta där i koret” och nickar mot kyrkans främsta del. Där ligger också böcker på stolar, utplacerade runt korets väggar. ”Fint,” säger jag och tittar på koret där det ännu är tomt. ”Jag sätter mig där när det närmar sig.” Och så glider jag in nånstans i mitten av bänkraderna.

Sen kommer en tjej som tydligen räknar med att jag kommer sitta kvar där jag satt mig, och ger mig en tidebok. Jag blir förvirrad. Det här liknar nästan exakt sitsen på Bjärka-Säby, där det på två olika ställen stod lite olika om var man som gäst borde sätta sig. Att finnas så nära de andra som möjligt är bättre, rent böne- och sångmässigt. Att sätta sig längre bak känns å andra sidan tryggare, för då är man nästan osynlig. Småningom kryper jag fram till koret, hela tiden lite osäker på vad som gäller. Är jag fräck nu? Kanske inga fasta regler finns, vad gäller vem som sitter var när det tidegärdas i Sankt Ansgar i Uppsala. Ja varför skulle det göra det? Jag valde bättre gruppstöd i själva tidegärdandet framför anonymitetens trygghet; jag får betala priset.

Till completorium i påsktiden används ”Musik till tidegärden” kombinerat med ett lösblad. Det blir lite bläddrande hit och dit, men inte jättemycket. Muntliga instruktioner för bläddrandet ges under gång. Jag förstår att det är nödvändigt, men tycker ändå att det stör fokus en smula. Den som är van ser det kanske inte alls så. Kanske är det lilla störningsmomentet ett rimligt pris för att slippa trycka upp flera tusen sidor tidegärdsböcker, som man kan be i ”rak” ordning utan att behöva bläddra hit och dit, där samma sak alltså står upprepat många många gånger … så som bjärkisterna har det, alltså. Många böcker blir det under ett kyrkoår, om man tidegärdar enligt bjärkisternas stuk.

Completoriet sjungs. Det gör mig glad, fast jag inte helt bottnar i det här ganska knöliga trad-formatet med gregorianska antifoner. Bjärka-konceptet är verkligen så mycket bättre anpassat för vår tid, åtminstone i miljöer där inte folk fått i sig gregorianska modusar med modersmjölken. På bjärkisternas vesper i Domkyrkan sjöng vi antifoner på samma moderna, icke-gregorianska psalmtoner som också används till själva psaltarpsalmerna. Det är så mycket enklare. Om man ska leva i kloster i några årtionden kanske man behöver den där antifon-variationen, men utanför klostervärlden blir tröskeln tills man kommit förbi det musikaliska och in i texten väl hög.

Ansgariterna är ett gäng med många goda sångare, troligen vana körsångare. Det märks på flera sätt, framför allt i det som bara funkar utan mackel, som man så lätt tar för givet och inte tänker på. Sånt som hur gruppen klarar att lyssna in varandra.

Förmodligen utformar alla grupper sin egen ”reciteringsdialekt”, som man som utomstående behöver anpassa sig till. Jag har lärt mig bjärkisternas sätt och jag har även blivit van vid Ulf Samuelssons stuk, organisten som leder vesper i katolska församlingen Sankta Eugenia; han har blivit mitt ideal. Han recitation ligger nära en naturlig talrytm, på ett sätt som ändå är lätt att följa. Bjärkisterna reciterar oftast lite stelare, åtminstone vad jag hittills hört, men deras tidegärdsformat är mitt och därför trivs jag bäst hos dem.

Ansgariternas sätt är mig en smula främmande. Den som leder har mycket bra koll, men jag gissar att många av de andra lärt sig från noter snarare än genom att lyssna och imitera. Jag hävdar bestämt att lyssna och imitera är bästa sättet som finns för att lära sig tidegärd. Här är rytmiska detaljer ibland inte som jag förväntar mig. Troligen går de här egenheterna att vänja sig, men just nu retar det en smula.

Fader vår sjungs i samma tonsättning som de använder ute på Bjärka, komponerat av den där Gouzes. Det hade jag inte väntat mig. Fyrstämmigt. Låter bra. Ett kort ögonblick tror jag nästan att jag befinner mig i slottskapellet på Bjärka-Säby. Här är inga lyfta händer, dock. Detta är ingen frikyrka.

Efteråt i vapenhuset, när jag drar på mig jackan för att gå, söker en lång man med litet kors i kedja om halsen upp mig för att säga hej. Bo Brander har suttit på främsta raden nere i skeppet och läst och sjungit de ord som naturligt läses av en präst, om sådan finns i gruppen. Han undrar hur jag hittat dit osv. Jag svarar kort. Vill inte prata. Flyr. Det kändes inte bra, alltihop. Jag borde nog ha suttit kvar i min bänkrad, och unnat mig att observera snarare än att ta plats nästan ”på scen” där framme i koret … fast då hade jag kanske inte riktigt blivit en del av det som skedde.

Genom den här Uppsalatrippen tog jag mig ett återfall. I ett par dagar efteråt vevar min hjärna åter små tidegärdsfragment – det var länge sen nu! Nästan hela Symeons lovsång. Lösryckta små bitar av en psaltarpsalm. Den som lever i den Högstes skydd, och vilar i den väldiges skugga, han säger: Herren är min tillflykt och min borg, min Gud som jag förtröstar på … behöver inte frukta pilen som flyger om dagen … nånting med ”middagstimman” … ”så att du inte stöter foten mot någon sten” … jag kan enkelt leta upp texten, men jag avstår. Jag idisslar fragment. Gott så.

Jag skulle kunna börja gästa katolikerna i Eugenia igen, onsdagkvällar. Jag har fortfarande förhinder rätt ofta men det skulle funka då och då. Jag skulle kunna besöka vespern i Årsta … med tre veckodagar att välja mellan, i Eugenia och Årsta, borde jag de flesta veckor kunna få in åtminstone en gång. Det är inte mycket, men kanske tillräckligt för att hålla min inre monolog av tidegärdsfragment levande?

Vi kan ge denna inre monolog ett namn, en benämning, om vi vill, som jag i dagsläget avstår. Vi är i gränstrakterna – ja. Men så pretentiös vill jag inte vara. Hellre konstaterar jag att det här med tidegärd är en drog som passar mig. Det är då förbaskat att den stad jag bor i så lite kan erbjuda på den här fronten! Snart är det sommar. Då ställer säkert både Årsta och Eugenia in.

Jag har i flera års tid undrat om den här staden är riktigt bra för mig. Uppsala finns nära. Flyttar jag dit behöver jag inte kapa bort det jag trots allt har här. Samtidigt vet jag inte, vad gäller Sankt Ansgar och deras tidegärd. Denna första tugga smakade tvetydigt. Blir det bra, bara jag vänjer mig? Det skulle ta mycket tid och möda att ta reda på.

Bjärkisterna samlas till gemensam vesper en gång i veckan på flera olika ställen i landet, men inte här i Stockholm. Deras vesper i Uppsala domkyrka var trevlig. Mindre sångvana människor än ute på Ansgar. Lite spretigt. Långt ifrån perfekt men det flöt, och formen är min. En gång i veckan är dock inte särskilt mycket. Ingenstans i landet förutom på Nya slottet i Bjärka-Säby sjungs tidegärd dagligen i den formen.

Jag skulle kunna flytta till Lund. Där tidegärdas dagligen. Det gäller då att få bostad i nära anslutning till den tidegärdande kyrkan, vilket i fallet Lund är dominikanbrödernas. Låter det sig göras? Kanske.

Nyligen fick jag tips* om att birgittinerklostret ute i Djursholm nu har sina tidebönstider uppe på sajten och att det alltså bör vara fri indrällning för den som är hugad. Jag ska hälsa på, absolut. Men just birgittinernas ”Cantos sororum”, systrarnas sång, med sitt Maria-tema – det är nog inte vad jag eg. vill ha. Byta sig till en lägenhet inom lämpligt gångavstånd känns kanske inte heller som det allra rimligaste projektet.

Rent tidegärdsmässigt skulle det optimala vara att bo i Bjärka-Säby. Inte på Nya slottet, utan nånstans i krokarna. Det är knappast görbart med tanke på jobb. Dessutom är jag en stadsmänniska. Hälsa på därute, visst, men där kan jag inte bo.

Sankt Ansgar har den egenheten att den är svenskkyrklig. När jag gästat katolikerna har jag inte alltid gjort exakt som de, och inte brytt mig särskilt mycket om det. Katolikerna knixar mot tabernakel, korsar sig med vigvatten, och bugar ideligen under tidegärden … vattenskålarna tordes jag småningom närma mig, men knixandet får vara. Det där bugandet gör jag nog lite olika med, när jag gästar katolikerna. Men om det är svenskkyrkligt, då borde jag liksom höra till och göra rätt? Det är enklare, på ett sätt, att vara gäst utifrån som inte behöver köpa allt med hull och hår.

På kvällen efter completoriet ute i Sankt Ansgar kände jag ”usch, jobbigt”! men redan dagen därpå ville jag tillbaka … det ska jag nog. Jo, det ska jag. Hur många gånger återstår att se.

Ja, jag är knäpp. Betrakta mig som drogberoende.

* Tipset kom i en kommentar som jag elakt nog inte godkände, men den var verkligen på fel plats och tog dessutom upp saker jag sagt på Twitter – det skulle bli jättekonstigt både att föra den konversationen vidare på bloggen och att inte svara. Mycket tack för tipset! Kanske jag kommenterar det mer senare.

Koptisk tidegärd

Herren är min herde, ur koptisk tidegärd.

Det tog mig några genomlyssningar att inse: detta är ju en recitationsformel. Visst är recitationstonen samma som grundtonen, dessutom? Jag tror jag anar några kvartstoner. Eller hör jag fel?

Sajten har ljudexempel på inte riktigt hela tidegärden, men största delarna.
http://www.agpeya.org/
Tyvärr måste man ju förstå de här recitationsformlerna rätt grundligt för att kunna föra över dem till annat språk. Huruvida denna överföring till engelska är mästerlig eller klantig har jag inte den blekaste aning om.

Häftig musik. Tyvärr så svårlärd, för en stackars västerlänning.

Kyrkokansliet borde polisanmäla sig självt

I en debattartikeln i Kyrkans tidning uppmanar musikprofessorn Mattias Lundberg kyrkokansliet att polisanmäla sig själva för upphovsrättsbrott. För det måste väl vara så detta ska tolkas?

om kyrkokansliet och Verbums förlag bedömer det som sannolikt att man inte begår upphovsrättsbrott i utgivningen av kyrkohandboken, vore det rimligaste att kyrkokansliet anmälde sig själva, så att frågan lämnas just ”utan minsta tvivel” som Norling sagt. Då hade man kunnat få klarhet i frågorna på relativt kort tid, och sedan gå vidare i processen med kyrkohandboken, beroende på rättsligt utfall.

Jag är en smula förbluffad över att ingen ännu verkar ha polisanmält. Istället vädjar alla röster jag sett till Svenska kyrkans s.k. nationella nivå att ta sitt förnuft till fånga och respektera upphovsrätt, av moraliska skäl. Svenska kyrkan vill ju så ofta vara ett föredöme inom ditt och datt. Vore det inte i så fall ganska rimligt att börja med att följa svensk lag?

Upphovsrättsfrågan inleder och avslutar debattartikeln, men Lundberg använder den mest för att visa vilken fruktansvärd okunskap som styrt arbetet med kyrkohandboken. Att man inte vet vem som skrivit vad är aldrig skäl att slarva med upphovsrätt. Där är lagen tydlig. Det är den som vill använda ett verk som ska försäkra sig om att hen har rätt att göra det. Uppenbarligen har de som basat över kyrkohandboksarbetet inte haft i närheten av koll.

Allt tyder på att ansvariga inte haft (och ännu inte skaffat sig) en aning om vad Pahlmblad, Ekenberg, Göransson, Lindström, Weman, Wreding med flera har skrivit. Detta är de personer som vi har att tacka för den befintliga kyrkohandboken 1986, och därmed huvudparten av Svenska kyrkans nuvarande gudstjänstliv. Att kyrkan i vissa beslutande organ framstår som helt okunnig om sin egen liturgiska, litterära och musikaliska tradition i närtid är anmärkningsvärt.

Sista meningen här är anmärkningsvärt skarp. Tyvärr ser det väl ut som att Lundberg faktiskt har rätt, hur märkligt det än kan tyckas. Hur blev det så här?

Svenska kyrkan har saknat former för att arbeta med liturgi och upprätthålla liturgisk kunskap sedan 1986. Jättekyrkan rent medlems- och resursmässigt ligger faktiskt betydligt efter det lilla katolska stiftet i detta avseende. En liturgisk nämnd bör snarast inrättas för att etablera en rimlig kunskapsnivå inför beslut i så viktiga och avgörande frågor.

Vän av ordning frågar sig om det fanns någon sådan nämnd mellan 1942 och 1986? Troligen inte. Troligen var det ändå uppenbart var kompetensen fanns, och vilka man skulle dra in i arbetet inför 1986 års handbok. Idag är det tydligen inte så. Jag kan förvisso helt köpa att experterna på den gamla kyrkomusiken och den äldre liturgin kanske kan behöva komplementeras av andra krafter, men denna gång verkar de närmast ha uteslutits ur arbetet.

Alla dessa vädjanden att Kyrkokansliet och Svenska kyrkans styre ska göra det rätta, vad gäller upphovsrätten. Kommer de att ge något resultat? Knappast.

Vad är det som händer? Försöker man med vädjanden i några månader till, och polisanmäler sen. Eller kommer ingen polisanmälan alls att ske? Måste rådig medborgare exv. Rebella samla ihop den bevisning som finns på webben – vilket tack vare Kyrklig dokumentation är åtminstone det basala – för att förmå åklagare med specialkompetens på upphovsrätt att kika på’t? Det vore orimligt.