Efter skogskyrkogården: ängskyrkogården.

De skogigare delarna av världsarvsförklarade Skogskyrkogården har inte alltid jättesnygga gräsmattor. Ibland är det mest mossa, fallna tallkottar och glesa grässtrån. Ändå trimmas gräset kort, kort.

De kör inte trimmern runt trädstammarna varje gång de klipper gräset. Där växer glest med decimeterlånga supertunna grässtrån, ibland i sällskap med en kvist blåbärsris. Ibland en viol. Ibland något annat. Tänk om de inte klippte det här gräset. Tänk om det fick se ut så, över hela ytan!

Gravstenarna finge vara lite högre, designade för att ett par decimeter döljs, men det är ju lätt åstadkommet. Men på en sådan kyrkogård skulle man inte kunna ta betalt för gräsklippningsavtal. Skogskyrkogården skulle förlora en inkomst.

På Skogskyrkogården funkar det nämligen så, att om man inte betalar för gravskötsel lämnar personalen en ruta framför och runt gravstenen oklippt. Förmodligen orsakar det mer besvär att lämna rutan att att bara försöka klippa rakt fram, men de vill ju ha argument för att få folk att betala. En ynkedom, är vad det är.

Efter trenden ”skogskyrkogård” kommer ängskyrkogården. Det hävdar jag bestämt. Varför lägga små plattor i en välklippt gräsmatta för att åstadkomma en underhållsfri grav, när man lika gärna kan placera en sten eller (ännu hellre) ett högt träkors på en blomsteräng?

Ängen finge slås en eller två gånger per år. Fram till 1700-talet eller så var det klockaren som skötte slåttern på körrgårn. Att skörda höet därifrån tillhörde klockarens löneförmåner. Idag finns inte många klockare som vill ha hö, men i övrigt kunde vi gärna återgå till 1700-talets kyrkogårdar och låta 1800-talets anläggningar som efterliknar borgerlighetens trädgårdar förpassas till historiens skräphög som den parentes de borde vara.

Allra coolast vore förstås en skogskyrkogård där marken mellan gravarna är täckt med lingon- eller blåbärsris.

I nästa liv får jag se till att bli kyrkogårdsarkitekt.

Tankar inför Svenska kyrkans stundande kyrkomöte

Varför inte försöka landa lite typ mittemellan?

Tankar i natten

”Denna uppfattning om lekfolket och dess roll i kyrkan får inte glömmas bort när man tänker på vad ett ekumeniskt koncilium är. Lekmännen är väktare och inte lärare. De kan närvara vid ett koncilium och ta aktiv del i förhandlingarna (som Konstantin och andra bysantinska kejsare gjorde). Men när ögonblicket kommer för konciliet att göra en högtidlig trosförklaring är det ändå biskoparna ensamma som i kraft av sin charisma att undervisa fattar det avgörande beslutet.” Citat ur ”Den ortodoxa kyrkan” av Kallistos Ware.

Så går det inte till vid Svenska kyrkans kyrkomöten.

(Var inte oroliga. Jag jämför inte Svenska kyrkans kyrkomöte med de stora koncilierna. Låt inte era kommentarer handla om det. Jämförelsen har giltighet i hur besluten fattas. Till det kan också tilläggas, att själva begreppet Kyrkomöte, ger en känsla av historiens vingslag, om något stort.)

Som sagt, så går det inte till vid Svenska kyrkans kyrkomöten. Där är det precis…

View original post 360 fler ord

Jag förstår att det kan se konstigt ut

Jag trodde inte att någon skulle märka de gamla blogginlägg, återvunna från gamla bloggen, som jag smyger in på det datum då de ursprungligen publicerades. De brukar bli ett antal på samma gång, ofta samlade kring något gemensamt tema. Men jag märker på kommentarerna att några ändå ser dem. Det är väl ni som använder RSS-läsare, förstås, och/eller ni som använder funktionen att prenumerera via mejl.

I vissa fall är de här texterna lite föråldrade, på så sätt att jag inte alls tänker likadant nu som då. En del texter är skrivna utifrån då aktuella händelser eller tidningsartiklar, som berör nu gången tid. Tror man att inlägget är färskt kan det kanske ibland bli ganska förvirrat. Men det är ju trevligt att folk läser gamla texter också!

”Kristus är på riktigt”

När jag läste Joel Halldorfs text i Dagen tänkte jag på snubben i filmen nedan. Mikael Mogren, bisp i Västerås, i ett samtal på Bokmässan som till knappt hälften kretsade kring Mogrens tämligen nya bok. Halldorf skrev

Synen på det religiösa ledarskapet är ytterligare en sådan parallell. Vi är tillbaka till den tidiga kyrkan, genom att pastorer, präster och biskopar inte längre kan luta sig mot sina positioner för att vinna trovärdighet. Positionerna är snarare ett problem i en tid som är skeptisk till hierarkier.

Hårdvalutan i dag är i stället personliga kvaliteter. Autenticitet är den postmoderna kulturens främsta dygd, och hyckleri ses som den största synden. Var och en har sin sanning, och det är okej – det viktigaste här är inte vad du tror är sant, utan att du är sann mot dig själv och lever efter dina övertygelser.

Jag har rätt dålig koll på biskopskollegiet, men av de jag sett lite mer av tycker jag att Mikael Mogren sticker ut genom… alltså, vi ska inte ta till överord här. Joel Halldorfs exempel i artikeln är påve Franciskus, och någon Bergoglio är Mikael Mogren förvisso inte. Franciskus är ett särfall. Men av svenskkyrkliga biskopar imponerar Mogren genom beredvilligheten att försöka svara på de där svåra men grundläggande kristna frågorna. Det är väl just det som kyrka och präster ska syssla med, trots allt?

Bisp Mogren verkar i offentligheten växla mellan två lägen. Han är bäst när han anstränger sig för att hitta de där sanna formuleringarna som har klangbotten i honom själv. Sen finns också det ytligare läget, med en liten försvarsmur runt. Kommer man in på mer politiska frågor pratar han rappare, glättigare. Där litar jag plötsligt inte riktigt på hans totala ärlighet. Där tror jag det kanske kan komma politikersvar mellan varven. Inte så när han pratar om det som på riktigt är religiöst viktigt.

 

 

Den här pojken tror jag kan bli riktigt, riktigt intressant om 20 år, när han törs helt skippa politikerfejset och släppa ner garden i medvetande om att han står pall. Men om 20 år ska han ju gå i pension! Vad har vi för vanvettiga pensionsålder på våra biskopar? och ändå väljer flera att gå lite före själva åldersstrecket.

Nåja, det kan nog bli bra med bisp Mogren ändå. Nog kan andra biskopar också tänkas säga att ”Kristus är på riktigt”, som Mogren i det här Bokmässe-arrangemanget, men här finns ett framskymtande allvar inför det på riktigt viktiga som inger respekt. Man tror på honom. Ur denna aspekt är han inte svenskt lagom och det är väl kanske det som kallas för fromhet, vilket Anna Lindman konfronterar honom med precis på slutet. ”Sen hörde jag en stund senare att du är otroligt from.” Mogren blir ställd, och vet inte vad han ska säga. Nej, vad svarar man på det? ”Otroligt from” undrar jag om någon bokstavligen sagt, men att Mikael Mogren uppfattas som att där finns en personlig fromhet, det torde stämma.

Är det en Franciskus-effekt, att Mikael Mogren blev vald? Snarare resultat av samma tidstypiska trend, kanske, men påve Franciskus tjänar just nu som inspirationskälla för kristna från många olika traditioner över hela världen. Om vi kan se hans kvaliteter och inse att vi ska efterfråga saker i den stilen även hos våra egna biskopar, och uppskatta det när vi finner små glimtar av det, har vi nog fått något av den där argentinske påven som är värt att tacka för.

Mogrens ”100 frågor om Gud och 200 svar” finns inte i min lista över böcker att köpa hem. Jag har för mycket oläst redan. Men det vore intressant att se vad han kommer fram till. Absolut. Lite längre fram… men det tränger sig ju hela tiden fram annat, som jag också vill läsa…

 

Länkar

Joel Halldorfs ledare i Dagen.
http://www.dagen.se/ledare/munkbiskopens-goda-aterkomst-1.780846

”Vad är Gud” – om och kring en liten videoprata/miniintervju från 2013 med dåvande stiftsadjunkten i Västerås Mikael Mogren. Det finns tre sådana här filmer med stiftsadjunkt Mogren på tuben, på temana ”Finns Gud?”, ”Vad är Gud?” samt ”Liv efter döden?” De centrala frågorna redan då, alltså.
https://rebellasandra.wordpress.com/2015/08/16/mikael-mogren-vad-ar-gud/
En kompis till mig kommenterade att det var ovanligt, att någon från Svenska kyrkan försökte besvara dem. Jag måste nog faktiskt hålla med, åtminstone vad gäller offentligheten.

For Everyman – för Envar?

Alma-Lena nämnde det medeltida ”Spelet om Envar” i ett blogginlägg. När jag på Wikipedia
https://en.wikipedia.org/wiki/Everyman_(play)
ser att Envar på engelska heter Everyman hoppar det till i mig. Det finns en Jackson Browne-låt som heter ”Waiting for Everyman” som jag alltid undrat vad den egentligen betyder. Engelska Wikipedia ger en bra förklaring av själva låtens kontext, men jag är fortfarande inte klok på ordet ”everyman” i sammanhanget.

 
Texten:
http://www.lyricsfreak.com/j/jackson+browne/for+everyman_20068517.html

https://en.wikipedia.org/wiki/For_Everyman_(song)
Kort kan man väl säga att det är en slags apokalyps, inte i kristen mening utan på mer vardagsspråk alltså fokuserad på världens slut. 60-talets entusiasm gick över i 70-talets medvetenhet om kallt krig och miljöförstöring. Den glada hippie-våren var slut, och när det blev höst blev en del av Brownes musikervänner ganska världsfrånvända (eller om de varit det hela tiden) och fantiserade om att bara lämna allt ihop, segla iväg mot horisonten och lämna problemen bakom sig (förmodligen i ganska påtänt skick). Typ så. Browne hoppar inte på det tåget. Han säger att han sitter och väntar på ”everyman” – vem och vad det då är.

Den här betydelsen av ordet hittade jag nog redan för 25 år sedan, men det gjorde mig inte klokare.
https://en.wikipedia.org/wiki/Everyman

Förutom det mer allmänna sammanhanget säger Wikipedia

Browne entitled the song ”For Everyman,” taking the name for his song from the name of boat that had sailed to the South Pacific to protest the testing of nuclear weapons in the early 1960s

Jag vet inte om det tillför något.

Wikipedia-artikeln citerar en Rolling Stone-artikel, som tolkar låten sålunda:

Deliverance must come for everyone, Browne insisted, not just hippie troubadours

(Räddningen måste bli för alla, inte bara hippietrubadurer)

Men inte kan ”everyman” helt enkelt betyda ”alla”. I så fall hade väl Browne valt ett vardagligare ord.

Kan Almas litteraturvetande ögon lösa det här? Någon annan? Har det faktiskt något med Spelet om Envar att göra? Kanske blogginlägget får stå här i väntan på någon allvetande Jackson Browne-expert, som surfar in och berättar hur det är…

Ang. religiösa ledares trovärdighet

Påve Franciskus lever ett liv de flesta av oss inte skulle klara av, och gjorde det redan innan han blev påve. Då tillbringade han sin fritid i Buenos Aires slum, och jag tror han saknar det. Folkmassorna på Petersplatsen har förmodligen delvis tagit över den funktionen, men jag tror nog att han föredrog slummen. Han är from på ett sätt som de flesta av oss inte kommer i närheten av, och samtidigt är han fullständigt öppen med att det händer att han faller i sömn medan han ber. Perfekt är han inte. Påven som talar om sig själv som syndare blir bara än mer uppfordrande.

Den som vet att Rebellas väg in i religiösa funderingar gick via ett intresse för katolicismen tror kanske att alltihop började med Franciskus. Så var det inte. När jag började nosa i det katolska var jag ohyggligt skeptisk mot den där påven med alla sina symboliska handlingar, som det skrevs så mycket om när han var nytillträdd. Jag började läsa om Katolska kyrkan ungefär ett år efter Franciskus tillträde, men berättelserna från hans första veckor som påve var fortfarande de som mest av allt satte tonen i mediaberättelsen om Franciskus. I sekulära media var de fortfarande helt tongivande, men även i de katolska engelskspråkiga tidningarna hamnade den påve-googlande läsaren fort där.

Själv betala räkningen på hotellet. Ditcha limousinen för att ta bussen med kardinalerna. Fira mässa i Rom och hälsa på hela församlingen efteråt, som en vanlig församlingspräst brukar göra (även i Katolska kyrkan? Jag har nog inte sett det, men mina katolska mässor kan räknas på ena handens fingrar. Det kanske är lite olika på olika ställen). Möta kardinalerna på samma nivå, istället för att låta dem komma upp till honom en och en, och först av allt själv uppsöka den kardinal som satt i rullstol. Be folkmassan på Petersplatsen välsigna honom, innan han välsignade dem. Utan tvekan omfamna och kyssa gravt vanställda människor, utan att först fråga om det konstiga utseendet beror på någon smittsam sjukdom.

Vackra gester, tänkte jag. Att folk inte genomskådar det. Att han i första hand presenterar sig som biskopen av Rom, det måste väl ändå vara en listigt uttänkt diplomatisk gest gentemot ortodoxerna?

Eller inte.

Det är när man inser att det inte är symboliska gester utan att han faktiskt är precis så här, som man får respekt för Franciskus. Det är också då man börjar tycka att han är ganska jobbig, och inser att han verkligen menar att jag – och du – egentligen borde sälja allt vi äger för att ägna oss åt bön och åt att tjäna andra. Med svenska mått mätt har jag det ganska påvert, men globalt sett är jag förstås rik. Är det logiskt att ha snävare mått än det globala? Knappast, va.

Joel Halldorf placerar i en Dagen-ledare in det här i tiden, och menar att det skett en omsvängning där vi tidigare accepterat ledare på grund av positionen i sig självt. Det gör vi inte längre, utan kräver tydlig personlig fromhet. Utan den har religiösa ledare inte trovärdighet.

Han skriver

Det som är viktigast för kyrkor som funderar över sin kommunikation i dag är inte kraftfulla kommunikationsavdelningar, medieträning eller smarta sociala media-strategier. Viktigare är fromhet (detta föraktade ord!), uppoffrande kärlek och ett mått av askes.

En icke föraktfull del av Svenska kyrkans kris, detta. Men jag tror att det är på väg att svänga. Ser vi inte i de senaste årens färsking-bispar mer framtoning av andliga ledare, där den personliga fromheten skymtar fram mer än vad som varit vanligt? Jo, säger jag. Absolut att det är så.

 

Länkar

Läs Joel Halldorfs ledare i Dagen. Läs också Pelle Lindvalls kommentar under artikeln, enligt egen uppgift kyrklig kommunikatör (oklart i vilken kyrka), som ett exempel på hur man inte ska läsa den här artikeln.
http://www.dagen.se/ledare/munkbiskopens-goda-aterkomst-1.780846

Ekonomi och evolution

1.

En bit ekonomisk historia. Vägen från den medeltida ekonomin, baserad på adelns jordinnehav och ständigt skattande av plågade bönder, till sparande och bankväsende och allt det som vi idag kallar för kapitalism. Poddradioserien ”Människan och maskinen”, avsnittet ”Ekonomi”.

Någonstans i mig durrar det av en aning att det här på något sätt går att knyta ihop med Patrik Hagmans böcker ”Om kristet motstånd” och ”Om sann gemenskap”. För honom är kristendomen ett slags vapen mot det kapitalistiska systemet, och det som detta system gör med oss.

Ekonomin är en maskin, säger poddavsnittet. En självgående maskin. Egentligen finns inte det ekonomiska systemet, i någon mer handfast mening. Egentligen är den något som vi kommit överens om. Ett sätt att tänka, vare sig mer eller mindre än så.

Var stod Israel på Jesu tid, vad gäller pengar? Rådde det ett slags kapitalism – eller inte? De hade inte gått igenom vårt stadium av klockren feodalism, väl. Deras system måste kanhända kallas för något annat. Vet ej.

Är kapitalismen som vi känner den – med banker och ränta etc – som system, som maskin, självklar? Uppfinner den sig själv oavbrutet i olika kulturer, som av en naturlag – eller inte?

 

2.

Jag läste en text på teologi-bloggen Läsarna som var intressant, men svår. Att det dras en massa växlar på evolutionsteorin som man inte kan dra, som är övertolkning, att läsa in en massa i evolutionen, det är ju uppenbart. Det behöver man kanske inte dessa krångliga resonemang för att komma fram till. Eller så behöver man det, för att reda ut vari felresonemanget består? vilket jag i så fall inte klarar av.

Poddavsnitt nr 2 i serien ”Människan och maskinen”, ”Mysteriet”, berör ett mycket likartat ämne. De pratar om Dawkins, hans ”Den själviska genen”, och märkliga slutsatser av hans resonemang. Mycket av avsnittet går ovanför min horisont, men här finns något slags beröringspunkt med Joseph Sverkers text.

Men det får vila. Kanske stöter jag på mer på temat i framtiden – då ska jag lyssna.

 

Länkar

Människan och maskinen: Ekonomi
https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/160710?programid=4462

Människan och maskinen: Mysteriet
https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/151902?programid=4462

Läsarna: Det verkliga problemet med evolutionsteorin och människosyn, av Joseph Sverker
http://www.läsarna.se/det-verkliga-problemet-med-evolutionsteorin-och-manniskosyn/