Ja, äktenskapets innebörd är radikalt förändrad. Men inte på det sätt som många säger.

Kampanjen ”Bevara äktenskapet”, det där konservativt tvärkristna initiativet emot könsneutral äktenskapslagstiftning, har fått ungefär allt om bakfoten. Det är inte könsneutral äktenskapslagstiftning som förändrat äktenskapets innebörd. Äktenskapets innebörd är redan radikalt förändrat.

Idag gifter vi oss av kärlek, och förundrar oss över att vi inte lyckas få äktenskapen att hålla ihop som på mormors mormors tid. Vi missar gärna en viktig skillnad. På mormors mormors tid var äktenskap och familj den enhet som gav människor ekonomisk trygghet. En försörjningsinstitution, om man så vill.

Idag behövs inte detta på samma sätt. Idag kan man, om man så måste, leva ensam med sina barn. På medeltiden vore det om inte omöjligt, så mycket mycket svårt. En ensam kvinnlig familjeförsörjare skulle bli mycket, mycket fattig och ganska ofta, beroende på omständigheterna i övrigt, inte överleva särskilt länge.

När Jesus förbjöd omgifte efter skilsmässa var det inte för att han såg äktenskapet som sakramentalt (detta bisarra katolska påfund), inte heller i värnande av någon form av sexualmoral. Det var av omsorg om kvinnors försörjning. Okej, Rebella är väl inte mycket till exeget, men det är den enda tolkning jag hört som låter rimlig. Framför allt har jag aldrig hört några rimliga argument mot.

Att göra äktenskapet könsneutralt och könskombinationsneutralt är alltså inte att förändra äktenskapets innebör i någon större grad. Det är en logisk konsekvens av hur äktenskapets innebörd har förändrats.

Prästens tolkning, eller kyrkans tolkning

Också predikan är något vi gör, tillsammans.

Uh. Va. Prästen står och babblar för menigheten. Hur kan det vara att göra något tillsammans?

Patrik Hagman har bestämt sig för att tolka hela gudstjänsten som att den är till för att skapa en kristen gemenskap, och därmed forma de som regelbundet går i den. Det är ett av temana i hans bok ”Om sann gemenskap”. Men hur får man in predikan i detta?

Om man tänker sig att predikan inte är färdig förrän församlingen har tagit emot den, kanske? Om församlingens mottagande av predikan är en del av den?

Ganska ofta känns predikan som något som bryter mot formen, tycker jag. Som ett avbrott. Så borde det nog inte vara.

Hagman tar upp ett annat möjligt sätt att se på predikan, som nog varit väldigt vanlig. Predikan som undervisning. Prästen serverar, församlingen tar emot. Sedan smittar detta synsätt av sig så resten av gudstjänsten också ses som något församlingen är publik till, snarare än deltagare i, tycker Hagman. Att det där är en fälla som lätt trillas i är uppenbart.

Predikan på hagmanskt sätt verkar inte lätt att genomföra. Det gäller att avstå från att glänsa i rampljuset. Inga flashiga väckelsepredikanter här, inte. Och så att stå för ”kyrkans tolkning” istället för sin egen – vad nu det betyder.

Texter kan alltid tolkas på olika sätt. Det splittrar. Predikan ska därför ena, genom att ge en tolkning av texterna som församlingen kan enas kring. Så säger han, han Hagman.

Det här låter svårt. Jättesvårt.

Predikan ska hjälpa oss att förstå den värld vi lever i, ur ett kristet perspektiv. Därmed blir predikan alltid politisk – vilket inte behöver betyda partipolitiskt. Jag undrar hur en församling som inte är skapad genom att människor med något gemensamt – t.ex. samma socialgrupp och umgängeskretsar – sökt sig till varandra, ska lyckas med att hitta sådant man kan enas kring. Minsta gemensamma kristna nämnare kanske ändå blir ganska magert.

Att som kristen ge tolkningsrätten åt gemenskapen, personifierad av predikanten, är därmed en av de viktigaste – och svåraste – övningarna i att ingå i en gemenskap som inte hålls samman av mina personliga preferenser utan som förväntas forma dessa preferenser. De flesta predikanter känner säkert en berättigad bävan inför en sådan beskrivning av vad de gör – och de som inte känner så kanske borde göra det.

Inte mina personliga preferenser. Sicken nutida svordom.

Om det här ska bli begripligt behöver jag tydligare exempel, ur någon typ av kristen församling där det faktiskt fungerar så här. Tills dess låter det ganska utopiskt. Man kan försöka sträva mot sitt omöjliga ideal, förstås. Görs det faktiskt, någonstans?

Och hur får man en situation där församlingen personifieras av predikanten?

Jag får lust att intervjua en massa präster och pastorer kring hur de ser på sin roll som predikant. Hur många har ungefärligen hagmanska ideal? Hur många församlingsbor har ungefär de förväntningarna? Inte så många, skulle jag tro.

Sen kan man förstås ändå säga att det är så här det borde vara, och sträva ditåt. Men jag tycker det känns väldigt svårt i en luthersk gammal folkkyrka. Kanske lite lättare i delar av frikyrkoköret, men där har man väl redan valt sig sin grupp som på många sätt liknar en själva. Tar vi istället den gamla folkkyrkan med sin församlingsinledning, måste vi komma ihåg att vi bor ganska segregerat. De olika socialgrupperna kommer inte nödvändigtvis att träffas i samma kyrka. Ska det då predikas annorlunda på Övre Östermalm än i Skärholmen?

Som vanligt ger han mig en del att tänka på, Patrik Hagman. Det här var både svårsmält och intressant. Om jag framöver försöker analysera diverse predikningar i hagmanska termer, vad kommer jag då månne fram till.

Förnekande av svensk kultur, och beredvillighet att tona ner korset

Medkänsla med andra människor, den djupgående insikten att de också är människor som delar samma villkor, är inget man hux flux tillämpar på hela mänskligheten. Tvärtom, man utökar det gradvis. Från familjen, klanen, gruppen, kan man sedan sträcka sig vidare till den som på något sätt betraktas som främling. Vi gör ett misstag i Sverige när vi i ett försök att inte diskriminera och vara lika ”goda” mot alla närmast försöker sudda ut den egna gruppen. Snarare tar vi då bort den identifiering som utgör grunden till att sen extrapolera till även andra människor.

Detta enligt författaren Dan Korn, som sade ungefär så på ett arrangemang kring hans då tämligen nysläppta bok ”Rasister är vi allihopa”. Boken innehåller inte mycket om detta, dock. Jag gav mig därför i kast med en liten skrift som Korn har släppt på Timbro – ”Svensk kultur som en förutsättning för integration” – som gav åtminstone lite matnyttigt.

I början av skriften berättar Korn om ett möte med många beslutsfattare 2015. Ämnet synes ha varit något i stil med integration, ”nyanländas etablering” är de ord som Korn använder och jag antar att det var den officiella formuleringen. Mötet var hopsamlat av statsminister Löfven. Ingrid Lomfors vid Forum för levande historia höll inledningsanförande med följande text projicerad på väggen bakom.

1. Invandrare är inget nytt
2. Vi är alla en konsekvens av invandring
3. Det finns ingen svensk kultur

I Sverige tenderar vi att försöka mota rasismen i grund med förklaringar om att det inte finns något som är svenskt, egentligen. Kåldolmen är inte svensk för den kommer egentligen från Turkiet, och så vidare. För bara några år sedan sade jag sånt här själv. Enligt Korn är detta dumheter. Det man då argumenterar emot är en halmdocka. Ingen är så dum att den tror att svensk kultur är något statiskt över århundradena, och givetvis finns massor av utländska influenser. Det inser alla – även sverigedemokrater.

Genom att undvika att identifiera vår egen kultur, får vi svårare att förstå oss själva. Därmed försvårar vi även integreringen av invandrare. Detta är Korns tes.

Nu till mitt ärende.

Det där tänket om att empati utgår från identifikation, som man utvecklar stegvis till fler grupper, som jag minns från Korns prata. Det är extremt tillämpligt på den ordentligt havererade diskussion som förs inom Svenska kyrkan, vad gäller inställningen till förföljda kristna runtom i världen: bör man engagera sig mer för, och prata mer om dem, än om andra? Nej, säger en del. Förstås inte. Förföljda människor är förföljda människor och vi ska inte bry oss om dem för att de är kristna, utan för att vi är kristna. (Det sista är förvisso en snygg oneliner.)

Om svenskar gärna förnekar svensk kultur med syftet att motverka rasism, har Svenska kyrkan en likartad tendens att i mötet med andra religioner, särskild då islam, tona ner sin egen egenart för att motverka framför allt islamofobi.

Det är dumt. Så gör nästan ingen annan. Det fungerar inte.

Den här tendensen märks i mötet med andra religioner, där man kan börja tala om att täcka över sina egna religiösa symboler i egen lokal för att anpassa den till en annan religiös grupp som skulle kunna använda den.

Den märks när präster skriver debattartiklar om att släppa in andra religioner i kyrkorna – unilateralt, märk väl, något annat antyddes inte någonstans i Storkyrkoprästernas debattartikel. Det är de kristna som ska bjuda till, åtminstone var detta det enda som yttrades.

Den märks, när man i gemensamma dokument med muslimer och judar använder frasen att Gud är en – vilket en del kristna reagerar mycket negativt på, delvis eftersom de orden är ur den muslimska trosbekännelsen.

Och den märks, när Svenska kyrkan räds att tala om förföljda kristna i tron att detta mer eller mindre automatiskt skulle leda till fientlighet mot islam.

Det senaste året har det ibland talats om att Svenska kyrkan skulle syssla med synkretism, alltså religionsblandning. Det pratet är fruktansvärt överdrivet. Vad Svenska kyrkan och dess företrädare skulle behöva göra för att väsentligt minska mängden anklagelser är egentligen mest bara att ändra på sin retorik, och stå rakare i ryggen i mötet med den andre.

Den andre? Främlingen? Ja. Låt oss erkänna det. Det är inget fel att göra det. Det är tvärtom sunt.

I sin lilla nätskrift om svensk kultur och integration skriver Dan Korn:

I Sverige har mångkulturen gjorts till ett myndigheternas projekt mot befolkningen. Befolkningen beordras att maka på sig, för att göra plats för mångkulturen. Ingen frågar efter den ”kompetens och livserfarenhet” som majoritetssvensken har. I stället har det blivit en officiell ”sanning” att det inte finns någon svensk kultur. I stället för att försöka förstå den svenska kulturen och utnyttja den för att skapa integration, försöker man bekämpa den.

Vill man skapa ett verkligt inkluderande samhälle måste man göra tvärt emot det svenska receptet att förneka svensk kultur och samtidigt försöka tvinga svensken att assimilera sig in i det mångkulturella. Om man bejakar det egna kulturarvet får majoritetssvensken ”kompetens och livserfarenhet” att bidra med. Mångkulturen är inte något vi kan välja eller avstå från, eftersom det är ett faktum att människor av olika bakgrund numera lever tillsammans. Men en glädje för den svenska kulturen kan skapa en positiv självbild för svenskar. Och en positiv självbild behöver vi, både som individer och som gemenskap.

Översatt till det religiösa området bör Svenska kyrkan stå rakare i ryggen och erkänna att man ingår i ett ”vi”, vi kristna – men att det inte alls behöver betyda att det blir svårare att bemöta främlingen. Tvärtom. Vad som behövs för att leva sida vid sida med muslimer är kristet självförtroende.

För att undvika att prata om förföljda kristna har man från Svenska kyrkans håll ibland istället talat om ”förföljda troende” vilket är en helt blodlös term, som inte inbjuder till någon som helst identifikation. Det är dumt. För det första utesluter termen förföljda ateister. För det andra måste de förföljda, på hela skalan från de som har svårt att utöva sin tro till de som mördas, ges namn, ansikten, bli mänskliga, så man känner in på sin hud att det hade kunnat vara jag.

Därför kan man gärna börja med att prata om de som tillhör den egna ”klanen” – i det här fallet den kristna. Nämn också konkreta länder, platser, händelser. Gå sedan vidare till andra grupper: yazidier, shiamuslimer, de sunnimuslimer som på namngivna platser fått det bevisat att deras trosutövande inte duger för att exempelvis IS ska erkänna deras existensberättigande.

Tala både om förföljda kristna ute i världen, och om andra som förföljs. Om någon annan talar enbart om förföljda kristna då nickar du, håller med, och tillägger efter en stund något om fängslade och pryglade ateister i Irak, eller om shiamuslimer som IS självmordsbombat ihjäl och shiitiska helgedomar som jämnats med marken. Inte för att byta ämne, inte för att man inte får eller bör prata om de kristna som IS riktar in sig mot, utan för att vidga bilden. Säg inte att vi inte ska prata så mycket om förföljda kristna, med motiveringen att det kan utnyttjas av de som omfattar det islamfientliga tankekomplexet. Anklaga inte heller vederbörande för att inte ha rent mjöl i påsen, att själv vara en som omfattar nämnda tankekomplex. Det må vara sant eller inte, men det spelar mindre roll: det leder inte till något gott.

I religionsdialog med muslimer är det nog faktiskt inte särskilt klokt att acceptera och skriva under på formuleringen ”Gud är en”. Att judar kan skriva under på den kan jag förstå, men kristna bör ha mer problem med det. Det är en muslimsk trosbekännelse som förstås i första hand har udden riktad mot den polyteism som Muhammed bekämpade, men som lika gärna kan betyda ”Gud är inte treenig”. Den dubbelheten vill kristna gärna undvika, inte sant. Så säg hellre att såväl kristna, judar och muslimer tror på en enda Gud, eller på den ende guden.

Sverige har en kultur. Den är givetvis skapad i mötet med en omvärld, men låt oss inte förneka att Sverige har en kultur. En av denna kulturs främsta särdrag är att vi håller hårt på jämställdhet. Detta ska vi fortsätta hålla högt, även i mötet med människor som levt i en värld som på denna punkt är ungefär som vår var för 100 eller 200 år sedan.

Låt oss inte neka oss den helt normala mänskliga reaktionen, att i första hand identifiera oss med människor som på något sätt liknar oss själva – till exempel genom att ha samma religion. Identifikationen är vägen till att kunna vidga sitt medlidande. Den bör inte förhindras.

Och låt oss börja med att lära känna oss själva och prata med varandra – hela gruppen kristna i Sverige, eller åtminstone inom Svenska kyrkan – istället för att, i ett försök att undvika att skapa ett ”vi kristna” och ”de, muslimerna”, skapa och upprätthålla ett ”vi” och ett ”de” inom Svenska kyrkan. Innan vi klarar att leva med varandra, har vi knappast särskilt mycket att lära vare sig oss själva eller någon annan om hur man lever tillsammans med andra religioner.

Låt oss också inse att de som talar på sätt som gör en del av oss fullständigt vansinniga, talar som de gör med goda avsikter och inte behöver vara vare sig onda eller okristliga. Kanske de mest bara är vilseledda av denna svenska trend att i mötet med den andre tona ner det egna, som förhoppningsvis nu har kulminerat och börjat blåsa över.

 

Länkar

Svensk kultur – en förutsättning för integration, av Dan Korn, för nedladdning på Timbro.
http://timbro.se/rapporter/svensk-kultur-en-forutsattning-for-integration
(Dan Korn har tidigare skrivit böcker om så skilda saker som folkliv i Västsverige och 50-talets Kejne-affär, och verkar nu ha skiftat spår till Sverige och svenskarna, rasism och integration – hur länge det spåret nu ska hålla i sig. Annars är han rabbin i Manchester. Mångsidig människa, denne Korn. Vad ska nästa kornska bokskrivartrend bli, när han är färdig med integration och invandring? 1800-talets dalkullevandringar? Ett närstudium av svenskar i England? En analys av 1900-talets svenska utrikespolitik? En biografi över någon helt bortglömd bondkomiker från 1920-talet?)

Dagen-TV: Religionsmix eller dialog?
Det intressanta i detta sammanhang är vad den högkyrklige prästen Bo Brander säger vid ca 14:e minuten.
http://tv.dagen.se/religionsmix-eller-dialog?start=840
Om din webbläsare samarbetar, ska länken leda till rätt tidpunkt. I sammandrag säger Brander ungefär så här:

I Sverige har vi en fördom om att invandrare med annan religion ska skyddas mot både tydligt profilerad kristendom, och sådär lite kulturell-kristna saker som skolavslutningar i kyrkan. I själva verket är det mycket lättare för invandrarna med annan religion att förstå sig på en tydligt profilerad kristendomen än luddigare varianter, och de förväntar sig om vi använder kyrkorummet att där ska vara något tydligt kristet. I mötet ska man istället som ett förtroende visa det finaste man har.

Bo Brander må vara en högkyrklig tönt*, men det kanske finns plan där han har insikter som det är klokt att ta tillvara.

 

* Rebella har hemskt svårt att betrakta åsikten att innehav av bröst och vagina skulle göra en människa otjänlig till prästerlig tjänst, som något annat än töntig.

Agendablad 2.0

Jag ogillar egentligen agendablad. För mig känns de ängsliga. Ett erkännande av att gudstjänsten inte står på egna ben, av att de deltagande inte kan formerna. En uppmuntran till mig att kämpa för att klara av att sjunga i varje psalm, fast mitt febrila hoppande mellan text och notbild gör så jag i efterhand inte vet vad jag sjungit.

Men ett agendablad har jag sett som jag inte upplevde så. En kaxig liten produkt, tryckeritryckt istället för bara utprintad på laserskrivaren. I marginalen fanns små nycklar, för den som vill förstå högmässans hur och varför. Det här agendabladet säger ”Vi vet vad vi gör, och varför. Ja, formen är lite svår, men man kan lära sig. Varsågod: börja här.”

Jag är en usel fotograf. Det här plåtades i alldeles för dåligt ljus. Fixa till? Vet inte hur man gör. Plåta om? Äh. Den som är intresserad av ämnet står ut med de dåliga bilderna. Övriga har nog redan slutat läsa.

Agendabladets framsida. Högmässa. Allmänna serien. Församlingens logga i övre högra hörnet. Från klockringning till kyrie.

Man kan klicka på bilden för att få upp storleken så texten blir läslig. Annars lyder anmärkningarna i marginalen:
Kyrkklockorna har kallat till gudstjänst i Kristi kyrka sedan 500-talet.
När korset bärs fram i procession står församlingen. Korset symboliserar Kristus och processionen Guds folks vandring i hans efterföljd.
Jesus har makt att förlåta oss våra synder, (Luk. 5:24). Detta uppdrag har han gett vidare till sina apostlar. (Joh. 20:23)
Det trefaldiga helig, Trishagion, som prästen sjunger före Kyrie, infördes i liturgin på 430-talet.

Ingen bildningsskräck här, inte. Sånt gör Rebella glad.

Så här funkar layouten av ett helt uppslag. Som synes ligger marginalupplysningarna i direkt anslutning till det mässavsnitt som berörs, inte estetiskt utplacerat. Funktion över form.

Andra uppslaget

Marginalavsnitt: Herrens bön, Matt. 6:9-13 är den enda bön som Jesus har lärt oss. Den avslutande lovprisningen, doxologin, kommer från De tolv apostlarnas lära från 100-talet. Svenska kyrkan använder bönen liturgiskt i två översättningar.

Angående De tolv apostlarnas lära, alltså Didache, måste jag opponera mig lite. Det är väl knappast så att den är ursprunget till doxologin – däremot är den ett bevis på att doxologin är så gammal. Didache är väl en sådan skrift som glömts bort och återupptäckts, om jag inte har fel?

"Se Guds lamm som borttager världens synder", säger Johannes döparen, den siste profeten, Joh. 1:29. Johannes finns i vårt stora altarskåp längst ut på södra sidan och pekar på en tallrik med Guds lamm på. Detta är Kristus som för oss blir utgiven i den heliga måltiden.

Och så Guds lamm. Anknytning till själva kyrkolokalen, till den symbolik som finns i dess gamla kyrkokonst. Det här är självklart för er gamla kyrkisar men jag försäkrar: nykomlingar må kanske veta teoretiskt vad ”Guds lamm” står för, men det känns nog ändå inte självklart varför man sjunger om Guds lamm precis där man gör det. Ah, det har med nattvarden att göra. Det är något slags förberedelse inför nattvarden, ja.

Marginalfragment: Den aronitiska välsignelsen återfinns i 4 Mos. 6:24-26. Den infördes i gudstjänsten av Martin Luther.

Det är så trevligt när pusselbitarna klickar på plats.

Att välsignelsen kallas den aronitiska och att det var Luther som införde den visste jag redan. Katolikerna kör en annan version. Men att gudstjänsten i såpass hög grad är byggd på bibeltexter, om än omarbetade, det hade jag nog inte riktigt förstått. Temat är återkommande, med hänvisningar till diverse bibeltexter.

Närbild av en liten del av en sida, med ett inringat marginal-avsnitt som lyder: Alla böner i mässan avslutas med ordet Amen. Amen är ett hebreiskt ord som betyder fast eller säker. I synagogans gudstjänst används amen och kyrkan har övertagit det med samma innebörd, ett instämmande "så vare det".

Om ordet ”amen”.

Den lilla utredningen av ordet ”amen” säger inget direkt förvånande, men är en tydlig anvisning: så här kan man tänka, när man uttalar det ordet.

Den här agendan är smygundervisning. Just därför är den så bra. Den som vill ha det som står där i marginalerna, den suger åt sig. Och den som är ointresserad kan ju bara strunta i. Det kan man alltid göra med sånt som står ute i marginalen. Smart.

Förmodligen är det nivåblandningen på faktauppgifterna som gör att förnumstigheten lyser med sin frånvaro. Det är bra. Bladet skriker inte ”du som är nybörjare ska läsa i marginalerna”. Där finns något för de allra flesta.

Någon i Sigtuna församling förtjänar ett pris, av något slag. Eller så är det någon annan församling som borde ha priset, och Sigtuna har bara snott. I så fall har de snott bra.

Undras hur stor del av marginalen som uppdateras när församlingen byter agendablad pga andra liturgiska melodier i annan del av kyrkoåret, och hur mycket som förblir oförändrat.

Finns det ingen ledning att ställa till svars?

Så korta yttranden som i Dagens intervju med bisp Eva Nordung Byström i Härnösand kan lätt missförstås. Det är synd att hon inte får mer utrymme. Perspektivet är intressant.

Bispen påpekar att en webbkampanj trots allt bara är en webbkampanj. En sådan kan startas i ett syfte, sen vet man inte vart det hela tar vägen. Det beror på de som deltar, och hur som helst är handlingen att gå med i en FB-grupp ganska begränsad.

Det är så lätt att uttrycka en åsikt, posta en uppmaning och gömma sig bakom något som inte förpliktigar.

Sant. Med tanke på det höga tonläget kan man tro att det handlar om något mer väsentligt än så, som om Svenska kyrkan sagt nej till att delta i en internationell insamlingskampanj eller så. En storm kring en Facebook-grupp borde vara en storm i ett vattenglas, som bispen säger. Å andra sidan handlar nog konflikten mindre om själva FB-gruppen, och mer om att Svenska kyrkan har en hög befattningshavare som yttrat sig på ett olämpligt sätt – och på intet sätt verkar vilja pudla för detta.

Det andra intressanta som bispen i Härnösand har att komma med är detta.

(Dagens reporter:) Men nu är det Svenska kyrkans ledning som har anklagas för att inte visa tillräckligt stöd för förföljda kristna?

– Och här finns ett grundläggande problem som gör att debatten blir missriktad. Svenska kyrkan har inte någon sådan ledning som medierna envisas med att ställa till svars. Kyrkomötet fattar beslut om styrdokument, biskopsmötet om tro och lära. I övrigt består kyrkan av självständiga församlingar och pastorat där man fattar lokala beslut. Så det finns ingen enda ledning som man kan kritisera eller debattera med, ingen som fattar beslut om att vi ska tycka si eller så. Vi måste lära oss om hur kyrkans organisation ser ut innan vi kritiserar den. Som det är nu skäller man på ärkebiskopen för att hon inte uttalar sig, som om hon var någon sorts president. Det kan bli väldigt fel.

Det finns ingen ledning. Ehm. Nä, riktigt så menar hon nog inte. Hon menar nog att just biskoparna inte har den makt som folk tror. Ändå flänger ärkebiskop Antje Jackelén omkring i Almedalen och debattartiklar sig som om hon vore makthavare, snarare än galjonsfigur krönt med mitra istället för krona. Så som strukturen och makten i Svenska kyrkan nu ser ut, kanske ärkebiskopen egentligen borde nöja sig med att inviga saker (vilket man på kyrkiskt sätt oftast inte gör genom att klippa av band utan med annan slags högtidlighållande) samt döpa prinsar och prinsessor.

Makten ligger istället hos ett någorlunda demokratiskt valt kyrkomöte, som motsvarar riksdagen fast bara sammanträder ett par gånger per år, samt kyrkostyrelsen som motsvarar regeringen – och så i byråkratin. Kyrkokansliet. Kurian i Uppsala. Samma som fick för sig att ändra sitt uppdrag att åstadkomma en varsam revidering av kyrkohandboken, till att istället göra om drastiskt eftersom de själva fann det lämpligt.

Det är en medlem i denna kuria som yttrat sig olämpligt, och inte tagit ansvar för det – bara sagt att han yttrat sig som privatperson, vilket han nog inte kan göra. Vem skulle ha makt att förmå honom att förstå detta? Kyrkokansliets chef – som kanske tycker samma som komm.chefen Sjöberg. Och så kyrkostyrelsen. En styrelse yttrar sig inte utan att först ha sammanträtt om saken, väl. Det här låter väldigt tungrott. Sålunda kan komm.chef Sjöberg blogga och Facebooka på. Hur länge det dröjer innan han lyckas röra upp himmel och jord nästa gång återstår att se.

Bisp Eva N B säger också

– Sedan så verkar man inte vilja ta till sig att Svenska kyrkan har ett omfattande internationellt arbete där man dagligen jobbar med stöd till förföljda kristna. Via samarbetskyrkor stödjer vi församlingar på plats och i Sverige arbetar församlingarna med utsatta kristna grupper som kommit hit. Det kan man läsa om på vår hemsida. Av säkerhetsskäl kan man inte alltid skylta med allt man gör, men i den pågående debatten får man intrycket att Svenska kyrkan inte gör någonting. Det är ett mycket nonchalant och sorgligt sätt att hantera fakta på.

Kyrkan består av församlingar och pastorat. Det är de som agerar – eller inte. Och det är dem man eventuellt kan ställa krav på, vad gäller vad de gör för förföljda kristna. Hum. I och för sig skulle man nog kunna ställa till något större, på nationell nivå, om man ville. Men ändå.

Det kan nog finnas skäl till att just Eva Nordung Bylund är den som påpekar att biskopar gärna blir hudflängda i media fast de egentligen har liten möjlighet att styra över det som de blir hudflängda för. Tydligen har hon i sitt eget stift kämpat emot en förändring som än mer minskar biskopens makt, men blivit nedröstad i stiftsstyrelsen. (Det här är ett sådant fall där jag litar på Bloggardag alltså Dag Sandahl som källa: när han själv läser dokument och skriver om dem. Annat han skriver kan ha vilken källa som helst, inklusive löst skvaller.) Vad gäller det ärendet uppger och tänker Sandahl

När det fanns en konflikt som tycks motsvara denna i Växjö stift, avgick biskopen. Eva Nordung Byström är nog personligen mer charmerande än Sven Thidevall, så det behöver inte bli så. Men är det en grundläggande konflikt som äventyrar samarbetet på stiftskansliet, brukar lösningen vara att någon får gå. Det ska inte uteslutas att det blir biskopen, om man analyserar den kyrkostruktur och styrningen av den, som vi numera har – eller för den delen om man analyserar det fattade beslutet.

Om ingen får gå, antar jag att det kan fortsätta kärva ordentligt.

Liten formell makt, men den som alla ställer till svars om det blir fel. Det verkar inte lätt att vara biskop.

Att ge biskoparna rösträtt i kyrkomötet och åter sätta dem som chefer över kyrkoherdarna är nog ett absolut minimum. I övrigt tjatar Rebella som en gnu att vi borde studera hur kyrkorna Church of England organiseras och styrs. Där har biskopskollegiet en inte oväsentlig formell makt, utan att gå så långt på den punkten som det katolska systemet – och det är väl ändå rimligt, om man nu ska ha biskopar. Därutöver borde vi kika på de lutherska folkkyrkorna i våra nordiska grannländer. Är det samma kyrkliga oreda i Norge, Finland, Danmark? Om inte – varför?

Jag såg några röster som tyckte att bisp Eva N B i Härnösand bara försökte skylla ifrån sig, slippa ta ansvar. Det tror jag inte alls. Jag tror hon fullt ärligt menar det hon säger, och jag tror hon har goda skäl. Sen kanske det är lite malplacerat just i Mitt kors-bråket, där den makt som borde ta ansvar för sina handlingar snarare finns i Uppsala-kurian. Å andra sidan kan tydligen ingen biskop tvinga den kurian att göra vad den borde.

Skjut inte på bisp Eva, n.b. (sic) för den intervjun. Hon gör nog så gott hon kan.

 

Länkar

Bisp Eva Nordung Byström i intervju i Dagen. 22/8
http://www.dagen.se/biskop-debatten-kring-mitt-kors-ar-en-storm-i-ett-vattenglas-1.768905

Bloggardag om konflikten i Härnösand. November 2015
http://bloggardag.blogspot.se/2015/11/konflikten-i-harnosand-127.html

Sofia Lilly Jönsson i Expressen om att ärkebiskopen inte har mycket makt. 10/8
http://www.expressen.se/kultur/att-skalla-pa-antje-jackelen-hjalper-inte/

Ragnar B. Goode

Under ytan på många av senaste årens konflikter runt Svenska kyrkan – Brunnegate, Storkyrkodebaclet, och nu senast Mitt kors-bråket – ligger frågan om kristendomens exklusivitetsanspråk. I grunden är det samma fråga som alla monoteistiska religioner måste brottas med. Hur ska man förhålla sig till människor som har andra religioner?

Om ens egen religion är rätt och alla andras fel är det rimligen rätt att omvända så många man kan, om man så måste ta till svärdet. Den logiken körde vi på medeltiden. IS tänker fortfarande så. Stora delar av kristenheten har slutat omvända folk med våld, men tänker annars ungefär likadant.

Om man å andra sidan säger ”andras religioner är lika bra” har man i princip onödigförklarat sig själv. Hur hittar man en väg, ett sätt att tänka som är intellektuellt hållbar och ändå troget mot sin egen religion, sitt eget arv – eller för att nu prata mer konkret kristet, mot Jesus Kristus?

Bispen i Uppsala stift, Ragnar Persenius’ senaste blogginlägg adresserar precis detta. Persenius är inte sådär krispigt kristallklar så att formuleringarna omedelbart fastar i läsarens hjärna, men bara man grunnar lite trillar poletten ner. Tankarna är egentligen inte sensationellt nya, helt olikt allt annat som tänkts förut. Den katolska officiella teologin bygger allt sedan Andra vatikankonciliet på något liknande. Men det unika – förlåt mig om jag tar munnen full här, för jag har inte hängt med i det svenskkyrkliga särskilt länge. Men det här är första gången jag sett en svenskkyrklig biskop gå till botten på en aktuell konflikt och presentera en intellektuellt, logiskt och teologiskt hållbar lösning med kapacitet att ena och hålla samman.

Det är mycket möjligt att ungefär detta tänk redan ligger bakom många av de mer klatschiga yttranden vi får oss presenterade i media, av biskopar och andra kyrkliga överhetspersoner. Varför får vi i så fall aldrig detta mer sammanhållet presenterat för oss? Varför svarar ingen så här, när anklagelserna om ”religionsblandning” och ”svika korset” haglar?

Ragnar Persenius lär redan ha skrivit om detta i Längtan möter närvaro. Den boken kommer snart att vara på väg hem till Rebellas brevlåda. Andra kan ju också ha skrivit om liknande – men vem presenterar för törstande Rebellor och annan menighet att sådant finns? Hur hittar vi vidare? Generellt sett möts vi av en nivå som är så grund, att den snarare liknar reklam. Detta av en kyrka som säger sig hantera livets djupa och svåra frågor. Nej hörni, detta håller inte.

Svenska kyrkan behöver fler Ragnar Persenius. Nej, jag föreslår inte kloning. Riktigt så unikt är den intellektuella prestationen ändå inte, om man letar bland biskopar utanför landets gränser. Det borde räcka bra med att skapa strukturer som gynnar blivande perseniusar så de utvecklas till människor beredda att med empatin påslagen gå till konflikters grund, gräva i teologin och försöka hitta något hållbart varmed sår kan läkas. När väl det mönstret är etablerat behöver man inte göra det som Ragnar Persenius nu gjort: bryta mot ett helt uppförandeparadigm för att visa på något annat.

Kring denna fråga ligger folk bildligt talat i skyttegravar. Om de ska kunna mötas, krävs det något på den här nivån. Jag förstår ju att inte alla omedelbart kommer att ansluta sig till den perseniuska synvinkeln, falla varandra om halsen och börja tralla kumbayah, men detta är en version som många borde kunna acceptera. Om man inte själv är beredd att tänka likadant kan man ändå tänka ”jag håller inte med, men åsikten är respektabel”. Om tillräckligt många tycker det, har de som ändå vill fortsätta väsnas tappat huvuddelen av sin publik.

Det ser så lätt ut när det är gjort. Nästan självklart. Det svåra är att gå först.

Nå men nu vet vi åt vilket håll kyrkligt ledarskap bör sträva i denna fråga. Inte sant? Inte presentera löst tyckande, utan förankra det teologiskt.

Go Ragnar go, go!

Länkar

På bisp Ragnar Persenius blogg: Medmänniskan söker livets Gud
http://blogg.svenskakyrkan.se/biskopragnar/2016/08/20/medmanniskan-soker-livets-gud/

Mitt kors-debatten for dummies

En liten genomgång av debattens svängningar, i ungefärlig kronologisk ordning.

Upptakten

IS-sympatisörernas mord på den franske katolske prästen Jacques Hamel inträffade medan Svenska kyrkans ärkebisp Antje Jackelén var på semester. Den som yttrade sig för Svenska kyrkans räkning, genom en text på SvK:s websajt, var istället Anne-Louise Eriksson. Hon har tidigare varit Svenska kyrkans forskningschef och är numera rektor för dess prästutbildning – en höjdare, alltså, fastän doldis. Få vet vem ALE är. Detta, tillsammans med den låga känslomässiga temperaturen i texten, satte igång en sedvanlig omgång överdrivet skäll på Svenska kyrkan. En del avkrävde Svenska kyrkan och dess ärkebisp att ”ta avstånd” från mordet, med flera liknande övertoner. (Har de som ställde kravet själva ”tagit avstånd från” mordet? Om inte, varför kräver de det av någon annan? När fördömde du själv, gode läsare, något mord sist?)

Scenen

Den präst-trio som ligger bakom bloggen Kristen opinion, Annika Borg Johanna Andersson och Helena Edlund, startar en Facebook-grupp betitlad ”Mitt kors”, där man till stöd för förföljda kristna kan gå med och visa foto på ett kors som man bär, och berätta hur man tänker kring det.

Bloggen Kristen opinion är en ettrig sak, som envetet kritiserar Svenska kyrkan och dess ledning från ett par olika synvinklar. Annika Borg och Johanna Andersson är invalda i kyrkomötet för POSK, och tillhör alltså inte de ärkekonservativa i Frimodig kyrka med Dag Sandahl i spetsen – kyrkligt konservativa, n.b., inte nödvändigtvis politiskt. Jämför vi med den konservativa sidan är Annika Borg väsentligt mindre ”gammaltroende”, men när hon angriper makten i Svenska kyrkan har hennes kritik ändå ofta mycket gemensamt med kritik från mer konservativt kyrkligt håll. I likhet med många andra gör KO motstånd mot de snabba förändringar i liturgiskt språk och annat som gör så många (inklusive Rebella) har svårt att riktigt känna igen sig i Svenska kyrkan. Därutöver tycker åtminstone Helena Edlund att svenskarna och Svenska kyrkan är fantastiskt undfallande inför islam, en retorik vi känner igen från annat håll. Beroende på vem man frågar, kommer man alltså att få väldigt olika svar på vilka trion kring Kristen opinion är och vad de står för.

När Kyrkokansliets kommunikationschef på Facebook lägger en kommentar om gruppen ”Mitt kors” kritiserar han initiativet, snarare än upphovspersonerna. Andra, som prästen Anna Karin Hammar, har varit tydligare med att det stora problemet är de människor som ligger bakom. Det är svårt att se något skäl att reagera på initiativet, som jag måste se som klanderfritt utformat. Eftersom ingen svenskkyrklig dignitär träder fram och säger att Sjöbergs kommentar är lagd av en privatperson och inte kan anses representera Svenska kyrkan, blir kommentaren tolkad som Svenska kyrkans hållning.

En stor grupp människor av många schatteringar finner Mitt kors-initiativet tilltalande. De upprörs över att något så harmlöst som att plåta sig själv tillsammans med kristendomens främsta symbol och lägga upp på Facebook tolkas som islamofobt. Initiativet Mitt kors kritiseras för att polarisera. Initiativet tolkas som att det utmålar att det är vi, de kristna, mot det onda islam.

Den dubbla polariseringen

Efter ett tag kommer det fram ett nytt tema bland alla de tidningstexter och bloggar som skrivs om och kring Mitt kors. Mitt kors-kritikerna anklagas själva för att polarisera, eller rättare sagt för att upprätthålla en polarisering som redan finns mellan olika läger i Svenska kyrkan, varav kyrkans ledning (givetvis med stöd av många andra) finns på ena sidan. På den andra sidan finns politiskt och kyrkligt konservativa (vilket ofta men inte alltid sammanfaller) men också många svenssons, som i största allmänhet vill hålla kvar vid de gamla formerna och det gamla språket och som helt simpelt tycker att ett kristet kors är ett kristet kors, som inte kan tolkas som något annat än det. (De har inte hängt med in i postmoderniteten, di rackarna.)

Det är ett gammalt mönster, att kritik från detta håll mot Svenska kyrkan och dess ledning tillbakavisas såsom allmänt islamofobt för att inte säga brunt. Ibland är det sant, förstås. Framför allt hakar diverse främlingsfientliga element glatt på skäll på den Svenska kyrka, som inte definierar ”svensk” på det sätt som de skulle önska. Men denna gång slår det bakut, när det som implicit anklagas för hets mot islam av alltför många människor betraktas som hedervärt. Många kristna upplever att den som kritiserar initiativet kritiserar, eller åtminstone inte visar respekt för, det kristna Korset.

Debattkulmen och förgrening

Ungefär här delas debatten upp i två. Dels en vulgärdebatt som går ut på att ”Svenska kyrkan inte vill att kristna ska bära kors”, vilket ingen företrädare för Svenska kyrkan sagt. Riktigt bisarrt blir det när en av de som anklagas för detta är Stockholms biskop, som ju själv springer omkring med ett megastort kors dinglande på magen. Dels en inomkyrklig debatt, som handlar mer om gamla surdegar än om ”Mitt kors” – men det hör ihop, för reaktionerna kring initiativet hör intimit ihop med sagda surdegar.

När Johanna Andersson, en i Kristen opinion-trion, meddelar att hon fått nog dels av påhopp apropå Mitt kors, och dels Svenska kyrkans ”förenklade ställningstaganden i komplexa sakpolitiska frågor” och därför går ur är det en liten smäll. Hur ska nu detta tolkas och hanteras? Om man tror att det mest handlar om den där Facebook-gruppen ser det obegripligt ut. Säkerligen är det en lång process som lett fram till detta.

Nyanserande biskopar

Sent omsider hoppar några biskopar upp och säger det som borde ha sagts redan när det började blåsa, så hade vi sluppit allt det här. Starkast och tydligast ord kommer från bisp Ragnar Persenius i Uppsala stift, levererade på hans blogg.

Jag har ända sedan jag deltog i Global Christian Forum i Albanien i november 2015 sagt att vi måste kunna säga två saker samtidigt: Jag ställer upp för mina lidande medkristna i Mellan Östern; Jag värnar mina lidande trossyskon av annan religiös tro.

Givetvis måste man kunna säga båda saker samtidigt. Jag förstår inte varför det måste ta så länge innan någon säger det. Vad är problemet? Rimligen att det viktigaste av allt var att markera mot den andra sidan. Mitt kors-bråket är framför allt ett inomkyrkligt sådant, och det handlar om gamla surdegar i bra mycket högre grad än om en Facebook-grupp.

Bisp Persenius ser inga problem med initiativet Mitt kors eller dess upphovsmäns intentioner. Bisp Mogren ser inte heller något konstigt med initiativet men ser till att påpeka att kristna förstås inte är mer offer än andra – själva upphovsmännen ger han sig inte in på att kommentera (och varför skulle han).

I Facebook-gruppen Mitt kors, där Mikael Mogren tidigt gick med, postar han en selfie av sig själv och Bo Brander. Mogrens biskopskors syns knappt under kavajen, men det viktiga i denna bild är symboliken i de två männen tillsammans som torde företräda tämligen skild syn på prästämbetet, på kyrkan och på väldigt mycket annat kyrkligt. Men mötas måste man kunna göra för det.

Samtalstonen

I den inomkyrkliga delen av debatten kommenterar allt fler den helt orimliga ton som debatten förts i. Vilda anklagelser slungas. Man verkar besluta att medvetet missförstå den andra sidan, och bägge sidorna syndar här. ”Oppositionen” vill nog mena att Makten länge gjort detta von oben utan att se att man kastat sten i glashus, vilket får sig ett lustigt uttryck när Anna Karin Hammar ifrågasätter att Dagens ledarskribent Joel Halldorf pratar om två läger – ärkebiskopen är inget läger, hon är kyrkans ledning, menar Hammar.

Partipolitiseringen

Kyrkans ledning förefaller inte riktigt motsvara verkstadsgolvskyrkan. I viss mån blir det alltid så, förstås, men mängden gnissel mellan kyrkotoppen och kyrkoroten förefaller öka. Allt fler röster höjs för att göra om systemet varmed Svenska kyrkan styrs. Ut med partipolitiken, typ, dvs ut med de vanliga världsliga partierna. I kyrkolivet bör helt andra grupperingar vara de väsentliga.

Det här är åsikter som funnits länge, men som efter Mitt kors-bråket fått vind i seglen. Nå men får vi se resultat? Var finns konkreta förslag på hur det hela kan göras om? Får vi läsa?

Den underliggande teologiska frågan

Praktiskt taget samtidigt lanserar två oberoende, tämligen tunga källor åsikten att grundfrågan som ligger under ”Mitt kors”-bråket – eller åtminstone en av flera sådana frågor – handlar om huruvida Jesus är den enda vägen till Gud eller inte. Den ena är en TT-artikel, som 20/8 trycks i ett flertal tidningar. (Man undrar hur en så djärv analys hittat vägen in till TT.) Den andra är bisp Ragnar Persenius, som fått frågan hur detta ska hanteras på sitt blogg, kommenterat att detta ligger under ytan och någon dag senare ger sitt svar på hur man kan eller bör se på den saken.

I blixtbelysning ser nu läsaren att detta gäller det senaste dryga årets alla stora kyrkliga bråk: Storkyrkodebaclet, Brunnegate och Mitt kors-bråket.

Rebellas slutsummering

Kommunikationschefen är nu såpass komprometterad att det är svårt att se hur man ska kunna låta bli att byta ut honom. Att han kunnat härja fritt skapar förundran.

Viktigare är dock att kyrkotoppen måste kunna prata på ett sätt så att största delen av kyrkan kan sluta upp kring den, annars blir det kaos. Detta klarar inte nuvarande kyrkoledning.

En som däremot går ur det här debaclet (som väl nu äntligen är på sluttampen?) med mångas förtroende, torde vara Ragnar Persenius. Möjligen solkas det en smula av ett uppbarligen stort engagemang i personen Johanna Andersson, som han uppenbarligen känner djupt för och stöttade redan innan hon var prästvigd. I de flesta fall vore detta tillräckligt för att guiltbyassociationa någon för att slippa lyssna på vad den säger. Jag tror dock att det bleve svårt att använda metoden brunkletning mot bisp RP.

Bisp Persenius har tidigare yttrat sig kritiskt om böner med alternativa formuleringar av treenigheten. Det är kritik som många delar, men som verkar ha lite stöd i kyrkans övre skikt – åtminstone får man sällan höra det. När han nu säger att man måste kunna yttra sig till stöd för förföljda kristna likaväl som för förföljda i stort är även det ett helt nytt språk, jämfört med vad vi hör från bispen i Stockholm Eva Brunne, ärkebisp Jackelén med flera. Innebörden borde vara helt okontroversiell även för dem, men de uttrycker sig inte så. Det här är ett sätt att uttrycka sig som borde gå att samlas kring – eller? Vi är nog många som hoppas på flera offentliga, väl övervägda ord från bisp Persenius framöver, gärna med större exponering än enbart på hans blogg.

Sen är frågan vilken betydelse en biskops ord egentligen har, och vad en biskop i Svenska kyrkan egentligen betyder – eller borde betyda. Systemet behöver göras om, det tror jag bestämt. Kanske det är dags att gå in i Svenska kyrkan igen, så man kan hjälpa till att rösta ut de politiska partierna och rösta in ett annat system. ”Jag tror att detta får loss energi i kyrkan” sade bisp Mogren något överraskande om debatten. Framtiden må utvisa, men jag tror han får rätt.

Uppdatering 21 & 22/8

Efter en läsarkommentar har jag ändrat ett försök att snabbt karaktärisera Annika Borg som nog inte blev så lyckat. Hoppas denna version ska vara rimligt rättvisande – så rättvisande såna här snabba penseldrag nu kan bli. Har även filat en del på textavsnittet om Persenius, samt lagt till ytterligare ett stycke.

Länkar

Se min stora länksamling kring ”Mitt kors”-bråket.
https://rebellasandra.wordpress.com/2016/08/04/visad-medkansla-inom-en-grupp-eller-familj-ar-inte-ett-angrepp-pa-utomstaende/

Selfie, uppenbarligen tagen av Mikael Mogren som står till höger i bild, tillsammans med Bo Brander. Herrarna är ungefär jämnlånga och iförda prästskjorta av varsin färg. I bakgrunden Västerås domkyrka. Mogrens biskopskors skymtar under kavajen, Branders mindre kors väl synligt.

Symbolisk bild, detta, ur Facebook-gruppen ”Mitt kors”. Två herrar vars syn på kyrkliga saker nog skiljer sig åt på de flesta punkter, men de verkar ändå kunna mötas? Mogrens kommentar på Facebook löd: ”Uppdelningens krafter är starka. Korsets gemenskap är starkare. Bo Brander, tack för besöket idag. Psaltaren 133.”
Mest bara symboliskt, kanske. Fast tänk om det är som JD Crossan säger, att metafor skapar verklighet?