Med pietismen återinfördes katolsk mysticism

Den som hade denna åsikt var Samuel Fries (1867-1914), präst bibelforskare och anhängare av den då nya liberalteologin. Åsikten är ganska spännande. Hur menade han? Om jag fattar notapparaten rätt ska just detta vara skrivet i ett minnesord över teologen Fredrik Fehr, där det verkar som om Fries kommer loss ordentligt vad gäller åsikter som de två herrarna hade haft gemensamt.

Joel Halldorf verkar vara inne på såna tankar om liknande drag, om jag fattar honom rätt. Och så har vi då pojken Halldorfs far, pingstpastorn i ortodox-skägg som låter de unga adepterna i ”husfolket” på Bjärka-Säby, de som bor där en längre tid, lära sig och utöva bibelläsningsmetoden lectio divina; icke bokstavlig, eller om man så vill ”mer än bokstavlig bibeltolkning”, var det. Som hävdar att kyrkofäderna bara har gjort honom till än mer pingstvän. Katolskt flum, skulle Samuel Fries ha tyckt, om än man på hans tid uttryckte sig lite annorlunda. Vi är ju moderna människor, måste Fries ha tänkt. Vi ska vara nyktert rationella, inte syssla med såna dumheter.

Göran Agrells kapitel om Fries i ”Sällskapet”, en antologi kretsande kring de människor som skapade Religionsvetenskapliga sällskapet i Stockholm, gör mig inte klok på den där Fries’ kristendomssyn. Han verkar varit fullkomligt övertygad om att Johannesevangeliet var det som gav den bästa kunskapen om Jesu faktiska, historiska liv – det verkar konstigt idag men kan ha förefallit helt logiskt då, det bör vi inte döma. Men menar han då att man ska basera sin tro på Jesu faktiska liv, och försöka bortse från vissa delar av bibelböckerna? Jag tror det, men jag är inte säker.

Fries tid kämpade verkligen med att få ihop vetenskapen och religionen. Så här tänkte han. Citaten i citatet är ur brev som den relativt unge Fries skrev till sin fästmö.

Till Anna skrev Fries att bibelkritiska resonemang kunde medföra viss sorg, då det innebar att man lämnade ett gammalt sätt att se för ett nytt:

”Det är alltid så, att man ser med en viss sorg hur det gamla hus man bott uti så många år nedrives, men det är nödvändigt, ifall man vill se ett nyss hus uppfört, där väggarna äro täta och fasta, och där det ej är som i det gamla huset, att man måste klistra på lappar på det gamla taket och spika bräder för de värsta hålen i väggarna. När man flyttar in i det nya huset, så vill man ej byta sig till det gamla igen, utan man säger: ‘Det var allt ändå ett ruckel!’. Och dock är det bättre att stanna där, än att lägga sig ute i vildmarken, såsom många av nutidens människor göra. Det var ändock ett hus, men vildmarken saknar ju allt.”

På detta svarade Anna att hon tyckte sig drivas ut i ”vildmarken”. När hon läst sitt kapitel i Matteusevangeliet och frågat sig om det var historiskt eller inte, hade hon slagit ihop bibelboken med en suck.

Fästmön har min sympati. Undras om hon med tiden ändrade mening eller ej, om maken fick henne med på tåget.

Enligt Fries vore det orimligt om Gud bundit sann tro vid något så förgängligt som några bokrullar, som skulle kunna komma bort eller förstöras. När man läser Bibeln ska man glädja sig över vad författarna tänkt om Kristus och hans verk, men eftersom evangelierna bär vittnesbörd också om vad Kristus blev och var i församlingens tro, så kan där finnas misstag i synen på frälsaren som historisk person. Felet hos många kristna var enligt Fries att de läste sin Bibel som en trollbok och inte ville tänka på vad de läst. Eftersom Gud gjort oss fria från bokstavsträldom ska vi behålla denna frihet och läsa Bibeln med tack till Gud, som gett oss denna bok som vittnar både om Guds makt och visshet och om mänsklig kortsynthet och oförmåga att fatta det eviga och sanna. Vi ska glädjas över att ”vi veta bättre än de” (evangelisterna), skrev Fries till Anna.

Okej. Men vad är det vi vet bättre än evangelisterna? Det här är ur en bok som sonen Martin Fries sammanställt ur föräldrarnas brevväxling. Det går ju att kolla upp förstås, men det är så mycket man kan läsa …

Fries var först i Sverige med att på bredare front marknadsföra Wellhausens teori om Moseböckernas tillkomst. Huvudsakligen anses den hålla än – även om det även finns uppstickarteorier men de flesta av dem är varianter på Wellhauens variant, som brukar kallas ”fyrkällshypotesen”. Enligt fyrkällshypotesen är mycket av det som den ”bibliska historien” berättar om judarnas historia uppochnervänt; förbudet mot andra gudar kom sent, liksom regeln att man offrade enbart i Jerusalem. Det är den sista omgången text-redaktörer som stuvat om och stoppat in så att deras huvudteman, exv. att den ende Guden mer än något annat avskyr avgudadyrkan, återfinns lite överallt i Gamla testamentets böcker.

Men. Nu är den viktiga frågan. Om vi utgår från att det är så, rent historiskt – säger det något om hur vi ska läsa vår bibel? Gör inte Fries samma misstag här som fundamentalisterna, bara tvärtom?

Fries kom fram till att jungfrufödseln säkert inte var sann. Den hör hemma på lärodiktens och poesins område, och är därför utan historiskt värde. OK det köper jag utan problem. Men vad ska man dra för slutsatser av det, för sin egen personliga tro? Spelar det ens någon roll?

Fries menar att berättelsen om brödundret kan ha haft en historisk kärna, som handlar om att skramla ihop det man har och det räcker och blir över. Jag undrar: är det inte mer intressant att försöka hitta en teologisk tolkning än en historisk? Är det här historiska, sanningsbakgrunderna bakom bibelberättelserna – om vi faktiskt kunde med någorlunda säkerhet reda ut hur det var (vilket jag hävdar att vi inte kan, vi har på tok för lite data). Vore det över huvud taget intressant?

Är det inte rimligare att ta evangelierna – och breven – som de är, betrakta dem som bevis på den tidiga kyrkans tro och vara nöjd så? Annars hamnar man ju i någon variant av domprost Ulfvebrands ”det är ju inte säkert att Jesus sade så, det kan vara något som evangelisten lade i hans mun”. Och det är knappast hållbart någonstans. Vem ska annars bestämma vilka delar av Bibeln som ska betraktas som historiskt tillförlitliga. Kanske Samuel Fries? eller …

Fries trodde på möjligheten att uppnå kunskap, förmodligen om ungefär allting. Idag har vi insett att det inte alltid är så enkelt – det är ett av tecknen på att moderniteten börjat vackla ordentligt, och vi är på väg in i något nytt.

Jag undrar hur de här teologerna predikade. Hur de presenterade sin kristendom för de församlingar de verkade i. Ett antikvariat i närheten har en predikosamling, inte av Fries men av en av hans samtida och inspiratörer. Men jag ska inte … ska inte … den skulle bara bli liggande oläst, jag har annat att tugga i mig.

Att bekänna helande inför andra, oavsett symtom. Livets ord tidigt 1900-tal, typ.

Enligt den teologi som präglade helanderörelsen undfick människan helande genom att handla i tro (”act faith”) såväl mentalt som fysiskt och språkligt. Det gällde att tro på att man skulle bli helad, agera som om man var helad och bekänna inför andra att man var helad – oavsett kroppsliga symtom.

Klockren beskrivning av tidiga Livets ord, eller hur? (och förmodligen även det inte så tidiga, men där är min kunskap mer osäker så jag väljer att bara yttra mig säkert om det tidiga)

Fast texten handlar inte om Livets ord. Citatet handlar om det tidiga 1900-talets helanderörelse, eller helbrägdagörelserörelse för att använda det ord som då gällde. Rörelsen kom från USA, och seglade in under det svenska frikyrkoparaplyet i strömningar som ofta låg nära helgelserörelsen, den som Emil Gustafson tillhörde. Detta enligt Joel Halldorf, i hans gamla doktorsavhandling om sagde Gustafsson.

Jag vet ingenting om denne Gustafson och kan inte påstå att jag finner honom särdeles intressant, men Joel Halldorfs doktorsavhandling ”Av denna världen?” analyserar hans relation till moderniteten – delvis omfamnande, ja rentav ett barn av den, delvis starkt avståndstagande – och det är intressant. Boken är en avhandling och alltså ingen direkt läsfröjd. Dessutom kan jag egentligen för lite om svensk frikyrka och dess historia för att få in saker i sitt sammanhang, och avhandlingens lovordade välordnade uppställning går nog delvis förlorad på mig. Men som sagt: det där med moderniteten är intressant. Små lustiga fakta som det om helanderörelsen, vars teologi synes ha varit en närapå exakt kopia av en av Livets ords två mest skadliga egenheter*, får man på köpet.

Helande-/helbrägdagörelserörelsen är tyvärr svår att googla upp mer fakta om, åtminstone om man inte vill fastna i allt möjligt ur svensk frikyrkohistoria och det har jag nog inte tänkt mig. Vet man vad den kallas på engelska borde det finnas något på engelska Wikipedia. Ska jag gissa att rörelsen småningom gick upp i pingstsvängen?

Det där att man med munnen ska bekänna sig helad, oavsett symtom. Så fantastiskt praktiskt ur reklamsyfte, när nytillskott möter alla dessa härliga människor som berättar om hur de blivit helade … och så skadligt, för de som inte blir helade. I de flesta sammanhang torde det gälla de flesta.

Aversionen mot lidande, eller snarare icke-accepterandet av lidande som ett av människans livsvillkor, tillhör moderniteten (enligt någon av Halldorfs källor som jag inte tänker fördjupa mig i, men det låter högst rimligt). Och dessa rörelser som utlovar helande har då köpt denna del av moderniteten, samtidigt som de ofta tycks betrakta moderniteten som trons fiende. Sätter Halldorfs rubrik på avhandlingen något slags likhetstecken mellan moderniteten och ”världen”? Hittills verkar det lite så.

Den direkta korrelationen tro-helande lämnar inget utrymme för mysteriet. Världen är en maskin, och den som trycker på rätt knappar för önskat resultat.

Så beskriver Halldorf. Man skulle kunna tillägga ”och Gud blir egentligen ganska liten”.

Beskrivningar av framgångsteologins historia brukar börja med Kenneth Hagin och hans Rhema Bible Center. Det är därifrån det onda giftet kommit in, ibland bekrivet som ett slags gnosticism, som förstör kristendomen inifrån. Någon gång har jag hört talas om hans föregångare EW Kenyon, och utgått från att det var där det startade – men så var det nog inte. Nej, (det tidiga) Livets ord och Ulf Ekman är inga unikum, och det som predikats i Uppsala inte unikt inom väckelsekristendomen.

För ett år sen snavade jag över en text som menade sig ha identifierat äldre, icke-kristna rötter till framgångsteologin. Journalisten Kate Bowler skrev en bok om den samtidigt som hon själv led av cancer – ett sammanträffande som ser ut som en händelse. Hon menade att framgångsteologins rötter delvis finns i den amerikanska filosofiska 1800-talsrörelsen ”New Thought”. I Halldorfs avhandling får jag lära mig om liknande tendenser inom kristendomen som är äldre än både Hagin och Kenyon. Ett visst tankeinflöde kan nog ha skett från det där ”New Thought” – eller så är det tvärtom? eller så låg tankegodset i tiden och ploppade upp till ytan samtidigt både innan- och utanför de kristna ramarna, i synnerhet som det hela luktar väldigt amerikanskt.

Lite längre fram i Halldorfs bok hittar ytterligare ett exempel som låter skrämmande likt Livets ord och framgångsteologi. Det handlar visserligen inte om vare sig helande eller ekonomisk framgång, utan om helgelse – den kristnes förvandling till ett nytt och bättre jag, för att uttrycka sig lite grovt. Här och var hittar vi människor som menar att detta sker momentant – visst ekar detta ända tillbaka till Luther? – men enligt all mänsklig erfarenhet är det påståendet bisarrt. Det funkar inte så … men som sagt, en del har menat annorlunda. Här en Phoebe Palmer, som tydligen var en centralfigur i den amerikanska helgelserörelsen från start. Citatet är från 1853.

Genom en viljehandling skulle den troende ”lägga sig på altaret” – altaret förstods i sammanhanget som en symbol för Kristus – och våga tro att hon var helgad. Helgelsen var tillgänglig som en gåva nu, för var och en som ville ta emot: ”All that remains is for you to […] claim it. If you do not now receive it, the delay will not be on the part of God, but wholly on yourself.

Det hänger på dig själv, alltså. Vart tog nåden vägen?

Min egen dom över Ulf Ekman är inte särskilt nådig. Men om vi ska vara rättvisa bör vi inse att han faktiskt inte på egen hand skapat det paket han marknadsförde. Det har djupa rötter i den moderna tidens tankesätt, som återfinns både inom och utanför kristendomen. Själv tycker jag nog att det är ett exempel på något som kristendomen borde försöka hålla på avstånd.

*

*Den andra av Livets ords riktigt skadliga läror – eller kanske nr 1? – är förstås alla konstiga läror om demoner.

*

Länkar

Den amerikanska artikeln som lärde mig om ”New Thought”. Vill man sen veta mer om den finns en Wikipedia-artikel.
https://www.nytimes.com/2016/02/14/opinion/sunday/death-the-prosperity-gospel-and-me.html
https://en.wikipedia.org/wiki/New_Thought

Malmö är ett Visby

Djupgående konflikter i samband med stor omorganisation. Och kyrkoråd som tycker att biskopen bäst hålls utanför. Jo, nog verkar det som om Malmö också är ett Visby, trots att det stiftet inte omges av Falstaff fakirs berömda gift.

Jag är yrvaken. Jag har inte hängt med. Sydsvenskan och Dagen, är vad jag hittat. Är det jag som sökt dåligt, eller skriver riksmedia verkligen noll och inget?

Rebella kan inte tillägga mycket av värde, förutom länkar – och lite utdrag, ty Sydsvenskans artiklar ligger bakom betalvägg. Jag blev såpass nyfiken att jag tog en månads nätprem för en spänn – sen gäller det att komma ihåg att avpremma innan månaden löpt ut … eller behålla den, om det visar sig bli mer nyheter från Malmö? Men jag gissar att locket läggs på ungefär här. Bispen kommer inte att prata i onödan, och inte de förtroendevalda heller. Framöver kommer dialogen att ske bakom stängda dörrar.

I april fick kyrkoherden i Malmö, som genomfört omorganisationen, gå med två årslöner. Några månader senare briserar detta.

Dagen
12/7 Extern granskning: ”Kyrkorådet i Malmö bör avgå”
http://www.dagen.se/extern-granskning-kyrkoradet-i-malmo-bor-avga-1.995187

14/7 Anställda i Svenska kyrkan i Malmö: Vi är inte alls i ”sjukdomstillstånd”
Dagen tänker uppenbarligen inte gå på fler betor med att inte ordentligt låta alla sidor komma till tals. Att folk vill släta över och inte hetsa upp pressen är nu inte samma sak som att problem inte finns …
http://www.dagen.se/anstallda-i-svenska-kyrkan-i-malmo-vi-ar-inte-alls-i-sjukdomstillstand-1.996365

20/7 Kyrkopolitikerna i Malmö avgår inte trots kritik
http://www.dagen.se/kyrkopolitikerna-i-malmo-avgar-inte-trots-kritik-1.999005
Intressant att Dagen legat så långt före lokalpressen. Har Sydsvenskan direkt tvekat om att ta upp saken? I så fall – varför? Nyhetsvärdet är ju uppenbart. Men det är Sydsvenskan som fått bisp T att yttra sig.

Sydsvenskan
19/7 Full kris i Malmökyrkan avslöjas i rapport – hela ledningen uppmanas att avgå
https://www.sydsvenskan.se/2017-07-19/full-kris-i-malmokyrkan-avslojas-i-rapport-hela-ledningen-uppmanas-att-avga

21/7 Biskopen om Malmös kyrkokris: ”Det är stressfullt och motigt”
https://www.sydsvenskan.se/2017-07-21/biskopen-om-malmos-kyrkokris-det-ar-stressfullt-och-motigt
Rubriken motsvarar inte jätteväl det intryck man får av artikeln. Bisp Tyrberg försöker vara balanserad, och inte onödigt skarp – han måste ju tänka på relationen till de som sitter och bestämmer i Malmö. Mycket till ”skarp” makt har ju bispen inte, så det gäller att inte i onödan reta upp upp folk.

Linda Hultén redovisade rapporten för kyrkorådets ordförande Claes Block (S) den 24 maj i år. Hon förväntade sig reaktion –som uteblev.
Ett par veckor senare, den 9 juni, valde Linda Hultén därför att skicka rapporten för kännedom till biskopen i Lund, Johan Tyrberg.
Biskopen diarieförde rapporten tidigare än politikerna i Malmö. Så blev rapporten offentlig.
Kyrkorådets presidium i Malmö är rasande över att biskopen fick rapporten.
– Jag kan inte förstå att rapporten har skickats till tredje man. Det är inte god sed, säger kyrkorådets ordförande Claes Block (S).
Malmös tyngsta kyrkopolitiker beskriver alltså biskopen i Lund som ”tredje man”. Trots att biskopen har tillsynsansvar över Malmö pastorat.

Bisp Tyrberg vill se två sidor av att han fått rapporten i sin hand.

”Alla har rätt att till biskopen framföra åsikter om förhållanden i församlingen. Biskopen har tillsynsansvar och det är minst sagt märkligt om en församling vill dölja sina förehavanden för biskopen. Även Linda Hultén måste alltså ha rätt att framföra synpunkter till biskopen”, skriver han.
”Det andra perspektivet är i hennes roll som konsult. Hennes avtal med Malmö pastorat är jag inte tillräckligt insatt i för att kommentera.”
Biskop Johan Tyrberg uppfattar att situationen i Malmö är ”under kontroll”.
”För alla inblandade är det stressfullt och motigt, men jag har fullt förtroende för att man kommer att lösa det – det tar bara lite tid”, skriver biskop Johan Tyrberg.

Huruvida konsulten brutit mot någon regel för att ge bispen rapporten tänker han alltså inte lägga sig i. Och så försöker han att låta förtroendeingivande och faderlig, för att behålla möjligheten till dialog med alla inblandade.

Expressen
22/7 Rapport avslöjade kyrkokris i Malmö – nu talar biskopen ut
http://www.expressen.se/kvallsposten/rapport-avslojade-kyrkokris-i-malmo-nu-talar-biskopen-ut/
Rewrite på Sydsvenskan (mao finns nu mindre skäl att springa iväg och premma)

Svenska kyrkan i Malmös blogg
21/7 Genmäle från ordförande Claes Block, med anledning av artiklar om en enkätrapport rörande Svenska kyrkan i Malmö i juli 2017

Kyrkorådet i Malmö, som är beställare av enkäten, har därför nu bett Hultén att få ta del av ett avkodat underlag till de slutsatser som presenterats. Dessa underlag har enligt Hultén förstörts.

Här tror man ju att man läser fel. Ledningen framstår som direkt dispotisk.

Vi hoppas att bisparna Fasth och Tyrberg kan ge varandra moraliskt stöd.

Jag är inte längre förvånad över att Svenska kyrkans biskopar så ofta föredrar att gå i pension så fort de får, istället för att sitta kvar några år till.

Har Stefan Löfvén hört om präster som inte vill viga frånskilda?

Att varje församling har vigselplikt men enskild präst inte, har historiskt att göra med frågan om vigsel av frånskilda.

Har du aldrig hört talas om den frågan? Du är inte ensam.

Spörsmålet är gammalt, och har diskuterats allra minst sedan 1800-talet. Som vi såg i förra blogginlägget har Svenska kyrkan – eller den efter-reformatoriska kyrka som idag går under det namnet – under vissa omständigheter godkänt skilsmässa med påföljande omgifte ända sedan 1500-talet. Sedan 1970-talet har det varit först lag, och sedan praxis att enskild prästs vigselrätt inte medför vigseltvång; det går alltid att ducka för en vigsel, men församlingen måste se till så någon annan tar hand om den. Såvitt känt har alla varit nöjda med denna lösning.

Än idag finns präster i Svenska kyrkan som inte viger frånskilda. De är säkert inte många – men lika säkert fler än vi tror, eftersom man normalt inte vet om att en präst man i något sammanhang råkar på har denna åsikt. Jag har dock träffat en (är jag övertygad om. Han – givetvis en han – var iaf våldsamt emot själva fenomenet omgifte efter skilsmässa, och om han då själv inte önskar utföra en sådan förefaller det logiskt).

Det är så här det fungerar med vigsel av par av samma kön. Situationen att ett gaypar önskat en särskild präst men denne duckar är säkerligen ganska ovanlig, för om paret haft med prällen att göra torde inställningen till homosexualitet på något sätt ha lyst fram. Paret har då knappast i första hand tänkt sig denne som vigselpräst. En mycket populär präst kan kanske råka ut för att människor som inte känner hen, och inte känner till hens inställning till vigslar mellan något särskilt slag av kontrahenter. Men att en populär präst inte har tid är ju inget konstigt. Då utgår jag från att församlingsexpen bara återkommer med meddelandet att det gick tyvärr inte, men istället kan präst NN viga er på önskat datum.

Förra gången som kyrkomötet hanterade frågan om huruvida präster beslöt man att göra en utredning huruvida diskriminering förekommer. Det låter som en ganska onödig utredning. Tillräckligt många progressiva människor som alls inte har något emot vigslar av par av samma kön har intygat att det nuvarande systemet funkar bra, att diskrimineringssituation faktiskt inte uppkommer med någon som helst frekvens. Bisp Tyrberg i Lund som nyss yttrade sig i Dagen om vigselfrågan nämnde inte ens den utredningen. Spänningen kring vad den ska visa är inte olidlig.

Det var säkert även denna erfarenhet av präster som inte önskade viga frånskilda som ledde fram till lösningen i samband med ämbetsreformen 1958, att präster som inte önskade leda gudstjänst tillsammans med kvinnlig kollega inte skulle behöva göra så. Det visade sig däremot funka dåligt. Sitsen var inte jämförbar med att inte önska utföra vigsel.

Men propagandan försöker framställa det just så: att godkänna att präster får ducka för vigslar de inte pallar att utföra – eftersom någon av de tu redan har betat av åtta äktenskap, eller för att paret är av samma kön, eller något annat skäl – skulle vara jämförbart med att acceptera den mobbning av kvinnliga präster, som var skälet till att väjningsrätten vad gäller samarbete med kvinnliga kollegor avskaffades.

Gå inte på det.

Fråga istället vår statsminister vad han tycker man ska göra med präster som vägrar viga frånskilda. Han har säkert aldrig hört talas om det.

Tänk så många problem som hade varit lösta, om SvK givit upp vigselrätten redan vid den halvhjärtade nästan-skilsmässan från staten.

—-

Löfven mot biskopskollegiet – vem vinner? Vi lägger in veto, säger bisp Tyrberg. Eg. var väl detta redan allmänt känt.
http://www.dagen.se/biskoparna-redo-att-lagga-veto-mot-lofvens-krav-om-samkonade-vigslar-1.996383
Biskoparnas veto KAN köras över, men det tar lång tid och kräver mycket stor uppslutning. Varför kyrksossarna satsar så hårt på detta är egentligen ganska svårt att förstå.

http://www.posk.se/2016/12/skapa-inte-ett-problem/
Kontraktsprosten i Umeå Lisa Tegby hävdar bestämt att frågan om vigslar av gaypar inte är något problem. Ändå försöker en del göra det till det, och utmåla de som inte vill kicka ut präster som i något läge vigselvägrar till mörkermannahomofober. Av allt att döma är hennes beskrivning helt adekvat.

Den här texten som lite hastigt går igenom det historiska återfinns på flera församlingars webbplatser.
https://www.svenskakyrkan.se/vantor/vigselratt/vigselskyldighet-for-svenska-kyrkan

Min bästa länk, men också den mest krävande. Biskop John Cullberg, en artikel ursprungligen ur Svensk tidskrifts årsbok 1954. Cullberg går igenom historien – frågan om vigsel av frånskilda är åtminstone lika gammalt som kyrkomötet – och gör dessutom den ”kätterska” anmärkningen att de präster som principiellt har något emot att viga frånskilda nog är drabbade av ett stänk fariséism.
http://www.svensktidskrift.se/kyrklig-vigsel-eller-kyrklig-ordning/ (lite konstig sida, välj pdf-filen)

Skilsmässa anno 1571. Ur Laurentius Petris kyrkoordning.

Äktenskapet är av begynnelsen av Gudi så skapat och ordinerat, att dess band mellan man och kvinno, skulle alltid bliva evigt, fast och oupplöseligt, så att de allt in till döden skulle samman bliva, och icke skiljas åt, Men sedan mankönet genom synden är fördärvat vordet, och utan rätta laget kommet, så väl i Äktenskaps handel som allt annat, haver Gud (såsom man av Skriftene kan märka) efterlåtit Hjonelags skildnad uti tvenne fall, så att han annat giftermål icke förbjuder.

Citaten ur kyrkoordningen har jag hämtat ur ”Reformationstiden. Kultur och samhällsliv i Luthers Europa” av Elisabeth Wåghäll Nivre och Olle Larsson, som ett bibliotek sålde ut. Jag sade ”säljer ni ut den här, detta år!” till killen bakom disken som tog emot min femma för boken. Han verkade inte förstå vad jag syftade på.

De bitar av kyrkoordningen som bokens författare publicerat, med moderniserad stavning men i övrigt intakt, visar att dåtidens begrepp om en kyrkoordning inte är samma som vår tids. Här finns bland annat en tämligen detaljerad läroplan för skolor – katedralskolor, rimligen, andra fanns väl inte? – och anmärkningar som nog måste ses som praktiska råd till prästerskapet. Åtskillnaden mellan världslig lag och kyrkostadga verkar inte hundraprocentig. Jag antar att det helt enkelt var så, kanske ganska långt fram i tiden. Bokens författare menar att 1571 års kyrkoordning mer ska ses som en bekännelseskrift. Exakt vad det isåf innebär har jag inte hel koll på.

Laurentius Petris användning av kommatecken och punkt skiljer sig en del från vad vi är vana, liksom hans begrepp om huvudsats och bisats. Bitvis är texten dunkel för en nutidssvensk. Ska exv. ”mankönet” syfta på hela mänskligheten, eller utgår Laurentius Petri här från att det alltid är enbart män som orsakar skilsmässa? Det sistnämnda låter alltför orimligt så jag lutar mot den första versionen.

Kyrkoordningen slår alltså fast två fall, i vilka skilsmässa tillåts fullt ut så folk kan gifta om sig. Var detta något som uppfanns i och med reformationen? Det verkar så. Nationalencyklopedin skriver

Då enligt lutherdomen äktenskapet inte var något sakrament, trots att det ingick i Guds skapelseordning, medförde reformationens införande i Sverige att man tillät skilsmässa, dels på grund av äktenskapsbrott, dels på grund av egenvilligt övergivande. Dessa skillnadsgrunder upptogs i 1571 års kyrkoordning, 1686 års kyrkolag och 1734 års lag.

Det var dock svårt att få skilsmässa, även om någon av de nämnda grunderna förelåg. Först efter omfattande varnings- och förlikningsförfarande samt strafföreläggande av både kyrkliga och världsliga myndigheter kunde skilsmässa komma i fråga. Det infördes en praxis att kungen dispensvägen kunde låta upplösa äktenskap. Ett sätt att snabbt få skilsmässa på grund av egenvilligt övergivande var emellertid att den ena maken for utomlands.

Enklare för den som var rik, alltså. Som alltid.

Åter till Laurentius Petri och kyrkoordningen från 1571. De två skilsmässoskälen, skulle vi få höra om.

Det första är, när den ena parten varder beslagen med bevislig hordom, Ty var den andra parten som oskyldig är, icke vill giva sig i förlikning me den brottsliga, så må honom, efter Guds ord, annat giftermål varda tillåtet, Men den brottsliga skall läggas under tillbörligt straff, Dock var den brottslige parten behåller livet, skall man icke fara här förhastat med, utan man skall på någon tid tillgörande, var så beläget är, låta sakerna hänga, så länge man försöker om de kunne varda förlikte, Var det ock ingalunda vill bättre varda, och den parten fri dömder till annat giftermål, som är utan skuld.

Bara den som blev bedragen får efter skilsmässan gifta om sig, alltså. Inte den brottsliga parten – ”brottslig”? Ja, av texten framgår att äktenskapsbrott, eller med termens juridiska språk ”hor”, kunde bestraffas med döden. Det var andra tider, minst sagt.

Det andra fallet är, när den ene Äkta maken utan rätt och skäl övergiver och förlöper den andre i akt och uppsåt, att han aldrig någon tid vill bygga och bo med honom, då låter Skriften ock till, att den personen som övergiven är, må förse sig med annat giftermål, Såsom S. Paulus säger till de Korinter, Om den otrogne vill skiljas så lät honom skiljas, En broder eller syster är icke bunden till egendom i sådana fall.

Otrohet, samt om den ena maken förlupit hemmet. De två skilsmässogrunderna kom att gälla länge.

Nu ändock denna texten talar om dem som för Trona skull övergiva deras äkta maka, Likväl begiva sig ock annor fall, där den ena äkta maken vrångvisliga och med det uppsåt, att han aldrig vill låta sig till den andre igen, honom övergiver, Där nu så sker, kan den obrottsliga personen icke heller umgälla den brottsliges ondsko, och varder tvingat till att bliva utan äktenskap.

Här tappar LP mig fullständigt. Att överge sin äkta make ”för Trona skull”, handlar det om att konvertera till Rom? Stycket handlar om fall där äktenskapet kan upplösas men kontrahenterna inte får gifta om sig. Så mycket förstår jag. Men vad är egentligen skillnaden i detta fall och det där någon förlupit hemmet, eller på modern svenska helt enkelt flyttat ut? (och slutar medverka till barnuppfostran, försörjning osv) Varför anses den övergivne här medskyldig – både i fall ”för Trona skull” och i de andra som skildras i stycket?

Uti denne tvenne förtalda fall, tillåter nu Gud åtskillnad i äktenskap, så att den obrottsliga personen må gå till annat giftermål, Dock ska dess heller detta icke ske, förr än den samma personen som således sitter kvar övergiven, bidit haver en bekvämlig tid, Den må Domaren föresätta, längre eller streckre, efter som honom synes att lägenheten sig begiver.

Någor världslig lag låta åtskillnad ock så till i flere fall, om vilken här ock på denne tid intet är till talandes.

Världslig lag tillåter alltså skilsmässa i fler fall, som kyrkan inte godkänner. Ett sånt som jag hört talas om, som jag inte vet vilket århundrade det gäller, var att kvinnor fick skilja sig om mannen inte bidrog till barnens försörjning. Det ska finnas exempel på rättegångsprotokoll där kvinnan jämrar sig över hur mycket mannen slog henne – men det var helt irrelevant, det var inte skilsmässoskäl – medan domaren försökte fiska efter om mannen söp upp pengarna så det inte fanns mat till barnen, för då kunde han ge henne skilsmässa men inte för att maken slog henne gul och blå.

Undras vilka konsekvenserna blev av en sådan skilsmässa, som kyrkan inte godkände. Det kunde kanske variera en del. Upp till prästens godtycke, så som det idag funkar i det katolska.

Till den personen som av naturlig bräck eller eljest av någrahanda ofall till Äktenskap platt oduglig är, kan ingen tvingat varda. Men för spetälsko, sot eller annan sjukdoms skull, varder ingom efterlåtit skiljas vid sin äkta maka.

Vad kunde göra en människa oduglig till äktenskap, månntro. Jag gissar att ”bräck” syftar på ordentlig missbildning. Oförmåga att genomföra samlag, är väl annars klassikern. Schysst iaf att det inte är ett skäl att skilja sig, om maken blir sjuk – vi rör oss ju i en tid när äktenskapet handlar väldigt mycket om försörjning. Idag tycker vi inte heller att det är snyggt att överge en make/a som blivit svårt sjuk, fast många äktenskap ändå tar slut som en följd. Det blir för svårt att klara av.

Allestädes där Äktenskap är olovliga och olagliga bundet, räknas det för ogillt och för intet.

Där trolovan är skedd med laga gåvor och närvarandes vittne, och sedan är sängelag tillkommit, slik handel måste man räkna gill och rätt inför Gud, ändock laga fästning och vigning icke haver efterföljt. Men med trolovan utan sängalag, haver det sig annorlunda.

Man kan tycka att sista stycket eg. borde höra bättre hemma i den längre texten om själva äktenskapet och dess ingående, som jag inte citerat. Att det tas upp i samband med skilsmässa har rimligen att göra med att situationen ibland uppkom att någon ville bryta en trolovning, och då måste man ha koll på vad som gällde. Jag vet inte riktigt när kyrkan började viga folk, men helt klart finns här kvar en sed att när folk lever ihop, då är de gifta. Det är ju också ursprunget till äktenskapet – av Gud instiftat eller ej.

*

Länkar

En kortis av Dick Harrison om dödsstraff och hor (i korthet: dödsstraffet genomfördes ganska sällan)
http://blog.svd.se/historia/2012/01/08/nar-otrohet-var-belagt-med-dodsstraff/

100 frågor och 200 svar av bisp MiM

Så här.

När jag säger Gud menar jag livets grundförutsättning som har skapat och skapar världen, ger tillvaron liv, och som har fått ett ansikte och en kropp i Jesus Kristus. Det är den skimrande, vibrerande urkraft till vilket allt liv är uppkopplat.

Eller så här.

– Varför är du kristen?
– För att det är på riktigt.

Det korta svaret på varje fråga är från ett ord till en kort mening, det långa svaret från två meningar till en boksida – men en liten sådan. Boken är i pocketformat men med hårda pärmar och rejält tilltagna marginaler. Bisp MiM formulerar sig kring kristen tro med egna ord, på ett sätt som känns trovärdigt. Tyvärr upplever jag väldigt ofta att när folk i Svenska kyrkan ska prata till ”vanligt folk” pratar man ner. Det gör inte Mikael Mogren. Å andra sidan är inte alla hans svar här helt lättsmälta.

Jag förstår inte riktigt Mogrens syn på treenigheten. Jag har råkat på den förut, och finner den förvirrande. Han ser treenigheten i världen på ett sätt jag inte begriper.

Jag tror att hela Gud ryms i treenigheten, eftersom den omfattar hela tillvaron.

Uhm, gör den? Vem är jag att säga emot, men den ende jag hört säga något sådant är bisp MiM. Men om jag tänker mig en panenteistisk världs- och gudsbild, då ryms hela världen i Gud. Och Gud är treenig, således ryms hela världen i treenigheten och rimligen omfattar den hela tillvaron. Uhm. Det verkar som om min föreställning om treenigheten egentligen inte är kompatibel med den där panenteismen, som jag eg. tycker är ganska intressant. Det var faktiskt tankeväckande. Å andra sidan – måste ens gudsföreställningar gå ihop? Som jag förstår treenigheten – rätt annorlunda än Mikael Mogren – är en stor del av vitsen med den just att den inte går ihop, som ett koan.

– Varför läser jag bara skandaler och elände om kyrkan?
– Det finns så få kyrkjournalister.

Sporten är en ungefär lika stor bransch i Sverige som Svenska kyrkan. Skillnaden i mediabevakning är monumental. Jämför sportbilagorna med kyrkbilagorna, vem har i en svensk dagstidning sett en kyrkbilaga som inte är kyrkbetald? Det som når medierna när det gäller Svenska kyrkan är ofta polisrapporter och sånt som passerar arbetsdomstolen. Därför kan det verka (särskilt i riksmedierna) som att arbetsmiljöproblem och kriminalitet är det enda som händer i kyrkan. Tänk om sporten i Sverige existerade i samma medieskugga som kyrkan. Tanken svindlar.

Det där var rätt välfunnet. De flesta kyrkliga nyheterna kanske är lokala, men varje biskopsmöte skulle kunna vara en nyhet – det var de, en gång i tiden. Och arbetet med kyrkohandboken hade verkligen kunnat vara nyheter på ett helt annat sätt. Som det är nu är det väl främst på kultursidorna som saken sent omsider uppmärksammats.

En som däremot har en mediabevakning motsvarande en sportstjärnas är påven. I den katolska världen är allt påven säger och gör nyheter. Eftersom medierna gillar (och i rätt hög grad feltolkar) den nuvarande påven har jag till och med sett hur för ickekatoliken ganska ointressanta påvenyheter, som hans resor till olika ställen i världen, nått svensk rikspress. Det är ju så mycket lättare med sådana nyheter man kan kopiera från internationell press än att skapa artiklar från scratch … egentligen tror jag att möjligheten för kyrkliga nyheter att nå ut i vanlig press vore mycket större idag än för 20 år sen, om det inte vore för att journalistiken är i kris. (Och vad gör då Kyrkans tidning, jo lägger sig bakom betalvägg, för att verkligen se till så kyrkliga nyheter inte når utanför kyrkans väggar. Å andra sidan vore väl enda sättet att få den tidningen att gå ihop, om materialet bjussades på nätledes så ingen eg. behövde premma, om Svenska kyrkan betalade den utan att den behövde gå ihop. Och då vet jag inte om tidningen kunde förväntas prestera egentlig journalistik, då kanske den raskt skulle omvandlas till ett rent propagandaorgan. Hur man än vänder sig, osv)

Mikael Mogren propagerar för att hålla söndagen som vilodag, och motiverar det med människans behov av rytm och vila. Vad gäller vitsen med gudstjänster svarar han

Sedan 1800-talet har det ofta upprepats att det inte behövs någon gemenskap för att högutbildade människor ska kunna tro. De är kyrka själva. Det här är tankegods från 1800-talets genikult och har varit attraktivt för många. Sedan tidigt 1900-tal är det en ganska allmänt spridd föreställning i Sverige att moderna människor har ett så rikt inre liv att de inte behöver någon kyrka. Problem uppstår när idén prövas i praktiken, för då visar det sig att den inte stämmer. Den som på egen hand ska vara kyrka falnar långsamt i sin glöd. När man är fler som glöder tillsammans håller sig glöden varm.

Svaret på frågan om helvetet tycker jag var riktigt bra.

– Kommer jag till helvetet eftersom jag inte alltid har varit snäll?
– I så fall hamnar jag också där.

Om Kristus bara var intresserad av de snälla skulle han ha det ensamt i Guds rike. Gemenskapen med Kristus beror på det faktum att Kristus med hela sitt liv öppnade förbindelsen mellan Gud och människor. Finalen blev när han besegrade döden och kom tillbaka med liv efter avrättningen på korset. Även vi som inte alltid är särskilt snälla lever med Gud, för den gemenskapen beror inte på oss utan på Kristus. Helvetet är tillvaron utan Gud. Helvetet kan vi tvingas uppleva på den här sidan döden, men jag hoppas att ingen behöver pröva på det i nästa tillvaro.

Det var en utläggning av kristen tro, det. Mycket på litet utrymme.

Den där uppfattningen om helvetet som Guds frånvaro är visst ganska vanlig bland nutida katolska teologer, vad jag förstår. Någon evighetseld att brinna i tror inte många längre på – vilket Dagens Nyheter en gång i tiden slog upp stort, med rubriker om att kyrkan avskaffat helvetet. Riktigt så är det väl inte, men man har omtolkat det …

… eller jo, en del bara avskaffar helvetet rakt av. Men att förhålla sig till de gamla termerna och tolka om dem på sätt som förefaller rimligt tror jag är en bättre väg.

Den här boken är nog faktiskt ganska ovanlig, för den förenklar inte. Trots det pluttiga formatet försöker den svara på riktig. Vem är egentligen den här bokens målgrupp? I efterordet anar man att boken nog kan ha flera syften. Liksom Luthers katekes vänder den sig till folk på många olika nivåer, på lite olika sätt. Till kyrkans folk är den en uppfordrande puff att ta folks frågor på allvar.

Det svenska samhälle som håller på att formas just nu kommer att behöva människor med trygga kunskaper om kristendomens väsentligheter. Det håller inte att bemöta människors innersta frågor med en axelryckning.

Axelryckningar är väl kanske inte så vanliga, men den alltför vanliga frågan ”Men vad tror du själv?” kan nog upplevas så.

De kyrkligt engagerade är förmodligen de som lättast hittar den här boken. Jag uppskattar som sagt att den inte talar ner till mig, men vad tycker vanligt folk? Om den säljs i kyrkor – jag har inte sett att så görs, men kanske i Västerås stift – vad tycker då den som plockar upp och köper den? Blir folk nöjda, eller kommer de som faktiskt skulle uppskatta den inte att plocka upp den eftersom formatet kan få en att tro att innehållet kanske är lättuggat som vattvälling?

Hans eminens roll är att tjäna, inte regera

Den katolska kyrka som reformationen splittrade, är inte samma som dagens katolska kyrka. Det är i sig inte konstigare än att dagens Sverige inte är samma som 1500-talets Sverige. Ibland verkar det som om de flesta av dagens katoliker inte riktigt förstår detta.

I en Dagen-artikel kring att den katolske biskopen utseddes till kardinal skrev Anna Bieniaszewski Sandberg

 I medierapporteringen har kardinalerna här och var kallats för ”prinsar” i katolska kyrkan, vilket ter sig märkligt med tanke på att katolska präster, biskopar, kardinaler och påvar inte är kallade till att regera utan till att tjäna.

Märkligt? Näej, det är inte märkligt. Det är historiskt högst begripligt.

Kanske jag är i grinigaste laget här. Nyhetsjournalistik är nyhetsjournalistik. Förenklingarna äro legio. Men ändå. Rebella tar tillfället i akt att förklara det där med ”the princes of the church” – på svenska bör man nog säga kyrkans furstar eller kyrkofurstarna, snarare än använda ordet prins. Engelskans prince har ju båda betydelserna.

I en bok om reformationstiden läste jag nyligen, om det Tyskland som kom att splittras upp i pluttstater med samma religion som sin furste: ”De stater som regerades av andliga furstar förblev katolska”. Andliga furstar, det är i sammanhanget samma sak som kyrkofurstar: världsliga regenter som även är biskopar. Den mening som nyss citerades kan alltså översättas ”de stater vars furste även var dess biskop förblev katolska”. Och det är ju helt logiskt.

Biskopstiteln gick på sina håll hand i hand med regentskapet, och var synnerligen ärftlig. Den nutida kardinal Christoph Schönborn från Österrike kommer från en släkt som var furstbiskopar på 16- och 1700-talet. ”Biskopsdöme” är ett gammalt ord för stift, ”bishopric” på engelska – orden används vanligen om sådana stift som hade en furstbiskop.

Idag avvisar Katolska kyrkan sådan teokrati. Katolska kyrkan av idag är inte samma som på Luthers tid. Men titeln ”kyrkans furstar”, ”the princes of the church” som man ofta kan läsa i engelskspråkig katolsk press, hör ihop med ett system där påven var en medeltida furste som hade krona (tiara) och hov. Det här finns i Katolska kyrkans historia, och det är inte betydelselöst inte minst för att kurian fortfarande i viss mån funkar som ett medeltida furstehov.

Titeln ”kyrkans furstar” är alltså inte ett smul konstig, bara en smula utdaterad precis som det formella tilltalet till katolska kardinaler – ”eminens” – är det. Talet om att kardinaler och präster enbart är till för att tjäna är en liten smula motsägelsefullt. Sen tror jag säkert att biskop och kardinal AA själv ser det som att han tjänar, men helhetsbilden och framför allt historien är en liten smula mer komplex än så.

Då och då hör man katoliker som resonerar som om Luther gjorde uppror mot Katolska kyrkan, helt dumt, och skissar på andra valmöjligheter han kunde ha haft i tron att Katolska kyrkan då var samma som den är nu. Nej, det är den inte – och det bör inte minst alla katoliker vara glada över eftersom ytterst få av dem skulle vilja ha en biskop som är eminens på riktigt, med en sådans alla världsliga maktbefogenheter.

Länkar

Anna Bieniaszewski Sandberg i Dagen.
http://www.dagen.se/tacksamma-svenskar-appladerade-sin-nya-kardinal-1.989311

Sen Wikipedia, i rent folkbildningssyfte.

Princes of the Church.
https://en.wikipedia.org/wiki/Prince_of_the_Church

Ang. furstbiskopar skriver svenska Wikipedia bara om furstbiskopar i det tysk-romerska riket.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Furstbiskop
Engelska Wikipedia breddar bilden.
https://en.wikipedia.org/wiki/Prince-bishop