Stressar ner

Ända sen jag började plugga har jag haft sömnstörningar. Det har varit svårt att somna, och jag har vaknat tidigt trots att jag borde haft många timmars sömn att ta igen. Det har oroat mig. Det funkar ju inte på sikt.

Jag vet vad boven heter. För mycket stresshormoner i kroppen.

Det verkar ha släppt nu. Kanske för att jag insett att jag inte kommer sköta pluggeriet perfekt den här gången heller. Kanske jag till och med kör på tentan och får skriva om … det är i så fall ingen katastrof, jag har inga andra kurser som flåser mig i nacken.

På kul. Jag skulle ju plugga bara för nöjes skull. Bäst då att jag ser till att det verkligen blir ett nöje.

Annonser

På slutet blev det ändå rätt, på något sätt

Kanske jag har vuxit ur den här gudstjänsten. Sånt jag upplevde som stämningsfullt, då när jag gick här regelbundet, känns nu mest sentimentalt klyschigt. Annat som jag inte riktigt gillar kan kanske vara tillfälligt. Den ska iaf få några gånger till på sig för bedömning – kanske inte i rad, kanske jag kommer att hatta hit och dit. Det vet jag inte riktigt än.

Folk sjunger i alla fall. Det var mitt första intryck av den här kyrkan: folk sjunger i kyrkbänkarna. Idag råkade jag hamna bland en klick människor som verkligen inte kunde pricka toner men som sjöng ut för fullt ändå – det är bra, det ska de göra. Medan jag sjöng lyssnade jag smått fascinerat på en kvinna bakom, som vevade runt i egna melodier som alltid liknade originalet men aldrig var identiska. Utom på slutet. Sluttonen satte hon alltid, som en smäck – jag menar det, riktigt riktigt rent, och utan att behöva slajda in på tonen vare sig uppifrån eller nerifrån. Så märkligt. Undrar hur den musikprocessande delen av hennes hjärna funkar – vad som funkar rätt, och vad det är som sabbar för henne under resten av melodin.

Om jag faktiskt går tillbaka till den här gudstjänsten på allvar (just nu har jag svårt att tro det, men iaf). Då kanske jag får se på den ungefär som på falsksångaren bakom mig. Inte mycket är riktigt som det ska, men kanske det ändå kan bli rätt i slutändan?

Är Gud nödvändigtvis övernaturlig?

Nätverket ”Kristen bortom Gud” har ett par arr nu i oktober. Det hade kanske intresserat mig mer för ett par år sen, när jag bestämt mig för att ditcha kristendomen eftersom jag ändå inte kunde tro på allt det där. Sen har jag kommit tillbaka, och bestämt mig för att ta till mig kristendomens tradition. Att det är vad som egentligen betyder något.

Nätverkets fokus är ett annat än mitt. I deras arrangemang talas en del om kristendom utan något ”övernaturligt”. Till detta övernaturliga hör då Gud. En andakt har rubriken ”Varför ska man be om det ändå inte är någon som lyssnar?”

Bra fråga. Släpper jag tanken på någon om lyssnar – i den vidaste tänkbara bemärkelsen av ordet – då slutar jag försöka be. Det brukar liksom vara effekten av såna här teologier: de motiverar inte religiös praktik. Den som släpper sin teistiska kristendom kan förvisso ha kvar viss religiös praktik, som den före detta prästen Eskil Franck som fortfarande idisslar psalmtexter och njuter stort av det. Och han har kvar ett tilltal till ett ”någon” som han eg. inte tror på.

Men den som inte är uppvuxen med trons praktiker kommer inte att genom denna typ av teologi motivera sig till praktik. Det är min tro (sic) att religion huvudsakligen är just praktik. Teologi som undergräver praktiken är då kontraproduktiv, och dit måste jag räkna teologi som klassar Gud som något ”övernaturligt” som egentligen inte finns.

Andakter med efterföljande diskussion i Sabbatsbergs kyrka kommer jag inte kunna gå på i någon större utsträckning. Måndagkvällar är ingen bra kväll för mig men kanske jag kommer någon gång. Däremot ska jag gå på en konferens på THS, delvis eftersom en av föreläsarna, Carl Gustaf Olofsson, är en gammal bloggbekant. Jag förväntar mig inte att det ska vara jätteintressant, men vem vet. Jag kanske blir förvånad.

Att klassa Gud som något ”övernaturligt” måste ändå vara en återvändsgränd. Hela diskussionen om ”övernaturligt” – både i detta sammanhang och i exv. karismatisk kristendom där ”övernaturliga” upplevelser och fenomen tas som de yttersta bevisen på Guds existens, och implicit att han verkar i världen – känns mig som att den sitter helt fast i modernitetens krock med kristendomen. Den podd som heter ”Tro och förnuft” lyckas inte riktigt pricka in rätt våglängd för mig – jag föredrar öht skriven text. Men den skriftliga sammanfattning som Skogholt & Åkerlund gör av en bok av David Bentley Hart är bra. Jag tycker den här ”religionslösa kristendomen” verkar betrakta Gud som just precis den missuppfattning Hart beskriver: en stor individ, som man sen bestämmer sig för inte finns. Kanhända just eftersom det vore ”övernaturligt”.

den klassiska teismen tänker inte på Gud som en individ i ett metafysiskt universum, utan som själva varat – ”ipsum esse” som Thomas av Aquino (1225 – 1274) säger – som alla varelser ytterst sett får sin existens ifrån.

Hart menar att denna ”objektifiiering” av Gud – där Gud blir ett ting – är en stor anledning till att gudstron har blivit osannolik för många människor i den moderna världen. Det beror inte på allt nytt vi har lärt oss genom exempelvis den vetenskapliga revolutionen utan på allt som vi har glömt bort.

Det Hart framför allt menar att vi har glömt bort är den klassiska teismens Gudsförståelse.

Enligt denna Gudsförståelse är Gud ”varats fullhet” som allt som finns är beroende av. Det är alltså snarare så att världen finns ”i” eller ”genom” Gud än att Gud skulle vara ytterligare ett ting i en total uppräkning av allt som finns i Universum.

Länkar

biir det många, denna gång.

Måndagsandakt i Sabbatsbergs kyrka, 2/10.
https://facebook.com/events/795105300672190/

Konferens på TSH, må 16/10: ”Bortom det övernaturliga”
http://ths.se/content/konferens-bortom-det-övernaturliga

Carl Gustav Olofssons blogg (som visade sig bli mer text än video, trots allt)
https://gustafsvideoblogg.wordpress.com

Citatet från Tro & förnuftpoddens sajt
http://trofornuft.libsyn.com/avsnitt-7-i-honom-r-det-vi-lever-rr-oss-och-r-till-men-vem-gud-egentligen

Egna blogginlägg.

Här citerar jag kardinal Schönborn, som berättar om hur han under tiden som novis i sitt dominikankloster slutade be eftersom den teologi de fick läsa berättade för dem att bönen var onödig. Videon där Alphas Nicky Gumbel intervjuar kard S. är sevärd.
https://rebellasandra.wordpress.com/2015/04/19/rudolf-bultmann-och-kardinalens-utslocknade-boneliv/

En av flera texter där jag bearbetar ett boksamtal med Eskil Franck, om hans självbiografiska ”giv mig, din son, mitt hjärta”. Här inramat av en kommentar i Kyrkans tidning att själva läran, enligt Martin Lönnebo, bara är ett av trons fem språk. (Jag borde nog läsa bisp em Lönnebo. Frågan är bara i vilken bok man hittar det där om trons fem språk.)
https://rebellasandra.wordpress.com/2015/09/15/laran-som-a-och-o-eller-inte/

Här citeras Karen Armstrong om den moderna föreställningen om Gud som blivit alltmer omöjlig ju mer moderniteten framskridit. (Resten av blogginlägget kan man kanske strunta i. Det är två år gammalt. Jag kämpade med att skaffa mig grundläggande begrepp.)
https://rebellasandra.wordpress.com/2015/04/14/vad-fanken-betyder-transcendens/

Har man inte Vadstena klosterkyrka, får man nöja sig med en gång i t-banan

Det ekar. Gången mellan de olika spåren, mellan de olika slagen av lokaltrafikståg, är ödslig och kal. Månne här är bra akustik? Jag testar, lite försiktigt för att inte skrämma det fåtal människor som finns i närheten.

”Herren är min tillflykt och min borg!”

Det låter jättefint ju! Rent visuellt är rummet inte direkt Vadstena klosterkyrka, men akustiken är faktiskt häftig.

Varför ska jag alltid nörda in på sånt som nästan ingen annan nördar in sig på? Jag menar, vi behövde bara vara fyra stycken eller så för att kunna hålla en bönesession exempelvis här. Morgon- eller kvällsbön är väl uteslutet på grund av rusningstrafikströmmar, men någon gång under dagen …

… men vi skulle behöva vara minst fyra. Dessa tre hängivna människor fattas mig. De flesta som nördar in på tidebön nöjer sig ju med att läsa den. Det är visst mest bara jag som tycker att den ska sjungas, för att gena förbi det nyktert analyserande intellektet och verkligen bli till bön.

Hemma fegar jag ur och bara halvsjunger. Min kåk är extremt lyhörd, killen under mig är förmodligen sekulär muslim, jag vill inte bli känd som religiös fanatiker … i den mån jag tideber på egen hand, alltså. Jag har inte alltid lyckats med de ambitionerna. För ögonblicket vilar de, mitt liv är så rörigt att jag inte får ihop det (och just därför skulle jag väl eg. ha extra stort behov av det). Men oh så skönt det är att någon gång få sjunga ut orden tillsammans med andra. Eller läsa, i naturligt hög talvolym. Men helst sjunga.

Feministen och treenigheten. Exkluderande språk, del 2

Jag har kallat mig feminist sen jag var lite över 20. På den tiden var det långt ifrån självklart att vara feminist. Ordet signalerade extremism och rödstrumperi. Relevanta böcker stod på stadsbibblan på en hylla märkt ”kvinnosaken”, vilket jag grubblade en del på. Inte var väl jämställdhet något som berörde, eller ens vore till nytta för enbart kvinnor? Det har vi fattat nu, men det var inte självklart då.

Om jag inte varit feminist hade jag förmodligen idag varit katolik – och grymt frustrerad på en massa saker i min kyrka … eller nä, för jag var ju inte feminist, sade vi. Okej. Alltså, jag kan inte föreställa mig mig själv som icke-feminist. Man kan lika gärna be mig föreställa mig mig själv med en arm, eller med tre.

Iaf. Jag är feminist, och jag har inte för ett ögonblick inbillat mig att Gud är man. Den som liksom Rebella fått sina grundläggande teologiska insikter via Karen Armstrongs ”The Case for God” käkar apofatisk teologi till frukost. Gud har inget kön. Så mycket kan man inte antopomorfisera Gud, det vill säga föreställa sig honom som en människa. Gud är faktiskt inte ens någon varelse, åtminstone inte på något sätt vi kan föreställa oss.

Förmodligen är det just därför jag blir så lack på försök att korrigera alltför manliga, människolika uppfattningar om Gud på vad jag tycker är helt fel sätt. Man borde påpeka att Han inte bör antropomorfiseras riktigt hur som helst (åtminstone inte utan ett man på triumfvagnen ständigt har en liten slav knackanden en på axeln med påpekande om de egna gudsbildernas bristfällighet). Istället antropomorfiserar man mera, bara med kvinnliga bilder istället. Det gör mig trött.

Alltså, komplettera gärna, för all del, med Jesus som hönsmamma (Bred dina vida vingar) eller att Han har mer än en moders hjärta (jo, så hette det ursprungligen i ”Blott en dag”! Det var ordning på fru Sandell. Inga gudsgubbar på moln där inte). Eller för all del med livgiverskor och vad du vill. Men byt inte ut.

Någon gång ska jag fördjupa mig mer i Treenigheten. I dagsläget kommer min förståelse av den huvudsakligen via Karen Armstrong – och det hon kan förklara så att jag förstår det, är den mer ursprungliga ortodoxa förståelsen av treenigheten. Inte Augustinus vidareutveckling. Treenigheten är (bland mycket annat) en gåta, en bild av Guds obegriplighet. Något att meditera över. Grubbla tillräckligt länge över hur Gud samtidigt kan vara både en och tre, så blir du småningom upplyst – nej inte riktigt, men något åt det hållet.

För sisådär tio år sen åhörde jag ett föredrag med en författare som nu har hunnit bli över 75 år. Den inte alltför unge mannen pratade en del om att göra revolt mot inskränkt sexualsyn. Jag tittade förvånat på honom. Han satt fortfarande kvar i det samhälle som format honom som ung. Samhället har förändrats, men han har inte märkt det. Idag lyder det starkaste budet vad gäller sexualia du skall ha ett sexualliv, så om det är något man ska revoltera mot är det detta. Lite så känner jag även när jag hör människor använda den där alternativa treenighetsformuleringen med Livgivare eller, om det vill sig riktigt illa, Livgiverska. Jag menar, är det någon idag som faktiskt tror att Gud bokstavligen är en mansperson? i dagens Svenska kyrka, med massor av kvinnliga präster osv?

Möjligen är jag naiv. Jag har förvisso en massa fler argument mot att välsigna i Skaparens Befriarens och Livgivarens namn, men framför allt tycker jag det är så väldigt onödigt.

Ja, kanske är jag naiv. Men ta åtminstone det till protokollet att skälet till att Rebella opponerar sig mot alternativa treenighetsformuleringar i välsignelsen inte skulle vara att jag betraktar Gud som ett maskulint väsen.

Klockorna

Två minuter före kl 15. En kyrkklocka börjar ringa. Jag hör två toner. Det är två klockor, vars malmklanger tvinnas om varandra och går rakt in.

Förutsättningen för att de ska nå in på allvar är att jag först öppnat för dem. Idag är jag öppen. Det är något slags mål, tror jag, att lyckas hålla den kyrkklockekanalen in till hjärta och hjärna öppen.

Jag tror att jag vet hur man gör. Sen gäller det bara att göra det …

Den evangeliska credon

Om man har svårt för att läsa trosbekännelser kan man sjunga dem istället. Detta är i princip den apostoliska, lätt utbroderad och justerad.

http://paradox.provocation.net/medeltid/mp3/Pisces_Dei_2003_-_Then_Ewangeliska_Credhon.mp3

Texten återfinns på Projekt Runeberg.
http://runeberg.org/swisornw/0005.html

Här en version med moderniserad text, den som fanns i psalmboken ända till den blev utrensad 1986. Ett par församlingar i Dalarna protesterade ljudligt – för dem var ”Luthers credopsalm” eller ”Den evangeliska credon” levande kyrkotradition – men förgäves.
https://www.youtube.com/watch?v=ZUOwAQHqPqg&fs=1&hl=sv%5FSE
Här verkar man ha ändrat en ton här och var, så det inte längre är sån där gammal kyrkotonart utan helt vanlig moll. Så konstigt det låter! Jag börjar minsann vara lite kyrkotonartsskadad.

Det sjungna genar på något sätt förbi intellektet, och går rakt in i det väsentliga. Det är bra, om man som Rebella lätt fastnar lite väl mycket i den inkleklella delen av hjärnkontoret.