Dagsländan och akilleshälen

Idag förväntas alltså kyrkomötet anta den där handboken. Partierna – förlåt nomineringsgrupperna – har kohandlat ihop sig, och under förutsättning att inte massor med folk trotsar sina partipiskor är utfallet givet.

Jaja. Jag har ändå gett upp, för egen del, om mainstream-Svenska kyrkan. Åtminstone i Stockholms stift. Det kan finnas någon liten ö som funkar, kanske.

Det sägs ju ibland att ortodoxin har kommit tillbaka i teologin – inte då i betydelsen östkyrkligt, utan … tja. Striktare lära, striktare tolkning av den. Typ. Av detta syns dock inget i handboksförslaget, att döma av de bedömare jag läst och litar på.

Det finns ju frågor där jag tycker Svenska kyrkan har varit klok när man har följt med sin tid. Abort- och äktenskapssyn är knappast kristna kärnfrågor, och i ingendera fallet mår kristendomen väl av att släpa på gammalt patriarkalt skräp. Men i övrigt önskar jag verkligen att man inte följde med så lätt på foten, när världen för i dansen. En del världsliga utvecklingar är bra, och ska tas tillvara. Andra kan nog funka men bör tillåtas tränga in i det kyrkliga med en viss … med en viss fördröjning.

Jag är nämligen övertygad om att den kristna traditionen mer än något annat är just en tradition. (På denna punkt är jag en mycket dålig protestant.) Traditioner förändrar man vid behov, på ett organiskt sätt. Inte genom snabba penndrag uppritade på kyrkliga kontor, utan att blicka bakåt samtidigt som man blickar framåt.

Alla kyrkor och kyrkofamiljer har sin egen inbyggda svaghet. Jag önskar verkligen att du var trögare i svängarna, Svenska kyrkan. Men denna din snabbhet är nu en gång både din tillgång och din akilleshäl.

Den typ av teologiska trender som syns i den snart klubbade handboken tror jag är dagsländor. Om förslaget kan ses som något slags höjdpunkt för postmodern teologi kommer snart en redig backlash. I en eller annan form.

Annonser

Som en för tidig julklapp

eller kanske jag borde säga ”som en skänk ovanifrån”. Rebella är inte så van vid sånt fromt språk … och jag vet faktiskt inte om jag vill börja tillskriva en massa händelser i vardagen gudomlig försyn, så det får nog vara.

Första seminariet i den östkyrkliga kursen ska behandla Upplysningens följder och effekter på kristendomen. Fantastiskt! Precis vad jag vill ha, ju. Varför moderniteten har så knepig relation till religionen är exakt det som jag försöker förstå.

Ämnet för kursen är östlig kyrkohistoria med missionsvetenskap. Uppenbarligen ingår också en liten introduktion till vetenskapligt historieämne. Och så behöver ortodoxer i Sverige säkerligen verktyg för att förstå varför deras svenska omgivning har så konstig uppfattning om vad kristen tro är för något, och för att förstå sig själva i relation till den här omgivningen. Det är där mitt intresse av att förstå moderniteten och religionen möter deras, fast från helt andra hållet.

Jag minns Magnus Nordqvists hastiga beskrivningar av fenomenet ”tradition” som något de ortodoxt kristna lever i. Det märktes så väl på honom att han inte förväntade sig att de protestantiska, till stor del frikyrkliga studenterna på THS skulle ha särskilt mycket relation till begreppet, medan det för ortodoxer är något alldeles självklart.

Av de basala ortodoxa fakta vi fick oss presenterade i Södertälje har de fyra källorna redan denna första dag på kursen hoppat upp som begrepp. Att den självklara uppdelningen av ortodoxer är i bysantinare resp. orientaler lärde jag mig också där. Det var nog ett rätt bra urval av centrala ortodoxa fakta vi fick oss till livs där.

När det ska undervisas om historisk och sociologisk metod tas exempel från syrisk-ortodox tradition. Diverse person- och platsnamn susar runt öronen som jag inte känner igen, och när jag skriver av dem från tavlan blir det många fel … men jag tar det med ro. Just nu är det ju bara exempel. Det bitar som är viktiga återkommer, senare. Allra viktigast för mig just nu är nästan de saker som inte egentligen står i kursplanen. Själva tentan kanske jag blir tvungen att råplugga till, på ett annat sätt än i den västliga kyrkohistorian – det är bäst att förbereda sig på de, inför den här kursen har jag det inte särskilt väl förspänt med förkunskaper. Men mest intressant är egentligen de delar av hur det ortodoxa funkar som går att studera omkring mig. Hur människor tänker och associerar, jämfört med den svensk- och frikyrkliga grupp jag nyss har lämnat. Som hur ”de fyra källorna” (se föregående blogginlägg) är ett självklart enkelt svar ur gruppen på frågan var man hämtar kunskap om kyrkan. En annan är föreläsarens lätta fnysning – alls inte demonstrativ, men ändå – när han i förbifarten nämner forskningen om den historiske Jesus, som försökt lista ut vad personen Jesus egentligen sade, och vad i evangelierna som är senare förändringar och tillägg. För honom, och för de övriga ortodoxerna i rummet, är det så självklart att det som gäller är Jesu ord så som de förmedlats av traditionen.

Så protestant jag är, kan jag inte heller förstå att det ska gå att utgå från något annat. Jag har varit intresserad av de människor som sysslar med forskning kring den historiske Jesus, jepps, och är det väl fortfarande i viss mån – men nog mer vad gäller Jesu historiska miljö, och kring de slutsatser dessa leder till om de tidiga kristna, än vad gäller uppgifter om Jesu person. Sådana kommer alltid att vara historiskt mycket, mycket skakiga. Alltför skakiga för att det egentligen ska gå att veta något.

Rebella är en rätt dålig protestant. Det vet jag redan. Jag ska nog stifta bekantskap med någon av de ortodoxa kyrkor i Stockholm som använder sig av rimligt mycket svenska i gudstjänsten, men det är ganska säkert bättre att förbli en dålig protestant än att bli en ännu sämre ortodox …

Kristna hörnpelare a la orthodoxe: bön, bildning och gästfrihet

En ortodox gör ingen större sak av liturgins bibliska förlagor. Det var lite chockande, tyckte Rebella, som lägger så stor vikt vid hur den kristna traditionen lyckats få gammaltestamentliga texter att syfta på nytestamentliga. Man lever i traditionen, förklarade Magnus Nordqvist för oss på studiebesöket hos kopterna i Södertälje. ”De gjorde så här förr, så vi gör så här.” Bara så. En stor del av traditionen är för den delen inte verbaliserad.

Det här är motsatsen till det frikyrkliga ständiga omändrandet i liturgin.

Ortodoxerna lider uppenbarligen inte av västkyrkans mani på att ständigt definiera saker alltför noggrant, på större detaljnivå än vad man rimligen kan veta. Treenigheten, arvssynden och försoningsdöden är områden där Rebella sedan förut vet att västliga teologer sprungit iväg och tänkt ut konstruktioner som de östliga inte joinade. Ortodoxerna håller sig också med en elastisk bibelkanon; den är egentligen inte definierad. Det är som före reformationen i väst, alltså. Vissa böcker är mer centrala än andra, förvisso, men traditionen är vid och bred.

Bön bildning och gästfrihet är viktiga hörnpelare, sade Magnus. När någon av dessa kommer på undantag lider kyrkan. Just bildningen har ofta varit ett problem, eftersom många ortodoxa kyrkor levt under någon typ av förtryck och inte fått hålla utbildningar hur som helst. Den eritreanska kyrkan har dock fått leva ganska ostört, så den kan man ta som modell för hur det var. Bildningen är organiserad kring fyra källor, och med en ordvits – på semitiska språk, som gheez är liksom hebreiska och arabiska, är ”källa” och ”öga” samma ord – sägs den som behärskar alla fyra vara ”fyrögd”. Den står mitt inne i traditionen, och ser åt alla håll. Dessa fyra källor är de apostoliska skrifterna (vilket väl då betyder i princip Bibeln), patristiken, liturgin inklusive ikoner och kyrkomusik samt kyrkorätten, kyrkans egen ”lag” i kyrkliga frågor; den sistnämnda är då förstås inte utspejsat väldefinierad på romerskt sätt.

Tycker Rebella att det här är spännande? Japp. Efter morgonbestyren ska jag suga tag i Kallisto Wares ”Den ortodoxa kyrkan” igen. Imorgon börjar kursen i östkyrklig historia men jag lär inte hinna bli färdig med Ware till dess. Jag får väl skumma och hoppa lite. Ser jag fram emot kursen? Det är lite blandat. På ett sätt gör jag verkligen det, men på ett annat … böckerna ser lite träiga ut, och jag saknar ju den förförståelse som ortodoxerna har. Risken finns att det blir tungt.

När fader Josef, den koptiske prästen, skulle föreläsa för oss om sin koptiska kyrka var det inte alltid jätteintressant. Men när han sen svarade på frågor, så man mer blev klar över hur han tänkte, lyste det till. Där fick man se i blixtbelysning skillnaderna i sätt att tänka. Det är liksom inte de yttre skillnaderna mellan olika kristna traditioner, de som man får lära sig om i rellen i högstadium och gymnasium, som är grejen. Förhoppningsvis kan mina kursare, ortodoxerna som har det här i sig sen barnsben, bli ett viktigt inlärningsredskap – om de är intresserade av att hjälpa en förvirrad västerlänning tillrätta, alltså. Det kommer att visa sig.

Sätt igång nu, bruden! Kallisto Ware, var det.

”En handbok som håller högsta kvalitet”, som bara 18% av remissinstanserna anser vara språkligt sett bra?

För två, ja bara för en vecka sen lät det som om de som är emot kyrkohandboksförslaget redan gett upp. Men de senaste dagarna har det hänt grejer.

Ända sen arbetsgruppen på kyrkokansliet sammanställde remissvaren från församlingarna har det muttrats, ropats och skrikits om att den sammanställningen är vinklad och felvriden. Men först nu har någon kommit sig för att göra en alternativ sammanställning. Den sammanställningen missförstod jag i viss mån. Texten är nu rättad. Många tack till den som påpekade saken för mig.

Enkäten i remissen har alltså haft ett antal svarsalternativ på en skala; det har inte varit bara tummen ner och tummen upp, utan flera svarsalternativ att välja mellan. När remissvaren sen sammanställdes, sammanfördes alla svar mer positiva än ”varken bra eller dåligt” till gruppen som menades vara positiv till kyrkohandboksförslaget. Detta ansåg många vara manipulativt.

Om man istället drar sin gräns mellan ”bra” och ”ganska bra” – vilket man kanske bör, om vi inte kan nöja oss med mindre än en handbok som håller högsta kvalitet i såväl text som musik – ser stödet för handboken ute i församlingarna plötsligt mindre stabilt ut. Rebella drar sig här något om lögn, förbannad lögn och statistik till minnes.

Beklagar uselt beskuren bild. Har inte just nu utrustning att fixa. En av staplarna har fått sin titel klippt, det ska stå ”Handboksförslaget som uttryck för kyrkans lära”. Notera att y-axeln opedagogiskt nog är kapad, och inte sträcker sig upp till 100% utan stannar på 70.

Man frågar sig hur debatten hade utvecklats, om handboksförslagsmotståndarna tagit sig för detta utmärkta initiativ i en smula tidigare skede. Nu har ju alla partier – förlåt, nomineringsgrupper – redan bestämt sig, och saken är biff. Eller?

Det som har störst chans att uppnå en omsvängning i handboksfrågan är inte denna utmärkta uppvisning i hur sammanställningen av remissvaren vinklats av kyrkokansliet, utan en mycket oväntad uppstickarröst: Olle Carlsson, kyrkoherde i Katarina församling på Södermalm i Stockholm. I två debattartiklar, i DN resp. Kyrkans tidning, slår han dundrande fast att hans församlings huvudgudstjänst Katarinamässan inte ryms i handboksförslaget. Visserligen är han praktiskt taget garanterad att få fortsätta – Katarinamässan är ju populär, och inte kommer stiftet att vara snål med dispenserna i fortsättningen heller. Men ändå. Helt plötsligt kommer här en röst emot kyrkohandboksförslaget som inte går att stämpla som bakåtsträvande semifundamentalistisk svartrock. Ett sus av oro drar genom den församlade skaran.

Jag tror banne mig jag ska försöka lyssna på kyrkomötets debatt imorgon. Beslut tas sen på torsdag, trodde någon – det kan vara fel, men iaf inte samma dag som debatten om Rebella fattat rätt.

Länkar

Här kan man följa kyrkomötet live
http://svenskakyrkan.tv

Grafen ovan är hämtad från kyrkligdokumentation.nu.
http://kyrkligdokumentation.nu/oberoendegranskning.pdf
Det finns också en excelfil, för den som vill granska hur det hela är sammanställt och jämföra med kyrkansliets alster.
http://kyrkligdokumentation.nu/oberoendegranskning2.xlsx

Olle Carlsson:
i DN https://www.dn.se/kultur-noje/olle-carlsson-radda-katarinamassan-fran-kyrkohandboken/
i Kyrkans tidning http://www.kyrkanstidning.se/debatt/katarinamassan-ryms-inte-i-nya-kyrkohandboken
Kyrkoherden får svar från stiftets handläggare, som i princip svarar ”det ska nog gå att lösa”.
http://www.kyrkanstidning.se/debatt/vi-vill-hitta-losningar-katarinamassan
Ja ingen har väl trott något annat – så varför mullrar Olle C så? Inte är han väl på allvar orolig för sin Katarinamässa, av Svenska kyrkan i allmänhet och Stockholms stift i synnerhet så omhuldad som positivt exempel på kyrka i vår tid?

Allas vår musikprofessor Mattias Lundberg uppmanar kyrkomötesledets ledamöter att inte gå emot församlingarnas vilja – mao att hellre rätta sig efter den, än efter partipiskan. Vojne, vojne. Prof. L skriver inte så rentut, men det blir ju konsekvensen.
http://www.kyrkanstidning.se/debatt/kyrkomotesledamoter-ga-inte-mot-kyrkans-forsamlingar-i-avgorande-fraga

De musikaliska, satiriska alstren kring kyrkohandboksförslagen räcker snart till en hel revy.

Först ut var Lösa Bohliners med ”Bohlin”, apropå gregorianik-experten Folke Bohlin vars yttrande hemlighölls för experter som i senare skede skulle utvärdera projektet – då blev det ett himla liv på kyrkomusikerna.

Sen fick vi Kyrkohandboksvisan, en äkta revykuplett komplett med stenkakeknaster.

Och nu har ”Lösa Bohliner” gått lös på en liten kyrkohandboks-kanon. Musik: Lösa bohliner. Text: ärkebiskop Antje Jackelén.
https://m.facebook.com/larsgustaveriksson/posts/10159430787925223
För den som i pauserna under morgondagens kyrkomötessession önskar muntra upp sig med att framföra denna kanon trestämmigt erbjudes noter nedan.

Rebellas omdöme:
Kyrkohandboksvisan är vitsigast och bitskast.
Den alternativa sammanställningen av remissvar är faktamässigt tyngst.
Kanon-visan är kampsångigast.
Men om kyrkohandboksförslaget fälls, torde det allra mest vara Olle Carlssons förtjänst.

Det får gå som det vill

Från början tänkte jag att jag skulle plugga jättesuperflitigt under hela kursen, aldrig ligga efter med någonting, och tenta mig till ett bra betyg.

I realiteten svängde mitt pluggande lite hit och dit, och jag ändrade mig till att jag vill iaf ha lite mer än precis bara godkänt. Jag menar, jag hade ändå bättre förkunskaper än de flesta – just vad gäller kyrkohistoria, alltså. Många har säkert bättre koll än jag på Bibel och dogmatik, men nu är ju kursens huvudämne faktiskt kyrkohistoria. Så jag borde väl också klara mig bättre än de flesta?

När vi betat av alla föreläsningar och det var dags för repetition insåg jag småningom att jag inte ville taktikplugga. Inte ett smul, ville jag det. Visst, jag kunde kasta ett öga på gammal tenta och instuderingsfrågor men hvudsakligen repeterade jag kursen efter eget huvud, med diverse utvikningar här och var där min hjärna ansåg det relevant att få knyta ihop med annat som jag ansåg mig kunna. För en vecka sen bestämde jag mig för att godkänt är gränsen. Om jag klarar mig igenom kursen på att ha pluggat på mitt sätt, då är jag nöjd – om inte, bör jag ifrågasätta mina studieplaner framöver.

Sen slog en förkylning till. Jag har hämtat mig ovanligt fort – det ska nog gå bra att orka sitta och skriva imorgon – men de senaste dagarnas sammanfattande repetition har ju flugit ut genom fönstret. Det får gå som det vill … precis som det vill. Om jag kör på tentan ska jag inte ta det alltför hårt. Det är i så fall åtminstone delvis de små virusarnas fel.

Jag hade kunnat göra mer hemma de senaste dagarna än jag gjort. Vet. Men jag har aldrig fått det att funka att plugga hemma. Jag pluggar mycket bättre i en bibbla, exempelvis på THS.

Det är bäst jag ser till att vara i god tid imorgon. Jag kommer inte orka stressa, ett smul. Om vädret är någorlunda fint ska jag ta den lite längre vägen, för humörhöjande promenad – om det är trist får det bli den kortare, med buss den sista biten för orkens skull. Utifall att.

Jag ska ha med halstabletter att suga på. Och hostmedicin. Och pappersnäsdukar. Och lite godis,tror jag, eller kanske frukt. En stor temugg – teet kan jag göra på plats, bara jag är i tid.

Jag försöker ställa in mig på att under omständigheterna är det okej att köra på tentan. Jag försöker … men det är inte okej att inte ens försöka, och inte gå upp på tentan, som jag gjort några gånger förut. Men då har jag nog på ett annat sätt känt att jag inte bottnar i materialet. Nu tycker jag väl ändå att jag har basal koll. Huruvida det sen betyder att jag kör, eller blir nätt och jämnt godkänd, eller får bättre betyg än så, det har jag i dagsläget ingen som helst uppfattning om … ingen som helst uppfattning om.

Så skönt det ska bli när det är över.

Tänk om det faktiskt finns en väg tillbaka?

Att säga att ens egen tro ”inte är någon religion” är rätt populärt. På ett sätt har fader Josef i koptiska kyrkan i Södertälje förstås fel, när han säger att kristendomen inte är någon religion. Rent definitionsmässigt är den förstås det. Men vad han menar är nog ungefär att vi normalt tänker att religion handlar om en massa trossatser att ”tro på”, hålla för sanna. Jag vill inte påstå att ortodoxerna är ointresserade av dogmatiken, men på ett plan verkar de – om jag får ta fader Josef som en god representant – se ganska annorlunda på vad tron är och ska vara.

Kristendomen är … jag lyckades inte skriva ner exakt vad han sade, men något i den här stilen fast det var nog lite längre:

Kristendomen är det perfekta sätt att leva, som Gud har lärt oss genom Jesus. Ortodoxin är tekniken för hur man når det målet.

Magnus Nordqvist från Sankt Ignatios akademi fyllde i med att både judar och muslimer säkert skulle känna igen sig bättre i ortodox kristendom, än i västlig. Den är mindre modern – mindre anpassad till modernitetens uppfattning om vad en religion är och skall vara.

Jag associerar till kommuniteten Oikos i Hammarkullen, och dess unga präster som åtminstone för några år sedan tog den fornkristna skriften Didache till verktyg för att prata om kristendomen som en lärjungaskola, som något man gör snarare än ett trossystem som man lär sig.

Kursen har alltså varit på studiebesök i koptiska domkyrkan i Södertälje. Jag var initialt skeptisk (”äh, just kopterna som jag redan besökt, kunde de inte ha tagit någon annan ortodox kyrka”) men det blev extremt intressant. Faktiskt knöt det ihop kursen för mig, på allvar – både kursen i sig självt, och ett antal frågor jag haft med mig från Karen Armstrongs ”The Case for God”. Så här kan alltså kristendom se ut, som inte genomgått nominalismens och upplysningens stålbad.

Jag har länge sagt att nä, det är inte som många rosenröda nykonvertiter till Katolska kyrkan tror, att det är Rom som kommer att föda svensk kristenhet framöver. Europa har det senaste årtiondet tagit emot ganska många flyende östkristna. Det blir nog de som får återevangelisera Sverige. Det är de som har kvar det som vi kastat bort och förlorat.

Detär som om allt som jag intresserar mig för, rent religiöst, strålar liksom samman i den här punkten.

Rebella är som vanligt inte riktigt så unik som hon tror. Den här strömningen att leta sig mot en äldre kristendom, kyrkofäderna, den odelade kyrkans tid och östkyrkan är en existerande riktning som återfinns som små öar här och var i det protestantiska spektrat. Bjärka-Säby och Peter Halldorf var den första sådan liten ö som jag hittade. Sån tur att de finns! Jag slipper verkligen helst att konvertera, vare sig till Rom Moskva eller Konstantinopel.

Länkar

Kommuniteten Oikos två prästpojkar pratar här om Didache, utifrån sin egen bok ”Efter Kristus”.
https://vimeo.com/128226718

Jag trodde att det inte fanns någon väg tillbaka.
https://rebellasandra.wordpress.com/2015/07/07/inte-ett-objekt-som-fornuftet-kunde-granska-utan-forutsattningen-for-fornuftet-sjalvt/
Tänk om det faktiskt gör det.

Målning. En ängel (som mest ser ut som en vanlig mänska med gloria, men iaf) står med sitt svärd ovanför huvudet, och stänger vägen för två människor i solkiga kläder som uppenbarligen helst vill tillbaka genom den port, som ängeln kört ut dem genom.

Sorry grabbs. Den här vägen är stängd. Ut med er i vildmarken, nu får ni klara er själva …

Den mansgrisiga kursboken, del 2

Detta är en mycket god illustration av hur kursboken ”Den kristna kyrkans historia” av Jonathan Hill m.fl., med Per Beskow som redaktör för den svenska upplagan, ser på kvinnor: något som män kan teologisera om och ha synsätt på. Eventuellt. Om man finner det tillräckligt viktigt; i realiteten prioriteras oftast annat. Rimligen insåg vem-det-nu-var under skapandet av sakordsregistret att boken faktiskt knappt hanterar ämnet kvinnor alls. Sen glömde man ta bort denna halvfärdiga registerpost ur registret.

Att en bok där författarlistan även innehåller svenska katolska författare inte passat på att stoppa in lite om heliga Birgitta är faktiskt ganska anmärkningsvärt. Det enda som står om henne är

De ortodoxa kristna sågs i väst som okristna – till exempel av den heliga Birgitta

Das ist alles. Personregistret nämner henne en gång till, men på den sidan återfinns damen alls inte.

Hildegard av Bingen då? Nix.

Ninna Egardh har skrivit ett avsnitt om en och en halv sida om 1900-talets kristna kvinnorörelse. Det är väl ungefär allt.

Att det sällan är kvinnorna som haft de stora avgörandena i sin hand är ju sant. Det är inte de som suttit på påvestolar och biskopssäten, eller för den delen på de världsliga tronstolarna. Men det finns även andra typer av historia att lyfta fram. Vanligt folks. Olika klasserns. Kvinnors. På denna punkt är Hills bok helt enkelt mossig. Och tja … så länge boken kompletteras med annat, så. Jag klagar inte på kursen, men jag höjer på ögonbrynen över en så anmärkningsvärt kvinnobefriad bok. Och när kvinnor nämns, är det förvånansvärt ofta i starkt negativa ordalag – som kejsarinnan Irene av Bysans.
https://rebellasandra.wordpress.com/2017/10/20/den-mansgrisiga-kursboken/

Den sju man starka redaktionen innehåller noll kvinnor – och det är kanske inte så anmärkningsvärt. Så kan det väl råka bli ibland. Men att det i den 34 namn långa listan över medarbetare bara finns en kvinnlig teolog eller kyrkohistoriker, den nyss nämnda Egardh, är märkligare. Jo det finns två kvinnonamn till i listan, men de sysslar med mynt och metall resp. vikingatid i största allmänhet och deras bidrag till volymen är förmodligen små.

Jag tycker förvisso inte vi ska gå till överdrift med att alltid vilja ha alla kön, hudfärger och etniska grupper representerade. Idag gör vi faktiskt ibland det, på sätt som slår fel. Å andra sidan är den här boken är ett strålande exempel på varför strategin att åtminstone i någon mån se till så olika grupper finns representerade i ett arbete faktiskt har behövts, och i viss mån fortfarande behövs …

… men stoppa inte Hill i giftskåpet, för all del. Jonathan Hill et als bok är väl i övrigt ungefär så bra man rimligen kan förvänta – en heltäckande översikt är svår att skriva. Man gapar över alla världsdelar, men kvinnorna har visst missats. Idag är medvetenheten om såna här aspekter åtminstone såpass stor att en kurs inte använder en sån här bok utan att uppväga den med annat; vår andra kyrkohistoriska kursbok ”The Triumph of Christianity” av Rodney Stark ägnar ett helt kapitel åt kvinnornas roll i den tidiga kyrkan. Därutöver har vi haft en särskild föreläsning om kvinnor i kyrkan.

Så jag gnäller inte. Inte så. Men Hills bok är verkligen gubbig. Genomgubbig! och det är synd, på en i övrigt rätt bra bok. Den lilla fadäsen i personregistret är dock rena skämtet.