Fotbrädan på kyrkbänken framför – eller vad det nu är?

De flesta kyrkor, kanske alla kyrkor som har klassiska kyrkbänkar, har en lustig liten bräda nere vid golvet som sitter på kyrkbänken framför en. Ibland är den helt horisontell men oftast mer eller mindre lutad. Jag har ibland satt fötterna på den och utgått från att det är vad den är till för, men det finns ingen annanstans än i kyrkor där man rutinmässigt har anordningar för folk att placera sina fossingar. Den är nog egentligen till för något annat.

Katolikerna har avsevärt glesare mellan sina kyrkbänkar, än vad det är i en vanlig svensk kyrka. De trycker nämligen in en knäfallsbänk, en decimeterhög ordentligt stoppad sak, mellan bänkraderna. Hur såg såna knäfallsbänkar ut förr i världen? Inte kan man ha haft stoppade sådana i varje bänkrad. Kan de där fotstöden från början ha varit ett slags knäfallsbrädor? Något att placera knäna på, så de kommer upp en liten liten bit från marken och byxknäna inte solkas ner av slask som kommit in med skorna. Sen blev de kvar, som en kyrkoinredningsdetalj som liksom skulle vara så, fast ingen egentligen hajade varför?

I äldre kyrkohandböcker, även in på 1900-talet tror jag? stod det att församlingen skulle knäböja under vissa moment. Det följdes inte alltid, men det stod så. Undras om någon av de brädor som jag vårdslöst placerat mina skoklädda fötter på faktiskt har används, någon gång, för knäfall.

Om man knäfaller på brädan i en sådan kyrkbänk måtte man flåsa grannen framför i nacken. Det kan inte funka såvida inte alla gör samma sak. Och så var det väl tänkt, en gång i tiden.

De där brädorna har förmodligen ofta slitits och bytts ut. Kanske de ursprungligen stack ut lite mer, och var bättre i sin funktion som knäfallsbrädor, än vad de är nu.

Det är min teori. Har någon en bättre?

1984 blev Owe Thörnqvist Sveriges rock-farfar

Nuförtiden är det självklart att Owe Thörnqvist var vår förste rockartist. Inte så när jag var barn. Då började svensk rockhistoria med Rock-Ragge och några till. Alla hade de namn på formen ”Rock-Förnamn”. Alla var de bleka kopior på amerikanska förebilder. Och alla sjöng de på engelska – självklart, helt självklart. Pugh Rogefelt ”visade att man kunde sjunga rock på svenska” en god bit in på 1970-talet.

Den som gjorde Owe Thörnqvist till hela landets rock-farfar var journalisten Bengt Eriksson. Jag var tonåring när jag läste hans intervju med Owe om hans influenser, ungdom och inspelningar, publicerad 1984 i tidningen Schlager, som trots namnet var en rocktidning och inget annat. Med tiden har jag blivit alltmer förundrad över hur det kommer sig att ingen före Bengt E hajade att Owe T varit supertidig med att lira rock’n’roll?

Jag tror det handlade om image.

Rock var amerikansk ungdomskultur. Owe Thörnqvist var inte amerikansk ungdomskultur, utan – ja, vad. Vad var Owe T? Hur såg man på honom, under 1950- och 60-tal?

Förmodligen var Owe Thörnqvist i folks ögon helt enkelt Owe Thörnqvist, på samma sätt som Povel Ramel var Povel Ramel. En man synonym med sin genre, som inte kunde tänkas existera utan honom. Den genren bestod av musikaliska element som folk inte var vana, kombinerade med ganska så halsbrytande texter. Om folk försökte etikettera Owe tänkte folk nog mer på texterna än på musiken, och textmässigt befann han sig väl ungefär mittemellan Ulf Peder Olrog och redan nämnde baron Ramel.

Jag har hört Owes melodifestivalslåt. Jag tycker väl den var sådär. Lyssna på Anna kaffepanna istället, tycker jag. Bildspelet som någon satt ihop till låten där den ligger på Tuben är väl kanske inte så nödvändigt, men låten är kul. Betänk att Owe lät så här redan 1959, och försök sen förstå hur äran som den förste att göra rock på svenska kunde tillfalla Pugh.

För övrigt fattar jag inte varför inte Owe Thörnqvist fått Karamellodiktstipendiet. Om rock’n’roll är ett av de thörnqvistska ben som länge inte blev sett för vad det var, är hans ordlekar- och rimmartalanger lika underskattade.

Länkar

Bengt Erikssons gamla intervju, i tidningen Schlager.
http://www.owethornqvist.com/Artiklar/oweartiklar.htm#Schlager

1955?!

Jag måste gnugga mej i ögonen. Luta mej närmare glaset i Ijusapparaten, ställa in skärpan och titta efter en gång till om jag verkligen sett rätt. Jag sitter på radion i Malmö och kollar på grammofonarkivets mikrofilmer efter utgivningsåren för Owe Thörnqvists gamla 78-varvare och EP-plattor och det stämmer faktiskt: Owe Thörnqvist spelade in och gav ut sin första rocklåt – ”Diverse Julboogie”, kallade han den – redan 1955!

Det är inte bara konstigt.

Det är helt enkelt sensationellt!

Rock-Ragge, som var Owe Thörnqvists enda konkurrent om titeln ”Sveriges rockkung” – konkurrent och konkurrent, förresten, Owe Thörnqvist hade inga konkurrenter, han var helt i en klass för sej, men Rock-Ragge var den enda av dom övriga svenska rocksångarna, Little Gerhard, Boris, Percy Steele, White Bear, Lille John och allt vad dom hette, som inte bara larvade sej utan hade en viss känsla för rock’n’roll – han kom inte med sina första plattor förrän 1957.

Det Owe Thörnqvist 1955 gjorde i Uppsala och på skivmärket Metronome var exakt samma sak som det Elvis Presley 1955 gjorde i Memphis och på skivmärket Sun. Bägge parade dom den svarta bluesen med den vita countryn och barnet döptes till rock’n’roll eller rockabilly.

Öppet brev till församlingen jag gästade i söndags

Du, jag är ledsen. För att gå rakt på sak: det kommer inte att bli du och jag. Vi passar inte för varandra.

Du har dina fördelar. Så skönsjungande präster har jag inte hört någon annanstans, och välsjungande präster är sannerligen inte bara kosmetika. I mycket annat gör vi olika val, du och jag, men på den punkten förstår jag verkligen din prioritering. I min perfekta församling – den som inte finns – där sjunger prästerna som dina. Nu kan man inte få allt, så i slutändan kanske jag väljer en församling vars präster inte sjunger alls. Jag vill bara säga att jag verkligen förstår att det finns människor som uppskattar och värdesätter dina goda sidor. Det syntes ju också i antalet besökare sist.

Vi är som sagt inte rätt för varandra. Jag retade mig på så många saker i den gudstjänsten så det är inte klokt. Jag är för kräsen, jag vet! men förutom de ögonblick då sjungande präst gjort en öppning rakt upp till himlen högst påtaglig, lyckades din speciella blandning genomföra en stadig promenad på mina nerver. Men jag tänker inte försöka få dig att ändra på din blandning. Du ska väl vara som du är, antar jag. Kör du ditt rejs så kör jag mitt, någon annanstans.

Men jag har ett tips till dig. Jag hoppas att du vill lyssna.

En av de saker som verkligen störde mig var att agendan inte stämde. Vid åtminstone två tillfällen sjöngs det annorlunda än vad som stod. Efter en stunds förvirring greppade jag problemet: det står fel i agendan. Där var tryckt något annat, som inte gällde denna dag, denna mässa.

Då blev jag sur. Riktigt, riktigt sur. Så nonchigt, tyckte jag, att ha agendablad som luras.

Resten av församlingen verkade inte bry sig alls. De knatade på, visste precis. Det gjorde dem inget att det stod nåt annat i agendan.

Det tog mig hela dagen att förstå vad det betydde. Sent på söndagskvällen trillade poletten ner.

Kära församling: du behöver inte den där agendan. Du skulle klara dig finelifinfint utan den. Den är som elefanten Dumbos berömda fjäder, som han inte tror att han kan flyga utan. Agendan finns där för den måste vara, bara – så tror du. Men du behöver den inte. Bevisligen gör du inte det. Att församlingen inte störs när det står fel, bevisar det.

Har du funderat nån gång på att helt enkelt köra utan agenda, och känna efter hur det funkar att stuffa loss utan? Du ska inte tro på allt dumt som påstås om att vara agendalös! Det kan bli skumpigt, säger folk. Jo kanske lite, men ändå rätt sällan. Dessutom är lite skump inte så farligt som somliga vill tro. Var inte orolig för att tappa formen, som en del kanske försöker inbilla dig. Det är en ren myt.

Testa att kasta agendan! Upplev den okorsetterade friheten, utan stramande åtsittande tvångströja. För den skull måste man inte samlas och bränna agendor på gatan, som myten hävdar. Men den revolutionerande befrielsen i att slippa, den är sann. Jag lovar.

Man får förstås ha agenda om man vill! Självklart. Jag säger inget annat. De flesta församlingar har förmodligen tillfällen där en sådan kan vara till hjälp. Dessutom finns det ju församlingar som är lite framtunga, och faktiskt behöver ha agenda jämt. Då ska de ha det. Men jag lovar dig: du tillhör inte dem! och det är inte en förolämpning, utan en komplimang. Det är inte de som har bättre utrustning, utan du som är bättre balanserad.

Så. Det var mitt råd. Sen gör du som du vill.

Det blir alltså inte du och jag. Jag kommer att hållas någon annanstans på söndagarna. Men du! Tror du att vi ändå kunde vara lite kompisar? Jag menar, utöver två för mig rätt irriterande söndagsgudstjänster har jag ju varit på ett annat, mindre arrangemang hos dig som var överraskande trevligt. Där kan jag nog lära mig en hel del, och inte bara – kanske inte ens främst – det som officiellt står på ”läroplanen”, om bildspråket ursäktas. Och så är jag sugen på att snylta lite på dina skönsjungande präster.

Kompis som kilar förbi och hälsar på ibland – får jag vara det? Om vi kan hålla det på den nivån, utan att någondera parten blir sur för att man önskar för mycket av den andre. Kan det vara nåt?

Fundera på det, i alla fall. Sov på saken.

Med försiktigt hopp om fortsatt vänskap,
din (?)
//Rebella

 

P.S. Om du trots allt väljer att behålla agendan, vore det smart att justera den så att den passar. D.S.

Hur går det till att konvertera till Svenska kyrkan?

Den som vill konvertera till Katolska kyrkan har en ganska lång, och tämligen väldefinierad process framför sig. Rimligen har de ortodoxa kyrkorna likartad hållning. Vad jag undrar är: hur beter sig Svenska kyrkan i motsvarande situation? alltså när människor som är döpta i en annan kyrkotradition kommer och vill bli medlemmar?

Själv gick jag ur kyrkan som ung. När jag sedan ville gå in igen var det bara att skicka in ett papper. En bekräftelse anlände i min brevlåda, och så var det klart. Jag behövde inte träffa och prata med någon eller så. Jag är ju nu döpt i Svenska kyrkan, och har en gång varit medlem. Är det lika enkelt för den som kommer från en annan kyrka: i anmälan berätta när och var man är döpt, och så är saken biff? Eller kommer någon av församlingens präster att höra av sig, och vilja tala med vederbörande?

Om det är en katolik som vill gå över till Svenska kyrkan. Håller kyrkoherden då ett strängt förhör på temat nåden allena samt korrekt inställning till helgon, innan personen blir insläppt?

Finns undervisningsplan? (jämför hur man hos katolikerna får gå och läsa på i minst ett år)

Är det någon skillnad, beroende på från vilken kyrkofamilj den presumptiva svenskkyrkomedlemmen kommer? Equmenia och Pingst har båda en lång tradition av ”dubbla medlemskap”. Icke så Katolska kyrkan, och vad jag förstår inte heller de ortodoxa. Begär Svenska kyrkan att man först ska lämna RKK resp. sitt ortodoxa samfund, eller tycker man att det är något för den enskildes samvete – den enskildes relation till sin katolska eller ortodoxa kyrka lägger man sig inte i?

Görs något formellt upptagande, någon liten ceremoni motsvarande konfirmation eller så?

Finns standardprocedur, eller ser det väldigt olika ut på olika håll?

Någon som vet hur det ser ut rent allmänt? eller åtminstone i den egna församlingen?

Varför spelar de så jobbiga tonarter i kyrkorna?

Jag har visst redan skrivit en hel del på temat anpassning av tonhöjd på psalmerna till vad folk faktiskt klarar att sjunga. Det är den färska insändaren i KT av Ingegerd Åkerblom, 86 år gammal tant i Trollhättan som vill ha lägre tonarter så hennes åldrade röst klarar att sjunga psalmerna i kyrkan som sparkat igång mig. Ämnet är dock sannerligen inte nytt, men för nytillkomna läsare är det lika bra att ta det från början.

Det är olika i olika kyrkor och församlingar, det ska sägas. De kyrkomusiker spelar i tonarter som vanligt folk idag inte klarar av är dock förskräckligt många. Det borde vara tjänstefel, men tydligen är det väldigt många musiker som rycker på axlarna åt det.

Är det jag som är musikaliskt omöjlig? Det har jag hemskt svårt att tro.

Som barn sjöng jag mycket, först till LP-skivor och kassettband, och sen på egen hand.

Otäcka storasyskon som terrade genom att sjunga stämmor på saker och ting lärde mig att hålla en melodi fast det kommer in en stämma. (Jag minns fortfarande hur fruktansvärt elaka jag tyckte att de var.)

Jag sjöng i kör mellan i runda slängar 13 och 25 års ålder.

Jag spelade ett instrument i omkring fem år. Inte särskilt entusiastisk, men dock.

Jag tog sånglektioner, även detta i omkring fem år.

Ändå tillhör jag de som har väldigt svårt för höga toner. Vadå, det borde väl de där sånglektionerna ha lärt mig? Jodå. Jovisst. Mina sånglärare lärde mig att använda sån där huvudklang … men jag tyckte aldrig om den. Det var inte min röst, jag kände mig inte hemma i den. Dessutom är sång för mig att presentera en text. Ska man upp och gala på höjden, då ska man färga vokalerna så ljuden blir lättare att sjunga på. Sickna galenskaper! Nej, jag ville inte. Och något annat sätt att komma lite högre än den klassiska huvudklangen, det har jag inte. Jag hittade det inte på egen hand. Alltså står jag här idag, ett antal år efter att jag slutat sjunga särskilt aktivt, och har bara min gamla ”bröströst” – den del av en kvinnas sångröst som ligger nära talrösten – att tillgå.

Jag är en ganska ovan kyrkobesökare med taskigt omfång, men med relativt gott musikaliskt självförtroende. Den kombinationen är förmodligen ganska ovanlig.

Jag blir galen på kyrkomusiker som tvingar mig att hoppa mellan oktaverna. Jag får spunk.

Ni som gör så: Era kyrkor besöker jag inte mer än en gång. Så enkelt är det.

Länkar

Tant Ingegärds klockrena insändare i KT. Go Ingegärd, go!
http://www.kyrkanstidning.se/debatt/sank-tonarten-sa-sjunger-vi-battre

Egna funderingar kring befolkningens drastiskt sjunkna sångkunskaper, och vilka konsekvenser det får för gudstjänsten. September 2015.
https://rebellasandra.wordpress.com/2015/09/27/manniskor-sjunger-ju-inte-langre/

För ett par veckor sedan surfade jag runt och läste om förslaget till ny gudstjänsthandbok för Svenska kyrkan. Musikserier, tonspråk, tidsbundenhet… okej, men det är fortfarande så att församlingssång ska bära gudstjänsten? Det går ju inte. Folk idag är osäkra sångare och har dålig chans att lära sig musikmaterialet. Det konceptet fungerade en gång, men gör det inte längre.

”Nej, det är inte för att jag är omusikalisk.” September 2015.
https://rebellasandra.wordpress.com/2015/09/29/nej-det-ar-inte-for-att-jag-ar-omusikalisk/

Mina intryck från första besöket i Allhelgonamässan. November 2015.
Allhelgonakyrkan var första kyrkan där jag upplevde att min röst dög. Mycket riktigt blev jag där ett tag.
https://rebellasandra.wordpress.com/2015/11/01/gudstjanst-for-nyborjare/

Mitt musiköra lär aldrig bli så uppövat som i min ungdom men jag skulle kunna gå till Allhelgonamässan bara för att få sjunga i grupp, i ett format som inte underkänner och ständigt påpekar min rösts begränsningar. Först med denna motpol inser jag hur vanliga gudstjänster alltid gör just det. Jag brukar lägga ansvaret för det på mig själv. Jag har ju ganska taskigt omfång och jag vet om det – men tänker jag efter vet jag att de flesta är en bra bit sämre sångare än jag. Jag tycker det är jobbigt att behöva hoppa mellan oktaverna, men jag klarar av det. Det flesta gör ju ändå inte det.

Folke Bohlins först hemligstämplade och sedan frisläppta yttrande innehhåller ett stycke som jag reagerat på.
https://www.svenskakyrkan.se/kyrkohandboken/dokumenten ”Yttrande Folke Bohlin”

Jag vill inledningsvis nämna något som jag saknar i dokumentet men som kanske finns på annan plats i KHF, nämligen ett motiverat ställningstagande till grundläggande frågor om musikens roll i gudstjänstlivet såsom: Kan gudstjänst firas utan musik? Med endast psalmsång? Måste sången ackompanjeras, även ursprungligen enstämmig sådan som den gregorianska? Kan man räkna med att kantorn har en sånggrupp till sitt stöd?

Första frågan här frågar sig alldeles för få. Kan gudstjänst firas utan musik? Varför inte? Kan inte en gudstjänstform baserad på talkör tänkas vara något för framtiden? Man bör åtminstone ta sig en ordentlig funderare på församlingssångens hur och varför. Förutsättningarna har förändrats drastiskt, jämfört med tidigt 1900-tal. På något sätt bör man försöka anpassa sig till det.

Vår sak är att lämna platsen som åskådare för att bli liturger

När jag deltar i kopternas liturgi denna morgon märker jag hur lätt det är att falla in. Vägen från oral bön till mental bön till kordial bön är inte en teknik eller metod. Vi dras in i bönens värld av den bön som pågår. Vår sak är att lämna platsen som åskådare för att bli liturger. En liturg är någon som drar in världen i Gud.

I ögonblick av nåd förnimmer vi vad som pågår i vårt eget hjärta, vårt fördolda djup. Där bor Kristus. Där är den helige Ande. Där Gud är, är bönen enkel och otvungen. Som ett klart, rinnande vatten. Den är inte längre något vi gör, men något vi är. Vi är inte upptagna av hur vi ska be eller vad vi ska be. Det är nog att vara.

Peter Halldorfs fasteblogg
http://ekumeniskakommuniteten.se/fastebloggen/2017/02/15/bonens-vara/

De här formuleringarna suger jag på.

Jag har också varit på koptisk gudstjänst. Den är något. Den har något. Ja.

Det är något ortodoxt i det här synsättet, tror jag. Det där med en värld av bön som pågår, visst är väl det ortodoxt? Gudstjänstens pågår hela tiden, och det där därför de inte är så noga med att man måste ”komma i tid”?

Jag har citerat nästan hela blogginlägget. De inledande meningarna klippte jag bort, för de säger mig inget. Det handlar om ett Paulus-citat, om ”andens bön”, följt av frågan ”vad är det egentligen”? Jag misstänker att frasen med ”andens bön” talar starkt till frikyrkliga, som ofta har en annan syn på vad detta ska vara.

Men jag bara gissar. Jag kan ha fel.

Hot kan bli allvar

Det råder ingen tvekan om att den lobbyverksamhet som bedrivs för att jämställa homosexualitet med heterosexualitet präglas av ett hårdnande tonläge. Det handlar inte längre om att med små steg successivt påverka opinionen. Nu handlar det om maktspråk: Den som inte ansluter sig till påbjudna uppfattningar ska smädas och bespottas, ja helst också kriminaliseras, genom en diskrimineringslag som gör varje kritisk ståndpunkt olaglig, varje klassisk bibeltolkning kriminell.

Inriktningen är klar: Alla som inte ansluter sig till RFSL:s krav ska bestraffas. Efter genomdrivandet av partnerskapslagen var nästa steg att straffa ut alla borgerliga vigselförrättare som inte ville förrätta partnerskap. En systematisk sådan utrensning pågår för närvarande i kommunerna.

Härnäst är det kyrkor och samfund som står på tur. De ska ”erbjudas” rätten att viga homosexuella. Att erbjudandet döljer ett tvång behöver ingen sväva i okunnighet om. En Göteborgspräst framförde i radio häromdagen att den kollega som inte vill förrätta en sådan vigselakt inte bör få vara präst. Så långt har det gått.

Olika andra totalitära förslag har framförts om sanktioner, ja, rent av förbud, mot kristna samfund som håller fast vid Bibelns syn på äktenskap och sexualitet. Dessa hot måste tas på allvar: De kan snart nog vara verklighet. I dagsläget tyder ingenting på att en sådan utveckling kan hejdas. RFSL och andra lobbygrupper arbetar med stor effektivitet och har lyckats koppla ett starkt grepp om landets medier liksom om tongivande politiker. Den politiker som dristar sig bjuda motstånd hängs ut och förföljs.

Ett viktigt led i opinionsbildningen är att övertygad om att sexualiteten är medfödd och därmed inte möjlig att påverka. Ett praktexempel på hur man kan vilseleda genom att bolla med statistik är en debattartikel i DN i går, av forskaren Mikael Landén. Hans slutsats är denna. Eftersom de som tror på en ärftlig orsak är mer positivt inställda till homosexualitet bör i alla fostrande sammanhang betonas att biologin utgör grunden för vårt medvetande och beteende. Det är värt att notera av ovan nämnda skäl: Snart nog kan vi vara där.

Snart nog kan vi befinna oss i ett läge där det blir straffbart att hävda en annan ståndpunkt. Ändå finns det inga klara belägg för att homosexualiteten är biologiskt betingad. För forskaren Landén är detta oväsentligt. På några få rader, och utan närmare redogörelse, hänvisar han till två forskare som påstås ha visat att det förhåller sig så. Att båda mött hård kritik nämner han inte.

Nå, hur är det då med de attityder som Landén har mött? Räknar man samman de olika grupper han delat upp de intervjuade i, visas en långt mindre positiv attityd än Landén vill ge intryck av. Mindre än 30 procent av samliga är positiva till vigselrätt, endast 10 procent säger ja till adoptioner. Räknar man på antalet svarande är drygt 40 procent positiva till vigsel, knappt 20 procent till adoption. Det finns således ett betydande folkligt stöd för det homosexuella äktenskapets särställning, och en stark folklig övertygelsen om att den heterosexuella familjen är den bästa uppväxtmiljön för barn. Det kan man nog våga slå fast, trots att den enkät, som Dagens Nyheter beskriver som ”en ny stor undersökning” endast omfattade tusen personer, varav 330 inte hade lust att delta.

 

Ledare, Nya Dagen 29 augusti 2000

I denna text råder inget tvivel om vilken grupp det är synd om. Stackars stackars de äkta kristna! som, om könsneutral äktenskapslag blir verklighet, måste se sig direkt förföljda.

Ja, det blev förbjudet att säga vad som helst om homosexuella. Det blev förbjudet att säga som Åke Green gjorde. Inte många torde beklaga det idag.

Det citerade, avfotograferat ur tidningen Dagen.

Ledaren. Suddig, men med lite ansträngning fullt läslig.

I dagsläget måste alla tycka att denna ledare är direkt pinsam. (Eller?) Att det sen förmodligen hade varit bättre att ta ifrån samfunden den juridiska vigningsrätten, så får varje samfund viga enbart de personer de önskar viga, är en annan femma.

Det här ”vi är så förföljda och hotade”-tonläget är något slags frikyrklig specialitet. Det återkommer då och då, inklusive deltemat med det onda RFSL. Det är den enda förklaring man erkänner till att folk numera alltmer tycker att homosexuella i stora drag är som folk mest: den onda lobbygruppen RFSL:s härjningar.

Stilen och tonen är väl värd att lägga på minnet, så man känner igen de nutida ättlingarna.

Länkar

Mikael Landéns debattartikel i DN. Dess ärende är att bemöta en missuppfattning att en tro eller åsikt att egenskaper, såsom homosexualitet, i hög utsträckning är biologiskt determinerade skulle leda till en avhumaniserad och cynisk hållning gentemot medmänniskorna. Det verkar vara tvärtom, menar Landén.
http://www.dn.se/arkiv/debatt/dn-debatt-okad-tolerans-mot-homosexuella-ny-undersokning-mest-positiva/